Vinden viskar mitt namn. (del 17 ) kommentera :) |
Jag vaknade med en bultande huvudvärk.
Så fort jag öppnat ögonen stängde jag dem igen, eftersom jag blev bländad utav lampan i taket över mej. Jag hade glömt släcka den.
Jag slängde en blick på klockan och flämtade till. De smala, svarta pekarna stod åt ett varsitt håll, klockan var sex på morgonen.
Jag visste direkt varför jag vaknat så tidigt;
När det är ens födelsedag kan man inte sova på morgonen, eftersom någon, eller något där uppe inte vill att man ska bli glatt överraskad med ljus och tårta, istället får man låtsas sova.
jag svalde och stelnade till. Min hals gjorde fruktansvärt ont.
Jag förde upp ena handen till halsen och pressade fingrarna emot den, det var ömt.
- Fan! Fräste jag hest. Varför skulle jag få ont i halsen just idag för?
Mamma måste varit vaken, eftersom hon nu stod i dörröppningen och såg på mej.
- Grattis på födelsedagen, lilla gumman! Utropade hon och gick fram för att ge mej en kram.
- Mamma, jag har ont i halsen… tjöt jag och harklade mej.
Mamma såg förbryllat in i mina ögon och la handen på min panna.
- Bellan, din panna är jätte varm! Flämtade hon och reste sej.
- Helvete också! Svor jag. Jag började till och med gråta.
- Lilla gumman… din stackare! På födelsedagen och allt! Vi får kanske ta det en annan dag… suckade hon och gick ut ur dörren.
- En annan dag… viskade jag och satte mej på knä i sängen, tittade ut igenom fönstret och följde en vattendroppe som gled ner på rutan med fingret. En annan dag… viskade jag åter igen och suckade högt.
Klockan var nu halv tolv och jag satt vid frukostbordet och drack varm apelsinjuice ur min favorit mugg. Det här med varm apelsinjuice kan vissa tycka är äckligt, men jag gillar det. Jag dricker det istället för te, när jag har ont i halsen.
Dagen gick långsamt.
Jag gick och la mej i mammas säng med min kopp med apelsinjuice. Jag hade på mej mina lurviga tofflor, de var mysiga.
Dagen gick fortfarande långsamt, allt jag planerat inför kvällen var förstört, och jag hatade min födelsedag mer än någonsin. Det blev inte bättre utav att telefonen ringde en halvtimma senare, och min mamma låste in sej på toaletten med telefonen och pratade med låg röst. Jag pressade örat emot dörren, men kunde bara urskilja vissa enstaka ord, som till exempel: ” Jag förstår” och ” ja, självklart”.
När mamma sedan lagt på och börjat öppna dörren sprang jag in till hennes säng och låtsades sova, det blev bäst så.
Hon stannade framför mej och kisande tittade jag på henne.
Hon hade ett djupt veck i mellan ögonbrynen, och några i pannan. Hennes läpp var hårt pressad i mellan hennes tänder.
- Lilla Bella… varför gör du så här emot mej? Viskade hon och satte sej på sin skrivbordsstol med händerna för ansiktet.
Sen satt mamma så där en långstund, och nästa gång hon blottade sitt vita ansikte för världen såg jag att hon grät.
Jag kunde inte hålla mej längre, och satte mej upp. Mamma såg på mej med ett par ögon som talade om för mej att hon var ledsen. Vem var det som ringde? .
Mina tofflor hade ramlat av när jag låt i sängen, så jag böjde mej ner för att leta efter dem när mammas röst hördes bakom mej.
- Bella, hur fan tänkte du? Sa hon. Jag kunde inte avgöra om hon lät arg, eller ledsen.
- Vad menar du? Frågade jag och tog på mej tofflorna.
- Det var din pappa som ringde…
jag tittade strängt på henne.
- Jag har ingen pappa. Fräste jag.
Men så mindes jag vad hon sagt, att min pappa ringt.
- Leif ringde.
- Vad ville han? Flämtade jag.
Nu kommer det! Nu börjar hon skrika på mej, och jag vill bara bort.
- Har du ringt till honom? Frågade min mamma.
- Japp. Svarade jag, och försökte låta så normalt som jag kunde.
- Bella det förstår du väl att du inte kan ringa bara så där! Kan du ens försöka förstå hur ledsen han blivit när du bara ringer så där och bara säger vad du vill hur som helst?
Jag ska säga dej att jag brukar tycka att du är en smart tjej, men nu vet jag faktiskt inte Bella, det var riktigt dumt gjort! Du förstår väl att det inte funkar så, va?! Vad tror du jag kände mej som när han anklagar mej för att vara en dålig mamma? Och vad…
Och så fortsätter den lilla sorgsna fågeln tjattra i mitt öra. En sorlig melodi, är det. Jag orkar inte lyssna mer, okej, det kanske var dumt. Men är inte det rätt åt honom?
Det är faktiskt värre att lämna sin egen dotter på hennes födelsedag och aldrig mera prata med henne.
Jag vet inte vad jag ska göra! Få tyst på fågeln! Hur dåligt hon än mår, jag försöker faktiskt! Jag försöker!
- Jag försöker faktiskt vara normal trots att jag inte har någon pappa, du får ursäkta om jag råkade få tag på hans nummer, men ärligt talat vad skulle du ha gjort om det var din pappa?
jag tog en paus för att andas.
- Bella…
nej, nu pratar jag!
- Och hur tror du det känns att faktiskt inte få ha någon lyckad födelsedag något år någonsin? Varje år har jag saknat honom för mycket och du har ju inte precis verkat glad över att jag finns heller! Jag hatar min födelsedag! Jag hatar mej själv, jag hatar allt, kan du inte fatta det?!
Det bara sjönk ur mej, och när jag var klar var jag inte säker på vad jag sagt. Men min mammas uttryck i ansiktet tydde på att det inte var något bra.
- Om det är så du känner…
jag andades in.
- Förlåt mamma, jag menade ingen illa… Det bara flög ur mej.
- Nej, det är ingen fara… jag förstår att det är jobbigt för dej. Förlåt, bella.
Mamma och jag somnade bredvid varandra den kvällen, och sen sov vi tills nästa dag.
Det jag sagt var inte sant. Det fanns de, och dem, som jag inte hatade. Snarare… älskade.
Min mamma var en utav dem. Ingen skulle någonsin få skilja oss åt,
Absolut inte Leif.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fridafahlstedt - 13 nov 09 - 21:19- Betyg:  | | du är bäst, nöff ! | | Eiilin - 9 nov 09 - 22:55 | As bra skrivet, man lever sej in i Bellas situvation (Y)
Fast mina tofflor ramlade av när ja låt i sängen?? låg* borde de va
annars är allt brabra |
|
|
|
