[M/M] Oneshot | Du är så mycket mer..... |
Du är så mycket mer
”Kom igen Adam, sluta! Det räcker nu. Han kan ju knappt stå på benen,” skrek Peter och drog mig i armen i ett försöka att få mig att sluta. Men jag ryckte bara åt mig armen.
”Håll Käften Peter!” väste jag andfått och tittade på pojken med den röda halsduken svept runt halsen, som stod på ostadiga ben framför mig. Hans ansikte var alldeles svullet och det rann blod från hans läpp som spruckit. Hans kropp skakade som ett asplöv av all den smärta jag åstadkommit honom. Ändå så undvek han inte min blick, det kändes som hans blick skar igenom mig! Hans genomborrande blick fick ilskan inom mig att brista och innan jag ens själv hann reagera, hade jag slagit honom. Pojken for i backen och gav ifrån sig ett kvidande ljud.
”Adam för i helvete sluta nu!” Peter sprang fram till mig och tryckte upp mig mot ett träd och försökte få ögonkontakt med mig, men utan framgång. Det ändå jag kunde se var hur pojken framför mig torkade bort blodet från sina läppar och hans ögon som såg så förtvivlade utan att det såg ut som att han börja skulle gråta vilken sekund som helst. De tittade djupt in i mina och det var som att de frågade mig: Varför? Varför gör du det såhär mot mig?
”Sluta titta på mig med de där ögonen,” skrek jag förtvivlat och försökte att komma loss ur Peters grepp, men utan att lyckas, hans grepp bara hårdnade runt mina armar.
”Lugn ner dig för fan! Vad är det med dig?” väste Peter, men jag hörde inte hans ord. Det var som att omvärlden försvann och kvar var bara jag och pojken framför mig.
Den vackraste pojken på jorden.
Pojken som förstörde mitt liv, som gjorde att hela mitt liv föll samman, och allt han hade gjort var att yttra några få ord. Jag älskar dig.
Det var inte mer än några veckor sedan dessa ord nådde mina öron och vände hela mitt liv upp och ner. Men dessa ord var mer än bara ord, de var vägen till katastrof, ett liv i förtvivlan och rädsla. Jag behövde inte ha en kille som är kär i mig. För hur kan två killar vara tillsammans? Det finns ingen framtid, och kommer aldrig att göra. Det är en kärlekssaga dömd till tragedi från första stund. Killar blir mobbade… mördade för att de är bögar. Hur skulle jag ens kunna tillåta pojken att gilla mig?
Även fast jag tycker om honom så mycket att det gör ont.
Pojken framför mig kommer att dra mig med i fallet om någon annan skulle få reda på hans känslor, men även mina. Men jag är inte reda för att falla, jag tror aldrig att jag kommer att bli det. Det är därför jag inte kan tillåta hans känslor och inte heller mina egna, för nog älskar jag denna pojke lika mycket som han älskar mig, om inte mer.
”Släpp mig,” väste jag och stirrade argt på Peter som granskade mig noga.
”Om du lovar att du inte slår Max, okej?” Han tittade medlidsamt på mig och släppte mina händer när jag nickade.
”Var du tvungen att hålla i så hårt?” muttrade jag irriterat och tittade på mina armar som var ömmande illa.
”Ja! Annars hade du hoppat på honom igen,” suckade Peter och slängde en blick på pojken, som nu hade ställt sig upp och börjat borsta bort snön från kläderna.
”Stick ditt äckel innan jag slår ihjäl dig,” hotade jag och höjde handen, men fick ingen reaktion från pojken som återigen satt sin blick på mig.
Varför gör du såhär mot mig?
”Sluta titta på mig din jävla bög! Kan inte du bara gå och dö!” skrek jag och började gå mot pojken men stannade när jag kände en hand på min axel.
”Det är nog nu Adam. Kom nu så går vi!” sa Peter bestämt och tvingade med mig bort från pojken. ”Jag förstår inte vad det är med dig! Vad har Max gjort dig?” frågade han mig när vi kommit en bit, men inte tillräckligt. Jag kunde fortfarande känna pojkens blickar i ryggen.
”Inget!” mumlade jag och kände hur ångern drog över mig. Jag ångrade allt. Varje sekund, varje slag. Om vi ändå hade levt i en annan värld, om jag ändå inte var den jag var. Då, då kanske det hade blivit ett lyckligt slut. Men vi lever inte i en annan värld, och jag är den jag är, och därmed finns det inget alternativ till lyckligt slut.
”Så du menar att du slog ner Max utan orsak? Är du knäpp eller? Det fattar du väl att du inte kan göra?” klagade Peter när vi korsade en gata och tittade argt på mig och vem kunde klandra honom? Det här var inte jag. Jag slog inte ner folk hur som helst.
”Okej, okej. Jag har mina orsaker, men jag tänker inte berätta dem. Okej? Så kan vi glömma allt här nu? Snälla?”
”Jaja, sure,” mumlade han och ryckte på axlarna. ”Om du säger det så.”
”Tack,” muttrade jag lågt och kände plötsligt en känsla av besvikelse. Varför gav han upp så lätt? Jag ville att han skulle tjata på mig, få mig att berätta sanningen om pojken och jag. Jag behövde någon att prata med om mina känslor. För jag vet att, om han skulle få reda på vad pojken och jag känner för varandra, så skulle han tvinga mig att inse att även kärlek mellan två killar kan funka. Han skulle öppna mina ögon för den sanning som finns där ute. Men Peter sa inget mer, och jag kunde inte hjälpa att jag kände mig mer än ytterligt besviken. Jag gav ifrån mig en lång suck. Allt kändes verkligen hopplöst.
”Vad håller du på suckar om då?” frågade Peter när plötsligt ett obehagligt skrik nådde våra öron. Jag slängde en snabb blick bakåt och kände hur hjärtat stannade i bröstkorgen. På gatan, framför en bil, låg en pojke med en röd halsduk svept runt halsen.
Min pojke.
”Han hoppade ut bara ut från gatan,” skrek föraren hysteriskt när han hoppat ur hur bilen. Med ens kom jag ihåg mina ord, och ångrade varenda ett.
Kan inte du bara gå och dö!
Sex månader senare
”Hej Max,” sa jag när jag kom in i hans rum med en bukett in min hand som jag la på hans säng och ställde mig vid fönstret och tittade ut. ”Det är jättefint väder nu Max. Våren börjar äntligen komma. Det känns verkligen som allt får nytt liv igen, allt död vaknar till liv igen. Jag längtar tills blommorna kommer. Då ska jag plocka en riktig bukett till dig. Det känns så dumt att komma med köpta jämt. De är inte lika vackra…” Utanför fönstret kunde jag se hur fåglarna flög på himlen, hur den sista snön som fanns kvar glittrade vackert, hur barn lekte tafatt. Hur bilarna for… Jag vände mig snabbt om och blundade hårt, bet ihop. Försökte att andas djupt och långsamt, men som vanligt lyckades jag inte, utan kände hur hela min kropp började skaka och hur det blev svårare för varje sekund att andas. Jag bet ihop ännu hårdare och gick fram till sängen och tog tag i buketten och kastade den i väggen. Jag stirrade ner på sängen där han låg, min pojke, min Max.
”Max, varför vaknar du inte?” skrek jag och grepp tag om hans axlar och greppade hårt när jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. ”Hur länge ska jag få vänta? Har jag inte plågats tillräckligt länge?” väste jag och sjönk ihop mot golvet och drog upp knäna mot magen och omfamnade dem. Max varför gjorde du det? Varför sprang du rakt framför bilen? Älskade du mig så mycket att du kunde dö för mina ord? Max, din jävel! Hur länge ska du ligga där? Helt orörligt, helt omedveten om allt som sker omkring, som om du vore död?
”Jag hatar dig! JAG HATAR DIG!” skrek jag ilsket och torkade bort tårarna som rann och svalde.
I just want to hold you once.
“Om du inte vaknar snart kommer de döda dig. Så snälla Max jag ber dig vakna. Snälla…”
”Nej! Nej, ni kan inte, inte nu, inte… Aldrig!” skrek jag hysteriskt med tårarna rinnandes. De tänkte mörda honom, de tänkte mörda min Max.
”Jag är ledsen Adam, men jag klarar inte av det här längre,” sa Max mamma förtvivlat och torkade bort tårarna som rann nerför hennes kind. ”Varje gång telefonen ringer, så tror jag att de ringer för att berätta att han har vaknat. Men de ringer aldrig, aldrig, och jag kan inte vänta längre, jag klarar inte det. Jag vill gå vidare och acceptera att jag aldrig mer kommer se min son vid livet igen. Jag måste gå vidare i mitt liv och det måste du med Adam. Jag är ledsen.”
Hon la en hand på min axel men jag slog bort den.
”Rör mig inte kärring. Din jävla mördare!” skrek jag och stirrade ilsket på henne innan jag försvann in på Max rum.
”Hej pucko,” sa jag med en klump i halsen och torkade bort tårarna. Jag satte mig ner bredvid honom och drog fram en bukett av blåa och vita sippor från min väska. ”Titta vad jag har plockat Max. Visst är de fina?” Jag log sorgset och la de i hands hand och kramade den mjukt.
”Jag önskar de gav dig lite mer tid,” grät jag och kramade hans hand hårt och lät mitt huvud falla mot hans bröst medan jag stängde mina ögon och kände hur hans hjärta slog i bröstet.
Snart slår det inte längre, för snart är du död, min pojke.
Jag öppnade ögonen och reste mig upp och lutade mig över honom för att sedan försiktigt kyssa hans läppar för sista gången.
Snälla snälla snälla snälla, öppna dina ögon, ropa mitt namn. Säg att du älskar mig igen.
Jag tog ett djupt andetag, torkade bort de sista tårarna och tog sedan de få steg till dörren och vände mig om för att ta en sista glimt av min första kärlek och log ett sorgset leende.
”Jag älskar dig Max,” sa jag och tog det sista steget ut ur rummet. I korridoren utanför mötte jag Max mamma, hon tittade medlidsamt på mig och jag bet ihop hårt. Vi sa tyst hej då till varandra och hon gick in till Max rum men en läkare och jag följde korridorens kala väggar ner mot utgången.
Nu var det slut, mitt liv, min kärlek, mitt allt!
Jag öppnade dörren ut till våren och stannade till för en sekund och hörde sedan en röst skrika mitt namn. Jag vände mig snabbt om och såg hur Max mamma sprang mot mig i full fart med tårarna rinnandes för kinderna.
Nu var han död, min pojke var död.
”ADAM!” Max mamma hoppade på mig, snyftade och kramade om mig.
”HAN VAKNADE, MAX VAKNADE,” snyftade hon.
”Du ljuger,” skrek jag förtvivlat. Hon tog tag i min arm och drog med mig tillbaka till Max rum och då brast allt. Tårarna börja rinna nerför kinderna, snoret rann, och mitt hjärta slog hårdare än någonsin. För på sängen låg Max och blottade sina vackra smilgropar och kallade mitt namn.
Max levde, min pojke levde.
--
Vill gärna ha lite kritik då detta är en skoluppgift... så vill helst inte ha några kommentarer som bara består av "bra" tack...
Så vad var bra/dåligt. stavfel m.m xD
/Tossah
O människor lyssna på den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=iqF9iqBZKv0
Den e jättefin ^^;
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sunnydays - 15 nov 09 - 16:40 | | Håller med Yoursong :) | Boegapa - 13 nov 09 - 23:47- Betyg:  | | Men gud vad söt den var! Lite förutsägbar kanske, men otroligt gullig. Haha, puss. :D | | SoGetLost - 13 nov 09 - 11:43- Betyg: | | har inget dåligt att säga, tyckte detta var så underbart vacker!! jätte fint skrivit!!! | | LittleHoney - 13 nov 09 - 11:14- Betyg: | väldigt sorgligt i slutet och bra skrivet,
men du har stavfel på ett ställe ; skrek föraren hysteriskt när han hoppat ur hur bilen.
det ska väl vara " när han hoppat ut ur bilen"..
men annars en bra och vacker handling på en oneshot novell :) |
|
|
|
