Världen tog död på mig - Oneshot |
Världen tog död på mig
Den sköna sommarbrisen smekte mina läppar, kinder och ansikte. Jag vände huvudet åt norr och drog in luften genom näsborrarna. Jag uppfattade en svag doft av kanel och skrattade lättsamt åt ironin. Han luktade alltid kanel.
*
Det igensnöade fönstret knarrade lite lätt. Mina fingrar smekte glasytan och jag kisade med ögonen för att få en uppfattning om hur snöbollskrig egentligen gick till. De få tonåringarna därute, skrattade högljutt och jag var nästan lite avundsjuk på dem. Jag ville ju så gärna vara ute, tillsammans med dem, men en snabb blick på honom, övertygade mig om att det vore bäst att jag stannade inomhus trots allt. Jag ville inte förarga honom.
*
”Dorian,”
Min röst var trevande. Jag skrattade allt vad jag orkade. Vinden rufsade till mitt korpsvarta hår och lade sig som en sjal över mitt ansikte. Mina ögon tårades av den häftiga vindilen. Jag sprang graciöst över det gröna gräset. De gröna stråna kittlade mina fötter och färgade dem gröna. Så mycket grönt. Livet var så vackert.
”Vackert, hör du det Dorian!”, skrek jag.
Jag förnamn hur min flickförtjusning fördes med vinden.
Svetten lackade min panna. Girigt drog jag in syret i lungorna. Mitt hjärta bankade hårt av ansträngningen, men trots det pryddes mina läppar av ett leende. Förnöjt granskade jag mina fingrar som var rynkiga av den svaga kylan. Plötsligt hörde jag en grymtning alldeles bakom mig. Jag snurrade runt och möttes av hans blixtrande ögon. Det mörkblonda håret log i drivor kring hans kantiga, maskulina ansikte. Jag trotsade honom med min blick; jag skulle inte spela efter hans regler längre.
”Vad gör du här, så långt borta från stugan?”, frågade han förbannat och betonade varje stavelse han yttrade.
Jag slängde med det svarta håret, rättade till den blågröna klänningen och borstade bort några osynliga grässtrån från knäna. Jag vände mig om och gick utan att yttra ett ord. Han förtjänade det inte.
”Kom tillbaka hit!”, skrek han och drog mig i armen.
Jag kämpade emot hans väldiga styrka, men förgäves, han brottade ner mig på gräsplanet och höll om mig hårt. Mina läppar skälvde och jag snyftade lågmält i hans väldiga famn. Han slappnade av på den spända överkroppen och smekte mig mjukt på det lockiga håret.
”Schh,” viskade han och kysste mig på pannan.
”Låt mig gå.” bad jag handfallet.
Han släppte mig inte med blicken samtidigt som han lutade sig mot mig, kysste mig mjukt, nästan för mjukt, på läpparna. Jag kysste honom tillbaka, förvånad över min förändrade sinnesstämning. Plötsligt släppte han greppet om mig och drog mig ifrån sig. Vinden som hade varit så skön för knappt några minuter sedan, fick mig att huttra till. Han vände sig och hans blick for över de väldiga trädtopparna, sedan andades han ut och tog därefter ett första steg, sedan ett andra och så ett tredje; bort från mig.
”Dorian!”, skrek jag, men han vände sig inte om.
Jag sprang till hans ryggtavla och lade händerna runt hans midja, men han fortsatte att gå.
”Jag älskar dig, Dorian.” grät jag.
Han tvärstannade.
Mina ord hade varit trevande, mjuka och smärtsamma. Hans stämma var lika mjuk, trevande och smärtsamma, när han sa:
”Jag älskar dig med, Lydia. Det har jag alltid gjort, men jag kan inte skydda dig längre.”
Han vände sig inte om, och jag såg varken om han grät eller var glad över det jag hade bekänt för honom. Åh Dorian! Vackra, snälla, överbeskyddande Dorian. Jag vände mig om och sprang allt vad jag orkade, lämnade honom åt sitt öde, för att anamma mitt eget. Ett fatalt misstag.
*
Han kunde inte rädda mig såsom han alltid hade velat. Han hade försökt i tjugofyra år, men vansinnet lyckades aldrig lämna mig. Jag dog för världen en dag, och det var precis det han hade velat skydda mig ifrån.
Jag dog av kärlek för världen, men jag slutade aldrig att älska Dorian.
*
*
Copyright - Violet
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 9 nov 09 - 18:52- Betyg:  | | ååh så himla vackert och underbart skrivet!!! började nästan gråta ett tag oO gillade denna starkt:) |
|
|
|
