[M/M] Man får inte älska sin tvilling [4/5] |
Det blev fem delar, hehe. Dels därför att jag lyckades få till ett litet hopp i tiden, som jag kunde använda som slut på den här delen, och dels därför att den kanske hade blivit lite lång annars (den här delen, alltså). Nu blev den lite kort istället, men sista delen kommer att vara ungefär lika lång som de andra har varit, tror jag. :) Tack för alla kommentarer, de värmer! <3
Jag slutade genast kämpa emot, lät händerna sjunka och vände blicken ditåt igen. De låg nästan exakt framför oss, så jag kunde se allt de gjorde. Killen nästan låg på Kevin, lutade sig över hans ansikte, och när jag ansträngde mig kunde jag se att något hängde ur hans mun; det såg ut som om han långsamt lät en slemmig spottloska närma sig hans ansikte. Kevin, som såg ut att ha fått en likadan blåtira som jag antagligen hade, vred sig som en mask bland de fuktiga löven för att undvika slemmet, men killen höll fast honom så hårt att han inte kom någonstans.
Ilskan vällde upp i mig, och argt borrade jag in naglarna i armen på killen som höll i mig. Han flämtade till av smärta och lossade lite på greppet, men släppte inte helt. Släpp mig då, din idiot, tänkte jag frustrerat när han fortfarande inte släppte efter att jag tryckt så hårt att han börjat blöda. Släpp mig, så att jag kan hjälpa Kevin!
Opassande nog hade solen just då pressat sig igenom några moln, och tunna strimmor av ljus syntes mellan träden och på marken. Det hjälpte mig inte ett dugg – det gjorde bara att jag tydligare såg att killen som höll i Kevin nu hade börjat slå honom i ansiktet ännu mer, att jag såg alla de människor som stod på gångvägen utan att göra något bättre, och dessutom blev jag om möjligt ännu argare bara av att den sken, just för att detta inte var något glatt eller ljust tillfälle.
- Släpp mig, sa jag halvhögt till killen som höll mig. Släpp mig och säg åt din fula kompis att låta bli min bror!
- Du menar väl din...
Utan att tänka slängde jag mig ner på knä, och i mitt raseri kände jag knappt att en stöt av smärta gick genom benen på mig när jag landade. Killens arm slängdes framåt i fallet, och han själv, som inte varit beredd på mitt utfall, tappade balansen och föll ner på marken bredvid mig. Jag drog några djupa andetag och gimaserade när jag kände smärtan i halsen, men brydde mig inte om det. Hastigt reste jag mig upp och tog några stapplande steg mellan träden för att försöka komma fram till Kevin. Tårarna brände bakom ögonlocken, och mina händer darrade som aldrig förr, både av ilska och rädsla, kanske sorg också. Sorg som jag kände därför att jag visste att var vi än gick skulle vi snart bli separerade, och även över att allt det här hände.
Av någon anledning kändes det som om jag för varje steg jag tog kom längre och längre bort ifrån Kevin istället för att komma närmare. För varje steg jag tog såg jag bara hur han fick fler och fler slag, och för varje slag var det som om min maktlöshet växte sig större. Kevin, jag ska komma till dig, upprepade jag gång på gång i huvudet. Jag ska hjälpa dig, om jag bara kan komma fram någon gång...
Plötsligt blev jag fälld bakifrån, och när jag från min liggande ställning lyckades lyfta på huvudet blev jag bländad av solskenet. Efter några sekunder såg jag att det var samma kille som jag nyss hade haft ner på marken, men innan vi hann göra eller säga något till varandra blockerades solen. En tredje kille hade kommit till deras undsättning och stirrade nu på mig med mörk blick. Åh nej, tänkte jag. Snälla, säg att det här bara är en dröm! De kan inte komma tre eller fyra mot oss två igen... Och de får inte ge sig på Kevin!
- Slå mig om ni vill, bad jag med skrovlig och samtidigt löjligt barnslig röst. Slå mig så mycket ni vill, men låt honom vara...
Den nya killen svarade någonting, men jag hörde inte vad han sa, och jag hann inte heller fundera på det; en knytnäve kom farande mot mig så snabbt att jag knappt förstod vad som hände. Innan jag visste ordet av tycktes världen blekna bort runtomkring mig, och det sista jag hörde innan allt försvann var ett gällt tjut bortifrån det pågående slagsmålet längre bort.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Papa_Noel - 17 nov 09 - 23:50- Betyg:  | | äckligt bra ;D | | xXfreaKo - 14 nov 09 - 00:23- Betyg: | riktigt eiktigt bra!
mejal nästa ;D | | chicada - 11 nov 09 - 17:58- Betyg: | | Åh, jättebra!:O | | MinoMel - 11 nov 09 - 11:26- Betyg: | | En otrligt bra historia! love it! | | SoGetLost - 10 nov 09 - 23:28- Betyg: | | OH GUD!!! läste alla på en gång nu. shit du skriver som en gud:O:D shit spännande och det gör nästan lika ont i mig nu:(:( super super super bra:D:D mejla mig nästa?? | | Mp3 - 10 nov 09 - 22:49 | | Jag tycker om den här historian. |
|
|
|
