levande tomrum. [Del 1] |
8 år gammal var jag den vinternatten. Ångesten kom krypandes ut från rummens alla hörn och in genom det bleka täcket, jag frös inuti. Så ung men så skör, natten hade lärt mig att njuta av solsken.
Löven lekte i vinterbrisen , bruna och torra. Mina händer var blå och isande kalla, men det kände jag knappt. Så länge jag kan minnas hade jag alltid älskat vinden, den var så fri. När jag var liten brukade jag låtsas att jag kunde flyga med vinden längst himlens alla linjer och kanske gömma mig bakom ett moln, samtidigt som jag somnade in med solens strålar tätt mot huden. Nu var det annorlunda, min fantasi och längtan hade begränsats efter alla år av verklighet. När jag började skolan upptäckte jag att livet inte var en dröm, livet var hårt och kyligt, och människorna var bara människor och inte några glittrande sagoväsen. Jag var annorlunda redan i lekis, kunde inte förstå meningen med att passa in och göra som de andra barnen. Jag ville inte. Jag började bygga upp en skyddsmur runt om mig och när någon kom i närheten gömde jag mig bakom den och lät ingen komma in. Några försökte men de passade helt enkelt inte. De skrämde mig med all kroppskontakt, främmande rörelser och lekar.
Men så en dag kom hon, en tyst flicka med mörka ögon och långt hår. Hon var så vacker, blek. Jag var blott 11 då och hon var 12. Hennes armar var trasiga redan då och hon var rädd för att möta blickar. Jag frågade henne en gång varför hon hade så många sår, då log hon bara milt mot mig, ett leende av erfarenhet trots att hon bara var ett år äldre än mig. Självklart fick jag inga svar, jag var för oskyldig för att veta sådant.
Hemma i hennes hus var det en märklig stämning, och fast att det var jul var huset grått och kallt. När jag klev in genom hennes ytterdörr för första gången såg hon rädd ut, nervös. Hon berättade för mig att vi måste vara tysta, och tyst var jag. Knäpptyst.
Våran vänskap var inte som en vanlig vänskap mellan två barn, den var alldeles för mogen och djup. Hon var min ängel varje gång jag ramlade tog hon tappert emot mig, även fast hon alltid var på fall, på sin färd genom ett bottenlöst hål. Vi höll ihop, klistrade till varandra höll vi ihop. (Eller var det så att jag älskade henne och hon älskade mig för att jag höll ihop hennes sår?) Jag är lycklig i vilket fall, varje gång hon såg mig läkte hon lite på insidan. Jag betydde allt för henne, hon hade ju ingen annan.
3 år hade gått sen jag först träffat henne, jag var nu 14 år och livrädd. Jag var en stor flicka med en lekfull själ, så ren och klar. Hon stod ännu kvar vid min sida, hennes armar ännu lite trasigare och blicken lika mörk(rädd) som för 3 år sedan. Mina föräldrar började oroa sig för mig. Att bara ha en kompis kunde ju inte vara bra, speciellt inte en olycklig sådan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 12 nov 09 - 19:16- Betyg:  | | så fint=) fortsätt:):) | | LillanFlickan - 12 nov 09 - 18:56- Betyg: | Fin den var =)
Fortsätt mejla gärna nästa =) |
|
|
|
