[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 6. |
HERE IT COMES :D Hoppas ni gillar den :)
Kommentera :D:D Förlåt för att det dröjde så <3
Familjefrågor
För första gången på över sex månader var jag hemma.
Bellas sovrum, hade trots röran, blivit min fristad från det ögonblicket jag klev in i det för drygt ett år sedan. Jag kan fortfarande minnas mitt första besök - den nogranna övervakningen av varje andetag jag tagit, den förvirring och upprymdhet jag känt när hon viskat mitt namn i mörkret...
Det var skönt att vara tillbaka.
Flickan i sängen rörde sig inte, och det var framför allt det som skrämde mig. Hon brukade vara aktiv i sömnen - rastlös och högljudd. Vad hade förändrats? Varför är hon så tyst och orörlig nu? Det påminde mig om de hemska timmarna jag tillbringat med att föreställa mig henne orörlig, kall och livlös. Det påminde mig om det telefonsamtalet jag hade haft med Rosalie för några dagar sen: hon är död, Edward.
Död. Borta. Orörlig. Det var endast det vanliga pumpande ljudet av hennes hjärta som lugnade ner mig nu. Det var ett bevis på att hon fortfarande levde.
Jag lät blicken dröja kvar vid hennes ansikte medan mina tankar virvlade iväg till det största problemet med min återkomst: Charlie Swan.
Om jag trodde att det skulle bli krångligt med Bella, var det ingenting jämfört med hur det skulle bli med hennes pappa. Charlie Swan tyckte inte om mig alls - så mycket hade varit tydligt från första början av mitt frieri till hans dotter. Men genom att lämna henne hade jag tydligen orsakat honom smärta också. Det spelar ingen roll att hans tankar endast visade ilska och ångest - jag kunde se igenom diset av ilska när jag läste hans tankar och han led fortfarande av konsekvenserna för mina handlingar. Han hade varit där för att plocka upp bitarna efter att jag lämnat Bella i skogen. Han hade sett henne i hennes svagaste sinnestillstånd, och jag hade varit orsaken till det. Han hatade mig.
Chefen hade somnat tidigt, uppenbarligen utmattad av bristen på sömn och vila medan han väntade på att Bella skulle höra av sig eller komma hem. Det verkade som om medan hon varit borta så hade hennes far varit allför orolig för att kunna sova. Nu när hon kommit tillbaka hade han spenderat hela dagen hemma i huset för att vaka över henne. Det hade varit tortyr - men å ena sidan gillade jag att Charlie äntligen tagit en fostrande roll i hennes liv. Hon hade fått vara vuxen och tagit hand om sig själv alltför länge. Men å andra sidan betydde det att jag hade varit tvungen att gömma mig i skuggorna och vänta på att han skulle gå så jag kunde vara ensam med henne igen. Jag hade hållt till i skogen, smärtsamt nära platsen där jag hade lämnat Bella innan min avresa. Det hade varit med lättnad som jag hade hört Charlie stänga Bellas dörr för sista gången den kvällen. Jag mindes fortfarande hans sista ord till mig tidigare idag, när han smällde igen dörren i ansiktet på mig.
"Jag vill att du håller dig borta från henne! Du är inte tillåten att gå in genom min dörr igen, Cullen, förstår du?"
Tja, att aldrig gå genom ytterdörren skulle innebära lite av en utmaning, beslöt jag. Men som Emmett skulle ha sagt till mig - en Cullen ger inte upp så lätt. Jag hade aldrig använt ytterdörren särskillt ofta i det förflutna, så varför skulle jag börja göra det nu? Han hade sagt ytterdörren.. Men jag behövde inte använda ytterdörren för att komma till Bella. Jag hade alltid använt hennes fönster, klättrat in genom det.. Varför bryta den vanan nu?
Och när det gäller att hålla mig borta från Bella.. tja, det var omöjligt. Polischef Swan hade säkerligen kunnat se det i mitt plågade uttryck. Jag kunde inte lämna henne. Inte nu. Det var ett mirakel att jag hade lyckats göra det en gång förut.
Till min lättnad, rörde Bella lite på sig och suckade mjukt i sömnen. Hon rullade över på sidan - mot mig - och mina ögon sög glupskt upp hennes sovande drag.
Jag hade haft fel tidigare, när jag hade tittat på henne i bilen. Bella var inte en gudinna - eller åtminstone inte lik någon jag dumt nog hade försökt jämföra henne med. Hennes skönhet var inte den traditionella, likt Afrodites. Hennes kyskhet var inte självpåtagna, likt Artemis. Och ändå var hon fortfarande den mest perfekta varelse jag någonting hade sett. Bella behövde inte skönhet. Hon behövde inte renhet. Dessa var inte de kvaliteter som formade den hon var. Till skillnad från de mystiska gudinnorna i mina funderingar, var Bella naturlig - äkta.
Bella var bättre än vacker. Hon var strålande. Hon lyste med vitalitet och enkelhet. Hon -
"Edward? Edward, kom ner hit!"
Jag hoppade till.
"Emmett?"
Jag fräste, men gjorde ingen rörelse mot fönstret. Min bror vägde mellan sina alternativ i tankarna, men han hade aldrig varit någon med tålamod. Jag hörde en suck, följt av ett tyst prasslande som närmade sig. Han hade börjat klättra upp för väggen till Bellas fönster. Inte mer än en sekund hade gått innan han öppnade fönstret på vid gavel och hoppade in med ett flin.
"Så, det här är ditt hemliga gömställe, huh?"
Emmett pratade högt medan han tittade sig omkring. Det var konstigt att se honom i Bellas sovrum. Han såg så löjlig ut på plats, för stor för sin omgivning.
"Jag gillar det. Det är väldigt.. Bella. Och det luktar henne också. Inte konstigt att du vill spendera all din tid häruppe"
"Emmett"
Jag fräste och nickade mot den sovande flickan i sängen.
"Tyst"
Han fnös högt.
"Kom igen, broder. Både du och jag vet att jag inte kan vara tyst"
Jag suckade.
Du är väntad hemma. Vi har inte sett dig på ett tag.
"Bella då? Jag behövs här"
Emmett knäckte ett flin.
"Alice visste att du skulle dra den ursäkten. Hon sa att jag skulle berätta för dig att Bella inte kommer att vakna på ytterliggare fem timmar. Du har gott om tid att komma till oss först"
Jag tittade smärtsamt bort. Jag ville inte lämna Bellas sida. Jag visste inte ens om jag kunde lämna hennes sida. Inte utan att minnena från förra gången skulle jaga mig.
Edward, det här är viktigt. Esme, Alice.. de måste prata med dig. Vi har väntat hela dagen, men det är dags att lösa en del saker. Nu.
"Okej då"
Jag gav efter.
"Jag följer med dig. Låt mig bara säga hejdå till Bella"
Emmett grimaserade.
"Men hon sover,"
Han började protestera, men jag ignorerade honom.
"Godnatt,"
Jag kysste hennes panna.
"Godnatt, min Bella. Jag kommer snart tillbaka"
Emmett rullade med ögonen.
Okej, okej, jag fattar att du inte har sett henne på sex månader. Men det är inte så att hon kan höra dig medan hon sover. Kan vi gå nu?
Jag ignorerade honom igen.
"Att vara åtskilda är en sådan söt sorg, att jag ska säga godnatt tills det blir morgon"
(?) (Jag vet inte den svenska översättningen, men något sånt är det iallafall)
Jag viskade orden innan jag kysste henne en sista gång.
"Herregud, det räcker!"
Emmett gnällde högljutt.
"Ska du citera Shakespeare nu också? Du har problem, det vet du va?"
Jag skrattade.
"Emmett, jag är 104 år och är kär i en 18årig flicka. Jag är en död man, hon är levande och dödlig. Jag har försökt ta självmord för inte mer än tre dagar sen. Och du tycker att jag har problem för att jag citerar Shakespeare?"
"Jaja, skitsamma,"
Emmett skrattade.
Jag avundades hans lätta uppsägning av mina bekymmer. Jag skulle göra vad som helst för att vara lika sorglös som min bror. Med en sista blick på min älskling, hoppade jag tillsammans med Emmett ut genom hennes fönster och sprang mot skogen bakom hennes hus. Återigen försökte jag att inte uppehålla mig vid minnena på den senaste gången jag hade stått bland dessa träden med Bella.
"Vet du, Edward, du har inte pratat med resten av oss på månader, heller"
Emmett tittade på mig medan vi sprang.
"Du kommer väl inte börja citera Shakespeare för oss alla, eller?"
"Det kallas kärlek, Emmett. Du kanske skulle prova det med Rosalie någon gång"
Emmett frustrade till.
"Snälla. Som om jag skulle kunna prata Shakespeare med Rosalie. Du vet att hon skulle smälla till mig i huvudet med en kofot om jag så mycket som försökte"
Jag flinade åt bilden i hans huvud.
"Dessutom,"
Emmett fortsatte.
"Rose och jag har vårt eget sätt att visa kärlek"
Plötsligt var inte bilden i hans huvud lika trevlig längre.
"Uuuugh, Emmett! Kan du åtminstone varna mig innan du börjar tänka på det?"
Emmett skrattade.
"Så, hur gick det med chefen efter att vi hade åkt?"
Han bytte samtalsämne med ett flin.
"Jag måste säga att han såg ganska farlig ut - även för att vara människa"
"Jag lät honom inte se mig, inte efter vad som hände tidigare. Jag måste komma på ett sätt att lösa allting med honom om.."
Jag kunde inte avsluta meningen, och Emmett sa ingenting, men jag hörde orden jag inte kuna säga i hans tankar: om hon tar dig tillbaka.
Allting var så komplicerat och förvirrande. Av alla människor vars tankar jag inte kunde läsa så var det tvungen att vara Bellas. Av alla tankar jag fann så svårt att urskilja så var det tvungen att vara Charlies. Livet vore så mycket enklare utan undantag för min gåva.
Livet var så mycket lättare innan Bella. Men jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till hur jag var innan. Jag skulle ta itu med eventuella komplikationer för att kunna vara med henne.
Nästan där nu. Du kanske vill förbereda dig, Edward.
"För vad?"
"Du tror väl inte att allting kommer att bli kramar och pussar nu när vi kommer tillbaka va?"
Han skakade på huvudet medan han drog ner på farten och började promenera. Jag gjorde samma sak.
"Upp med huvudet, Edward. Du är påväg mot ett förhör"
"Bra,"
Jag suckade.
"Jag har en del att förklara. Och ännu mer att be om ursäkt för"
Emmett skrattade, men det var inte samma sorglösa skratt.
"Du förstår fortfarande inte, va?"
Han skakade på huvudet igen.
"Du är en pryd och du över-komplicerar saker och du tar bort det roliga från allt, men du är fortfarande min bror, Edward. Du behöver inte be mig om ursäkt för någonting. Alice stoppade oss från att ingripa den här gången, men vi skulle ha kommit till Italien. Rose och jag var redan halvvägs till flygplatsen när Jasper berättade om sina planer. Vi skulle ha kommit efter dig. Det skulle vi alla. Och tro inte att jag tänker låta dig komma undan med det igen"
Jag blev rörd av känslan i hans ord, men jag visste att Emmett inte skulle uppskatta ett hjärta-till-hjärta, så istället ställde jag en fråga.
"Vad får dig att tro att jag ska försöka igen? Bella lever"
Emmett tittade tvekande på mig.
"Edward, jag känner dig. Du kommer att göra något idiotiskt för att "skydda" henne och det kommer sluta med att du sätter henne i fara och hatar dig själv för det. Så bara.. låt bli. Gör inte något dumt och underskatta inte resten av oss"
Hans ord var vettiga. Emmett var en av de få i vår familj som sa saker och ting som de var. Han kunde sammanfatta de mest komplicerade situationerna med en trubbig mening. Han och Rose var de mest uppriktiga personerna jag någonsin hade träffat. Deras tankar var mycket lika: trubbiga, men uppriktiga.
"Jag ska inte"
Och sen, för det kändes som att jag borde,
"Förlåt"
Emmett skrattade bara och klappade mig på ryggen. Hans tankar blev lättare och jag visste utan att höra honom säga det att allt var förlåtet mellan oss. Emmett höll inte fast vid agg.
Vi kom ut på ängen i en sällskaplig tystnad. De stora vita huset stod ståtligt framför oss och jag stannade för att dricka av synen till mitt hjärtas lust. Hur många gånger har jag inte tänkt på att återbesöka detta hus? Hur många gånger hade jag inte intalat mig själv att jag aldrig skulle kunna återvända?
Men nu var jag här. Jag var hemma.
När vi kom in genom ytterdörren var allting tyst, men jag visste var de väntade. Jag var glad att se att allt var på sin vanliga plats. Emmett och jag gick snabbt in i matsalen som vi så sällan använt och intog våra platser runt det avlånga bordet. Vår diskussion-plats. Alla blickar var riktade mot oss när vi satte oss ner.
Mitt humör skiftades och jag kände mig plötsligt väldigt lugn.
"Carlisle"
Jag nickade mot min far, som log.
"Edward, det är så skönt att ha dig tillbaka"
Alla runt omkring mig log nervöst. Ingen pratade, men deras tankar sprang ikapp med varandras. Jag förstod vad det handlade om. De krävde ett ingripande. Under årens lopp, när vi hade haft allvarliga problem, hade vi tagit upp det tillsammans som en riktig familj borde. Mina åtgärder under de senaste månaderna hade varit ohyggliga och trångsynta, och nu när Volturi visste om min relation med Bella, hade jag lett oss alla i fara. Var och en av dem hade drabbats av mina handlingar. Var och en hade något de behövde säga till mig, och jag till dem.
"Ska jag börja eller?"
Rosalie ställde sig upp. Jag blängde på henne och hon rullade ögonen.
"Edward, jag är så ledsen. Det jag gjorde var dumt och tanklöst och jag vet det nu. Men hur du har agerat har också varit dumt och tanklöst. Du borde stannat kvar"
Jag morrade, men kände mig fortfarande lugn. I mitt huvud kunde jag se mig själv attackera henne, men mina ben ville inte röra sig.
"Vilket sätt att vara taktfull på, Rosalie"
Jasper mumlade, och ännu ett lugn sköljdes över mig och jag kände all ilska försvinna. Plötsligt var mitt humör vettigt. Jag blängde på Jasper och han ryckte på axlarna.
"Jag vet att jag borde stannat kvar,"
Jag pratade genom tänderna.
"Jag vet det nu. Men då..."
"Men då tänkte du inte klart"
Alice avslutade meningen åt mig. Hon såg inte alls lika glad ut som senast när jag hade sett henne på flygplatsen. Hon hade armarna i kors och hennes ögon var ovanligt små. Det såg ut som vår pågående fejd slutligen skulle avgöras. Hennes uttryck sa mig att det inte skulle bli lätt.
"Alice,"
Jasper tittade på Alice med en menande blick, han hade känt hennes ilska öka och skyndade sig att kväva den. Det var ett hårt arbete för honom. Allas nerver spelade över och jag kunde se att Jasper var ensam om att kontrollera varenda en av oss.
"Jag vet, Jazz"
Alice svarade honom utan att titta bort från mig.
"Men saken är den att han försvann utan att stanna upp och tänka på konsekvenserna. Han har sårat henne, och även oss. Jag visste att det inte skulle sluta väl. Jag varnade honom, jag sa till honom att inte göra det. Men han ignorerade mig"
"Tro mig, jag vet"
Jag tittade in i hennes ögon.
"Det är det största misstaget jag någonsin har gjort. Jag kommer aldrig att glömma det"
Jag vet en medicin, som är kapabel till att blåsa liv i en sten.
Alices ögon brann.
Du har en kropp av sten, men hon andas för dig. Du behöver henne, Edward. Du behövde henne då också.
"Jag vet. Förlåt för att jag inte lyssnade på dig"
Förlåt till dig själv, ja.
"Till oss alla"
Hon suckade.
"Jag är ledsen för vad jag har utsatt er för"
Jag pratade med alla, men tittade fortfarande på Alice.
"Snälla, tro mig"
"Vi vet det, hjärtat"
Esme pratade nu.
"Det som bekymrar mig är hur nära du var att skada dig själv fysiskt. Du säger att ber om ursäkt för dina handlingar mot oss och Bella, men du måste förstå att det inte bara var det faktum att du hade lämnat oss som sårade oss"
Jag blinkade. Hade jag omedvetet gjort något mer för att göra dom upprörda medan jag ignorerade deras telefonsamtal när jag var i Brasilien?
"Du försökte ta livet av dig, Edward"
Esmes röst var svag och väldigt låg.
"Du är min son och jag älskar dig. Jag bryr mig om vad som händer med dig. Det gör vi alla. Glöm aldrig det"
Jag sänkte mitt huvud i skam.
"Naturligtvis förstår vi varför du gjorde det,"
Carlisle började nu.
"Men du är en del av vår familj. Alice och Bella åkte ensamma för att stoppa dig, men om vi hade trott att det skulle hjälpa så skulle vi alla åkt. Ingen av oss skulle ha låtit dig göra illa dig själv, eller någon annan göra illa dig"
Jag kunde inte säga emot. Till och med Jasper, som hade minst anknytning till vår familj, höll med honom.
"Jag vet. Och jag är ledsen. Jag kan säga att jag kommer att säga det många gånger inatt. Men jag menar det. Jag förnekar inte vad jag försökte göra. Men om Bella hade dött, hade jag fortfarande hållt fast vid samma beslut. Jag tänker inte leva i en värld där hon inte existerar"
Efter mina ord blev det tyst.
"Nåväl,"
Carlisle var den som bröt tystnaden.
"Vi får väl se till att hon inte dör då, eller hur?"
Jag rynkade pannan, men han menade inte att förändra henne. Nej, han var uppriktig med sitt erbjudande om att hålla henne vid liv, men de andra avbildade omedelbart min Bella med röda ögon.
"Ja,"
Min röst var skarp.
"Levande"
Min familj la märke till hur jag uttalade ordet, men återigen sa de ingenting.
"Men kom ihåg det här, Edward"
Esme pratade i en ton som inte erbjöd någon som helst typ av kompromiss.
"Om du någonsin försöker göra dig själv illa på något sätt igen - genom att hålla dig borta från Bella eller att flyga till Volterra - så kommer inte vi vänta på att du ska ta ditt förnuft till fånga. Vi kommer att komma efter dig och släpa med dig tillbaka. Är vi överens?"
"Överens. Jag kommer inte göra det"
Så länge Bella lever, kommer jag inte göra det...
Esme slappnade av och skuldkänslor svepte över mig när jag insåg hur upprörd hon hade varit i min frånvaro.
"Jag är verkligen ledsen, Esme. För allting"
Hennes hjärta smälte.
Jag vet, Edward. Jag älskar dig, min son.
Hon reste sig upp och skyndade sig fram till mig och omfamnade mig i en stark men moderlig kram.
"Jag älskar dig också, mamma"
Jag viskade. Det var andra gången idag som jag hade kallat Esme för mamma, och hon strålade när jag sa det. Jag gjorde en mental anteckning om att kalla henne mamma oftare.
"Åh, Edward"
Hon kramade mig ännu hårdare, och jag klappade henne på ryggen. Jag fick en klump i halsen och hade stor lust att gråta - ogråtna tårar som aldrig skulle bringa någon lättnad.
Alice reste sig upp från sin stol och harklade sig.
"Om du inte har något emot det, Edward, så skulle jag vilja prata med dig i enrum"
Det var uppenbart att hon bara pratade högt för att de andra skulle kunna höra henne.
"Självklart,"
Jag var nyfiken.
"Så länge det inte finns några invändningar?"
Ingen rörde sig.
Följ med mig.
Jag gjorde som hon bad mig - det hade inte funnits någon humor i tonen i hennes tankar. Resten av våran familj tittade bort medan Alice ledde mig uppför trappan och in i hennes rum. Jag tittade runt när jag kom in, som resten av huset var Alices rum redan som det hade varit förut. Golvet, spegelväggen, den ljusa plyschmattan, de gammaldagsa klänningarna. Jag visste att om jag öppnade dörrarna till hennes garderob så skulle allting vara på sin plats där med. Det var min syster - alltid lika effektiv.
När hon vände sig om mot mig, var hennes ögon ledsna och matchade inte vår ljusa omgivning.
"Vad är det, Alice?"
Jag ville inte ha kvar mörkret mellan oss längre.
"Du har döljt någonting för mig. Vad är det?"
Hon sa ingenting, utan satte sig bara på mattan i en skyddande hållning med knäna ihoptrycka mot sitt bröst.
"Alice?"
Jag tänker. Låt mig vara en stund. Jag vill förklara det här ordentligt.
Jag väntade, medan hon funderade över saker i hennes huvud. Problemet var att hon gjorde allt för att dölja det för mig. I sitt försök att dölja sina tankar, gjorde hon inga framsteg med vårt samtal.
"Alice,"
Jag försökte igen.
"Ta det bara från början. Vad du än har att berätta, lyssnar jag -"
"Håll käften en stund,"
Hon morrade och avbröt mig.
"Jag kan inte tänka! Jag hatar dig just nu"
Mitt hjärta föll ner i magen på mig, även om jag visste att hon bara hade halv-menat det. I vanliga fall var inte Alice såhär. Det var ovanligt att jag och Alice bråkade, men när vi gjorde det så menade vi aldrig det vi sa. Jag brydde mig alldeles för mycket om min lillasyster för att kunna provocera henne och hon skulle aldrig kunna vara elak. Hon var alldeles för snäll, det fanns ingenting elakt i henne. Hon kunde inte vara elak. Men ändå kunde hon vara en envis och ihärdig motståndare när hon ville vara det.
"Vad säger du, Alice?"
Jag tittade på henne.
"Berätta allting, snälla"
Min syster drog ett djupt andetag, och tittade på mig medan hon pratade.
"Edward, allt jag någonsin har velat ha var min familj. Vår familj. Jag föddes ensam. Jag vaknade upp ensam. Jag kunde ha tillbringat hela mitt liv i ensamhet, men jag såg och formade en annan framtid för mig. Jag såg Jasper, och visste att han också var ensam. Jag såg Carlisle och familjen han hade byggt upp och jag ville vara en del av den. I hela mitt liv har jag strävat efter att vara en del av något. Att jag aldrig skulle behöva känna mig så ensam som jag gjorde när jag vaknade upp.
Du tog det ifrån mig. Förra året, när vi hittade Bella, trodde jag att min familj äntligen var komplett. Och för en stund var den det. Men du slet det ifrån mig, Edward. Du skickade bort oss från Bella, bort från dig själv, och det ledde till att vi förlorade oss själva. Vet du inte att idag är det första dagen som vi alla är tillsammans sen september?"
Jag visste inte..
"Jag vet, Alice,"
Och ännu en gång skämdes jag över mig själv.
"Jag vet vad du har gått i -"
"Nej, det vet du inte"
Hon snäste.
"Hur kan du veta vad jag har gått igenom när du inte var här? Hur kan du vara vad jag har gjort, var jag har varit?"
Jag visste att jag förtjänade det här.
"Förlåt,"
Jag blev allt mer nervös.
"Jag är ledsen, Alice, det är jag verkligen. Men jag vill veta. Snälla, släpp in mig. Jag har inte varit en bra bror åt min lillasyster, men jag skulle vilja försöka var det"
Alice skrattade bittert.
"Jag skulle inte säga att jag är din lillasyster"
Hon fräste.
"Jag är inte så ung som du tror"
Jag rynkade pannan. Alices vanligt genomsnälla tankar var plötsligt inte så snälla - en svämmande våg av förolämpningar sköljde genom hennes huvud och kastade sig i förgrunden i hennes tankar. Men jag hade sett detta förut. Det här var Alices sätt att blockera mig, att stänga mig ute. Det var detta hon gjorde vid de sällsynta tillfällena då hon mådde dåligt, för att inte släppa in mig.
"Alice? Stäng inte ute mig. Vad är det som är fel?"
Jag föddes 1901. Som du.
Hon tänkte nästan motvilligt för sig själv och mina ögon stirrade in i hennes i chock.
"Va?"
Hon flinade åt min förvåning. Det var inte ett lyckligt uttryck. Det verkade nästan grymt. Självbelåten, men också etsat med hennes smärta.
"Jag gjorde lite efterforskningar medan du var borta"
Hon började äntligen förklara.
"Jag började kolla över den lilla informationen som vi fick från James. Datum, gravstenar, gamla arkiv, filer och sådana saker"
Medan hon pratade fångade jag upp några av de bilder jag hade sett i hennes tankar förut. En vägskylt som visar fem mil till Biloxi... en gammal tom byggnad... en dödsannons om en död Mary Brandon i en gammal tidning... och en gammal gravsten, omärkt på känsla eller vittring. Det enda som syndes klart och stolt bland löv och mossa var:
Mary Alice Brandon
1901 - 1916
Mary Alice Brandon...
Mary Alice.
Alice.
"Herregud,"
J ag hade äntligen förstått.
"Alice, vad hittade du mer?"
Hon fnös och blockerade mig igen.
"Som om du bryr dig"
Hon bet ihop sina tänder och koncentrerade sig på att hålla bilderna borta ifrån mig.
"Jag försökte ringa dig. Om och om igen. Men du svarade inte. Undra hur Rosalie lyckades nå fram till dig när du inte ens pratade med mig"
"Det där ogillar jag,"
Rosalie ropade uppför trappan. Jag och Alice himlade med ögonen.
"Jag behövde dig, Edward"
Hon var arg nu.
"Det var svårt ibland. Olidligt. Ibland ville jag bara ge upp. Göra som du gjort och springa iväg. Jazz fanns där för mig, och Esme och Carlisle. Jag hade min make och mina föräldrar. Men jag behövde min bästa vän också, och han var inte där"
"Alice, jag..."
Mina tankar virvlade ofattbart kraftigt. Jag kände mig hemsk. Hur kunde jag misslyckats så med att se Alices smärta? Jag hade känt till den sedan Volterra, men jag hade egoistiskt trott att det berodde på mig, på Bella. Hur kunde jag missa de förändringar som Alice hade gått igenom sedan senast jag såg henne?
Hon såg äldre ut, till att börja med. Mognare. Naturligtvis hade hon inte åldrats det minsta, men tecknen fanns där. Den rynkande pannan, de sorgliga och leendefria läpparna.
Hon var inte den skinande lilla anden som hon en gång hade varit heller. Hon gjorde ett försök att vara stark i tankarna, men hennes kroppspråk visade motsatsen. Hon satt där, böjd och hukad med händerna kring benen och knäna mot axlarna och hennes ögon stirrade blint på den orörda vita mattan.
"Alice,"
Jag försökte igen.
Inget svar, inte ens i hennes tankar.
"Alice?"
Ingenting.
Jag satte mig på knä framför hennes fötter och rörde försiktigt vid hennes vrist. Hon tittade inte på mig, men hon tittade inte heller bort. Jag tolkade det som ett tecken på att det var okej att fortsätta.
"Alice, titta på mig,"
Jag viskade och lyfte hennes haka med min fria hand.
"Snälla"
Det tog en stund av tystnad, men tillslut höjde hon sina ögon och tittade in i mina. De hade en ockra färg - inte riktigt lika ljus som topas, men tillräckligt ljus för att skilja hennes livsstilsval från andra av vår sort. Jag kunde tänka mig att mina egna ögon var helt becksvarta - jag kunde inte ens minnas sista gången jag jagade, och att åka och jaga långt bort från Bella och min familj stod verkligen inte högt upp på min prioteringslista just nu. När jag tittade in i Alices ögon kunde jag känna hjärtat i mitt bröst. De var en bekant syn: samma ögon som hade delat erfarenheter med mig i över femtio år. Denna flicka, född precis samma år som jag, var min syster i alla bemärkelser. Hon hade mina ögon. Jag skulle göra allt för Alice - den enda i vår familj som verkligen förstod och accepterade mig.
"Berätta mer. Glöm mina problem en stund. Jag vill höra vad du har lärt dig om dig själv"
Hon tvekade.
"Snälla, Alice. Jag vet att det är fel av mig att fråga. Jag borde inte behöva fråga - jag borde ha varit där för dig redan från början. Men det var jag inte, och jag vill vara där för dig nu, om du låter mig vara det"
Alice himlade med ögonen.
"Måste du alltid vara så melodramatisk?"
Jag log.
"Det är ett av mina karaktärsdrag. Måste du byta samtalsämne?"
Hon suckade och vred med sina händer i knät, medan hon funderade på hur hon skulle börja. Jag sträckte på mig och tog hennes händer i mina, för att minska spänningen i hennes kropp.
"Det är okej,"
Jag pratade försiktigt.
"Du behöver inte prata. Släpp bara in mig så lyssnar jag"
Och så gjorde hon det.
Hon berättade om en flera månaders lång resa - en stad vid gränsen till Mississippi, en syster hon inte kom ihåg, en asyl med ett dunkelt förflutet som omfattade chock - allt utan att säga ett enda ord. Jag behövde bara se in i hennes ögon och läsa hennes tankar för att se allting som hon sa till mig i det ögonblicket.
När hon äntligen var klar suckade vi båda och slappnade av. Hon drog bort ena handen ur mitt grepp och svepte den över kinden som för att fånga en tår som aldrig skulle falla. Jag blev förundrad över henens mänskliga gest. Alice hade aldrig gjort det förut - åtminstone inte vad jag visste. Hon kom inte ihåg hur det var att gråta. Det verkade som om hennes forskning hade fört något av den gamla Alice tillbaka. Eller borde jag säga Mary?
"Du borde inte ha lämnat henne"
Hon muttrade orden så tyst att det var svårt för mig att uppfatta orden.
"Jag vet"
"Och du borde inte ha tvingat oss att lämna henne"
"Jag vet"
"Jag älskar Bella, Edward"
Hon var lugn nu.
"Det är inte samma som din kärlek, men den är lika stark"
"Jag vet"
"Lova att du inte kommer ta henne ifrån mig igen?"
Hennes ögon var runda och oskyldiga i hennes ansikte när hon tittade på mig med de mest övertygande valpögonen jag någonsin hade sett. Hon hade mig runt sitt lillfinger.
"Jag lovar"
Hon log lyckligt.
"Tack, Edward"
"Ingen orsak, Alice. Tack för att du förlåter mig"
Hon höjde ögonbrynen, och hennes valputtryck ersattes omedelbart med en sträng blick. Jag undrade över hur snabbt hon kunde gå från så söt och oskyldig till rent av skrämmande.
"Har jag sagt att jag förlåter dig?"
Ops.
"Ehm, nej, men jag -"
Hon fnittrade, och jag slappnade lättat av.
Du är så korkad. Det är klart att jag förlåter dig Edward.
"Tack"
Jag kysste snabbt hennes taggiga huvud och krusade till håret med knytnäven, och log medan hon fnittrade ytterliggare en gång. Vi ställde oss upp och hon svepte sina smala armar runt min midja och drog in mig i en kram och jag kramade henne mer än gärna tillbaka.
Älskar dig, bror.
"Jag älskar dig också, Alice. Jag älskar dig. Tack så mycket. Du är officielt den bästa systern någonsin"
Rosalie hostade högt till från nedervåningen. Jag himlade med ögonen men gjorde ingenting för att återkalla mitt ersättningskrav.
Ouch.. Det verkar som om jag fortfarande har mycket att ta igen..
"Det har du"
Min röst var hård, och jag hade pratat utan att tänka mig för. Alice drog sig undan och tittade förbryllat på mig.
"Edward Cullen!"
Det fanns en retsam glimt i hennes ögon.
"Vi hade en innerlig stund här. Snälla säg inte att du pratade med någon annan under vår kvalitetstid!"
Åh, där är min Alice. Och hon är tillbaka.
Jag kunde inte låta bli att skratta när hon stirrade på mig. Det var första gången sedan september som jag verkligen hade skrattat på riktigt. De välbekanta skämten med Alice är något som blivit "vår grej" sedan hon och Jasper flyttade in till oss. Våran förmåga att nästan helt tyst kunna hålla ett samtal hade fått henne rysa från första stund vi träffades, och därefter hade hon skämtat om att hon tyckte att det var något av en förolämpning när jag använde min förmåga för att kommunicera med de andra i vår familj.
Alices ansiktsuttryck i ett försök att se förolämpad ut bleknade så fort hon hörde mitt skratt, och hon flinade med en sådan intensitet att jag kände mitt bröst svälla av lycka. Jag hade saknat min lillasysters leende.
Knack, knack.
När dörren öppnades vände vi oss båda om och såg Jasper och Emmett komma in i rummet.
"Du är väl inte telepatiskt otrogen mot henne igen, Edward?"
Jasper flinade.
"Det ser ut som om jag måste använda vårt giftermålsbevis för att komma och ta henne ifrån dig"
Alice log. För bara två dagar sen hade hon varit livrädd att förlora Jasper för min idioti, och det var självklart genom känslorna som strömade ifrån honom att han hade känt likadant.
"Det var egentligen Rosalie som gnällde, och jag kände behovet av att påminne henne om att hon inte har kommit undan ännu"
Jag tittade meningsfullt på Emmett, och han stönade.
"Jag trodde att ni hade rätt ut saker, Edward?"
"Det har vi"
Det var Rosalie som svarade. Hon stod lutad mot dörrkarmen och jag hade inte sett henne komma med de andra.
"Men det betyder inte att saker är desamma som förut. Släpp det bara, Em"
Emmett spetsade läpparna, men sa ingenting. Det var då, under denna korta stund av tystnad, som min uppmärksamhet drogs till de förtvivlade tankarna som flöt genom Jaspers huvud.
"Nej, det är det inte"
Min röst var skarp och Rosalie, Emmett och Alice tittade förvånat upp. Jaspers huvud var böjt i sorg.
"Det är det,"
Jasper muttrade ner mot golvet.
"Allt är mitt fel"
Jag skakade på huvudet.
"Det är det inte. Du gjorde ett misstag, men det kunde lika gärna ha varit vem som helst av oss. Jag är den som överreagerade. Det är jag som bär på skulden till det som hände"
Jasper fnös till.
"Edward, jag..."
Han avbröt sig själv och i hans tankar virvlades av smärta och ånger.
"Jag vet, Jasper. Jag förstår"
"Nej!"
Han skrek och såg mer plågad ut än någonsin.
"Nej, du förstår inte Edward. Jag gjorde det här, alltihop. Du lider just nu - så mycket att du inte ens erkänner det för dig själv. Och Bella... Jag kände det så fort jag såg henne igen, på flygplatsen.. Hon är sårad, förkrossad.. men det är mer än så..."
Jag bet ihop tänderna, och tvingade rädslan tillbaka.
"Det är mitt fel. Jag sårade henne. Inte du"
Han skakade på huvudet.
Vet du var jag trodde först? Känslorna var så intensiva att jag trodde att de kom från dig, men det var hon. Hon avskyr sig själv, Edward. Och allt på grund av att jag inte kunde behärska mig vid åsynen av en liten fläck blod.
Jag rynkade pannan. Jag visste inte vad jag hade väntat mig, men det var verkligen inte det här. Bella var arg.. på sig själv? Jag hade varit säker på att hon hatade mig för allt jag har gjort mot henne.. Kunde Jasper ha fel? Kan det finnas ett enkelt svar på detta mysterium?
"Jazz,"
Alice la sin hand mot hans kind.
"Vi har redan pratat om det här. Ingen beskyller dig för någonting"
Han lyfte sitt huvud för att möta hennes ögon och log, nästan ofrivilligt.
"Förlåt"
Han viskade och la sin hand mot hennes, för att hålla den kvar mot sin kind. Ögonblicket var lika privat och intensivt som deras återförening på flygplatsen. Jag visste att när jag gick så skulle Alice läka Jaspers sår, lindra hans oro på ett sätt som bara hon kunde.
Jag tänkte på Bella. Vem skulle läka hennes sår? Vem skulle ta bort smärtan som hon måste ha lidit igenom på grund av min dumhet? Jag vågade hoppas att jag skulle få den rollen, men objuden dök pojken från Alice tankar upp i mitt huvud. Varulven..
Jag måste träffa Bella. Jag hade varit borta på tok för länge. Det var nästan ett fysiskt behov nu - om jag vore människa skulle min kropp skaka.
Alice vände sig mot mig.
"Du måste gå"
Hon pratade lugnt, och det var ingen fråga - det var ett konstaterande. Det fanns ingen ifrågasättning för mina avsikter nu.
"Ja,"
Det kommer att gå bra.
Jag ville hålla med henne, men kunde inte riktigt göra det.
"Alice,"
Min röst var löjligt svag.
"Tänk om... om..."
"Det kommer att gå bra, Edward"
Alice upprepade orden, men pratade högt den här gången. Men ändå kändes det inte mer lugnande.
"Jag... Jag har sårat henne Alice. Tänk om hon inte kan förlåta mig?"
"Hon kommer att göra det"
"Men... Jag krossade henne. Hon var så bräcklig.. så ömtålig. Och att försöka hålla henne i säkerhet, från skada.. Jag förstörde allting. Hur skulle hon kunna förlåta något sånt?"
"Edward,"
Alice röst var skarp.
"Jag vet att du tror att du är ond varelse och att Bella är en oskyldig liten ängel, men så är faktiskt inte fallet. Ni båda har gjort fel, men ni har fått era förtjänster också. Men det viktigaste är att ni älskar varandra. Ni kommer att ta er igenom det här. Bara gå till henne"
Emmett fnös.
"Där fick du till det, Alice"
Emmett flinade och Rosalie log kort från hans sida. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka medan jag skakade på huvudet. Alice var oftast förnuftets röst i vår familj, men hon hade definitivt fel om en sak. Bella var en ängel. En ängel som jag hade sårat.
"Edward,"
Jasper log mot mig, trots den inre konflikten i hans huvud.
"Lyssna på min flicka, snälla. Jag står inte ut med den ångest som du utstrålar"
Vi skrattade allihop, och för tillfället mådde jag lite bättre. Jag visste inte om det var Jaspers förmåga, eller om det var för att jag hade en kärleksfull och accepterande familj omkring mig.
"Förlåt, Jazz"
Jag lät fåraktig.
"Jag ska gå. Förhoppningsvis kommer jag vara på bättre humör när jag kommer tillbaka"
"Det vill säga om han någonsin kommer tillbaka,"
Emmett skämtade högljutt.
"Jag har redan varit tvungen att dra med honom ifrån det där huset med våld. Vi kanske måste slita deras läppar ifrån varandras nästa gång"
Påväg ut, sparkade jag broderligt till honom i huvudet, och medan han drog sig undan skrattade de andra.
"Åh du, Edward?"
Alice pratade bakom mig.
"Ja?"
Jag stannade till och vände mig om, medan jag väntade på att hon skulle prata.
"Allt är förlåtet mellan oss, men det betyder inte att jag är ovillig att ta emot mutor eller presenter i skuld"
Hon hade glimten i ögat, och jag såg den gula Porschen i hennes tankar.
"Jul,"
Jag lovade och hon flinade tillfredsställande.
"Struntprat"
Emmett skrockade.
"Ey! Passa dig, Emmett"
"Vi ses senare"
Jag skyndade mig ut genom rummet och stängde dörren medan jag hörde deras barnsliga skratt. Trots mina försök att visa mig missnöjd, fanns det en varm glöd i min mage. Jag hade inte upplevt detta ljus på flera månader. Inte sen.. Ehm.. Inte sen jag försvann.
Jag tittade på klockan medan jag raskt skyndade ner för trapporna, och jag kunde konstatera att det hade gått nästan två timmar sen jag lämnade Bellas hus och den varma glöden började försvinna. Tänk om hon hade vaknat medan jag var borta? Hon hade varit nästan rasande när hon hade förlorat medvetande - och jag visste inte hur hon skulle vara när hon vaknade. Jag hoppade de sista trappstegen till nedervåningen och började gå snabbare.
"Edward?"
Det var Carlisle. Han satt i en av sofforna i vardagsrummet med Esme, och båda tittade ängsligt på mig
"Ja, Carlisle?"
"Jag antar att du vill tillbaka till Bella,"
Han log.
"Jag ska inte uppehålla dig alltför länge. Jag bara..."
Han avbröt sig själv med en blick på sin fru. Jag var förbryllad. Carlisle visste alltid vad han skulle säga.
"Edward,"
Esme började.
"Vi vill bara att du ska veta att vi finns här för dig"
Carlisle nickade.
"Edward, vi skulle vilja prata med dig om det som hände i Italien någongång. Bara vi tre. Du säger att det inte kommer att hända igen, och vi litar på dig. Men kom ihåg att både Esme och jag har varit deprimerade. Vi vet båda hur det känns att... försöka göra det du försökte"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag blev minst sagt chockad. Det var lätt att glömma Carlisle och Esmes mörka förflutna - de var båda för det mesta så fulla av liv. Men ibland kunde Esmes hopp fortfarande spöka i hennes tankar. Carlisles minnen från sin första tid som vampyr dröjde sig fortfarande kvar. Jag visste att de, mer än någon annan, förstod vad jag hade genomlidit.
"Vi vill hjälpa, Edward"
Carlisles ton var varm.
"Jag har alltid kallat dig min son, men jag känner en djupare anknytning till dig än så. Som min första riktiga kamrat, är du mer än bara en son - du är en vän och som en bror för mig. Jag tycker inte om att se dig plågas"
Tänk på det Edward. Det kanske hjälper.
Esmes tankar var lika varma som Carlisles ton.
"Carlisle... Jag mår bra, verkligen. Det är sant att jag har varit.. deprimerad de senaste månaderna. Men så länge som jag är här.. så länge som Bella är här, stannar jag. Så länge hon vill ha mig, kommer vi inte att behöva prata om det"
Och även om hon inte ville ha mig, fanns det ingen chans att jag kunde lämna henne. Inte nu när Victoria var så nära att få vad hon ville. Men jag sa det inte högt, jag ville inte bekräfta deras oro.
Carlisle reste sig upp och gick mot mig. När han var inom räckhåll, la han sina armar på mina axlar i en väldigt faderlig gest.
"Jag är bara orolig för dig. Tänk på det. Jag vill hjälpa till"
"Tack, verkligen. Men du har redan hjälpt till. Du har accepterat mig och tagit tillbaka mig till den här familjen, inte bara en gång utan två. Efter allt jag har utsatt er för under det senaste året förtjänar jag det inte"
Esme började protestera, men Carlisle tystade henne och pratade igen, men bara med mig.
Du tillhör den här familjen, Edward. Utan dig föll vi isär. Du har lidit mycket under din livstid, och du förtjänar all den glädje vi kan ge dig. Tvivla aldrig på det.
Jag log.
"Jag ska försöka komma ihåg det"
"Och samma gäller Bella. Våran familj är inte hel utan henne, Edward. Det kanske inte är den mest konventionella av alla relationer, men hon gör dig hel. Hon gör den här familjen hel. Utan er - båda två - skulle vi inte fungera som en familj borde. Vi behöver er"
Jag nickade svagt. Han hade rätt. Vi alla behövde Bella. I min egoism hade jag tagit henne ifrån dem också. Hon var inte bara en del av mitt liv: hon var en del av deras också.
"Vi kommer inte att upphålla dig längre"
Esme småskrattade.
"Jag ser att du längtar tillbaka till henne. Gå. Och lycka till!"
Jag skrattade, även om tanken på konversationen jag måste ha med Bella fyllde mig med fasa.
"Tack"
Jag skyndade mig ut genom dörren och började springa genom skogen. Bakom mig var min familjs tankar, som tidigare varit oroliga, mer fridsfulla.
Ögonblicket senare klättrade jag upp för väggen till Bellas fönster. Jag hoppade ljudlöst in genom det öppna fönstret och gick lika tyst över golvet fram till gungstolen vid hennes säng. Jag ville vaka över henne tills hon vaknade. I det ögonblicket, när jag studerade hennes sovande drag, kunde jag inte komma på någonting som jag skulle föredra mer än det här. Ingenting kunde fängsla mig som hon kunde.
Bara några minuter senare började hon prata.
"Pappa... Begravning... Förlåt..."
Hon mumlade mot sin kudde. Jag lutade mig framåt och väntade på vad hon skulle säga mer. Det var med ett nostalgiskt leende som jag mindes nätterna jag brukade tillbringa här, vaggande med henne i min famn medan hon andades mitt namn....
"Edward,"
Mitt hjärta svällde. Mitt namn. Mitt namn. Hon sa det. Fortfarande. Jag reste mig upp från gungstolen och korsade rummet med brådskande fart. Medan jag låg bredvid henne i sängen, kysste jag henne på kinden.
"Jag älskar dig"
Hon rullade runt, närmade sig mig och sa mitt namn en gång till.
Medan hon sov, kastade och vände hon sig runt i sängen. Hon kved högt några gånger och jag övervägde att väcka henne för att få slut på den hemska mardröm som hon måste drömma just nu. Men jag var alldeles för självisk för det. Jag ville höra mer. Jag var desperat efter att få höra mer. Jag väntade med förväntan inför nästa gång hon skulle sucka mitt namn.
En gång var det inte mitt namn hon sa.
"Jacob,"
Hon viskade ut namnet i natten.
"Jake.. solen. Min sol. Paris.. Förlåt"
Mitt hjärta värkte och jag drog mig tillbaka från henne. Jacob. Varulven. Den pojken jag hade hört så mycket om från Alice. Jag kommer ihåg honom - Ephraim Blacks sonsonson. Pojken som stal en dans med Bella förra sommaren. Jag ogillade honom redan då - hur han höll henne, hur hon så lätt hade skrattat med honom... Han påminde mig om att Bella hade en chans till ett lyckligt liv utan mig. Bella kunde dansa och skratta med denna pojke och om hon valde honom, skulle det oundvikligen leda till ett lyckligare liv än livet som halvlevande som hon skulle leva om hon valde mig. Och jag kunde inte missunna honom det här, antagligen på grund av att av alla hennes friare så hade Jacob varit den trevligaste och mest lämpliga. Trots min ilska, hade pojken inte varit någonting annat än en gentleman mot min flicka, och jag hatade honom för det.
"Edward,"
Bella andades en gång och vände sig mot mig, hennes toviga hår döljde hennes ansiktsuttryck. Jag visste inte om jag skulle vara tacksam för att hon hade flyttat sig närmare mig, eller orolig eftersom hon inte hade sagt något mer.
Suckande tog jag min hand mot hennes ansikte för att ta bort håret, så jag kunde se henne. Jag tappade tankeförmågan när jag såg hennes vackra ansikte.
Med denna mjuka beröring flyttades hennes kropp instinktivt närmare min. Hennes ögonlock fladdrade och stängdes plötsligt igen.
Hon höll på att vakna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | idacarlsson - 7 dec 09 - 10:47- Betyg:  | | sjukt bra, mejla nästa ? :D <3 | | mimz_an - 18 nov 09 - 19:09- Betyg: | Jättebra!! Jag har läst alla nu:)
Du är jätteduktig som översätter dehär:)
Och hon är jätteduktig som skriver dom:)
Mejla mig när nästa kommer ut:) | | jerra - 18 nov 09 - 09:28- Betyg: | | Ååh! Skynda dig me nästa, den e så bra!!! | | Sandra353 - 16 nov 09 - 21:51- Betyg: | | Så bra, så jätte bra. Oh jag kan inte få fram någon vettig komentar men det var underbart bra :D<33 | | kiww - 11 nov 09 - 17:22 | | Finally :D Hoppas nya/nästa delen kommer snart | | Twilighthyper - 11 nov 09 - 17:11- Betyg: | | Så bra!! Mejla gärna när nästa kommer |
|
|
|
