SonnyhjärtaLiam [M/M del 10] |
Liam
Jag pratade inte mer med Sonny den dagen. Jag såg inte äns åt hans håll i matsalen.
Zac vart lite orlolig när han såg bandaget på min arm, de nya såren hade fläckat ner bandaget och gjort det randigt. Men han frågade inte mycket om det. Zac visste alltid om jag ville prata eller inte.
Kenny var redan hemma när jag kom hem. Naturligtvis lade han märke till min arm.
"Liam", sa han och skakade på huvudet. "Varför?"
"Jag har mina anledningar", muttrade jag och började gå upp för trappan.
Han tog tag i min arm.
"Låt mig kolla på det", sa han och följde mig upp för trappan och in i badrummet.
Jag satte mig på toaletten och Kenny började linda upp bandaget.
"Oj", sa han när han fick se såren. Jag kände mig stolt, man kunde knapt urskilja bokstäverna under de nya såren.
Kenny skakade på huvudet.
"Du borde värkligen prata med pappa, det här kan bli väldigt infekterat, och en psykolog eller en kurator", sa han efter att han hade rengjort såren.
Jag skakade på huvudet.
"Behövs inte".
"Jag tror det gör det", sa han och lindade ett nytt bandage runt min arm.
"Jag klarar mig, det har jag alltid gjort. Funderar du på att bli läkare?" frågade jag i ett försök att byta ämne.
"Jag vet att du har klarat dig förut, men den här gången är jag inte säker. Och nej, jag vill inte bli läkare, försök inte slingra dig".
Jag suckade.
"Kan jag inte prata med dig då? Jag vill inte att folk ska veta hur jag känner mig just nu."
"Liam, du gick ut med att vara bög för hela din klass. Men du klarar inte av dina känslor?"
"Det är skilnad, jag skäms över mina känslor, men inte min läggning".
Han ryckte på axlarna och satte sig på golvet mitt emot toaletten.
"Berätta för mig då", sa han och jag började prata.
Sonny
Kl umpen i magen var kvar när jag kom hem, jag brydde mig inte. Jag hade i alla fall varit ärlig mot honom. Och enligt mig var det värdefullt.
"Hej!" hörde jag mamma ropa inifrån vardagsrummet.
"Hej!" savarade jag och gick in till henne.
Hon satt i soffan i klädd en vit sommar klänning och med en röd ros bakom örat. Brevid henne satt en medelålders man och såg förtjust på mamma.
"Hej", sa han och log dumt mot mig.
Jag svarade inte utan bara glodde på honom. Jag mötte mammas blick, hon såg värkligen lycklig ut.
Hon presenterade honom.
"Sonny det här är Pierre. Pierre, Sonny".
Mannen reste sig upp för att skaka min hand.
Jag ignorerade den.
"Mamma, det är oktober. Man börjar använda jeans i oktober", sa jag och granskade hennes klänning.
Hon såg argt på mig, hon ville att jag skulle gå. Så jag ryckte på axlarna och gick.
Jag plockade upp min mobil och kollade på skärmen. Jag vill ringa till Liam, förklara att jag inte menade något illa.
Jag vågade inte ringa.
Jag undrade mig sjuk på vad Liam gjorde och vad han tyckte om mig för stunden.
Det sista jag ville, just nu, var att förlora Liam.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | WalkingTheDemon - 12 nov 09 - 22:01 | | bra! | LisaHoglund - 11 nov 09 - 22:16- Betyg:  | | De är så söta! Kan de inte bli tillsammans? :D :D :D :D | | xSuperCookieDuck - 11 nov 09 - 21:40- Betyg: | Gaaaahhhh! *mega beroende*
behöver jag säga att jag tycker du skriver skit bra
eller har jag gjort det klart för mig 8D <3 | | Fiiiaaas - 11 nov 09 - 21:19- Betyg: | Naw den här så gullig.
Han måste sluta skära upp såren nu! Få honom å sluta! Det gör ont i mig då :(
Du är läskigt duktig på att skriva
Mejla |
|
|
|
