Tears from my hart [ TH Oneshot] |
Hejhej:D Jag har aldrig skrivit en oneshot, så det här blir något nytt^^
Kommentera är ni goa;) Kraam
Käre gud.
Varför lämnade han mig?
Varför stack han?
Jag fattar inte..
Dom vanliga tankarna i Samantha Andréns liv, varför mannen jag älskade
mest i hela världen hade lämnat mig. Jag visste att han hade åkt hem för
att hjälpa sin tvillingbror som var djupt sårad, men jag förstod fortfarande
inte varför jag inte fick förlja med! Jag kände honom minst lika bra som Georg och Gustav.
Jag suckade ännu en gång på 5 minuter. Jag satt med matteboken på skrivbordet och försökte
värkligen förstå det funkade inte. Hans ansikte dök upp framför ögonen, dom bruna ögonen, det charmiga leendet,
humorn som alltid fick mig att skratta när han och jag brukade leka tagare, kasta vattenballonger på varandra.
Bill, Georg och Gustav hade varit med. Dom var som ett par brorsor, men Tom var killen som mitt hjärta slog snabbare för.
Min storebror Nick som låg just nu i min säng och läste var också vän med dom.
Jag suckade ännu en gång. Varför Tom, varför hörde du inte av dig?
Det var 6 månader sedan jag hade hört något av dig, men jag visste ju att du levde, i mejlen jag fick
av Bill och Georg och Gustav stod det om era tokiga upptåg.
När jag fråga dom om varför du inte svarade, så svarade dom aldrig på den frågan.
Dom ignorerade den. När jag hade mejlat dig så fick jag inget svar, när jag smsat fick jag inget svar när jag ringt dig.. Inget svar!
Mina ögon tårades och sakta rullade dom ner för mina kinder, och blötte ner mattehäftet.
Jag kollade ut genom fönstret, det var en tråkig dag, mulen som det ofta var i november.
Det var en trist lördag inget skulle hända. Jag reste mig upp från skrivbords stolen.
Min storebror kollade upp på mig, han var lika gammal som Tom och Bill 17.
" Jag går ut" sa jag när jag gick förbi honoom jag hörde att han sa något som " Okej".
Jag gick ner för trappan i vårat rätt så stora hus. Jag gick in i hallen och hoppade i mina slitna converse
och drog på mig en svart jacka. För dagen hade jag på mig ett par blå jeans och ett rosa linne. Ögonen vart svart sotade med
eyeliner, mascara och ögonskugga.
Jag smällde igen dörren efter mig och började gå.
Jag lät tankarna komma och gå och lika så med benen. Dom fick gå dit dom ville.
Aj, vad ont det gjorde i benen hur långt hade jag gått egentligen?
När jag kollade mig omkring så jag att det var vårt ställe!
Tom, Bill, Georg, Gustav , Nick och mitt ställe.
Jag log. Skogen och sen sjön nedanför. Jag log och kollade på trädet som vi så många gåner hade klättrar upp i.
Jag hade alltid kommit sist upp, och fått dom osköna grenarna att sitta på för att jag var mindre, långsammare och inte lika stark
Då hade jag var arg, förbannad, men nu log jag bara. Jag gick fram till trädet och ställde mig vid det och blickade ut
över den vackra sjön som vi hade badat och fiskat i på somrarna och åkt skridskor på när det var vinter.
Jag log, det var vackert här, varför hade jag aldrig sett det när jag var yngre?
Tom, Bill, Georg och Gustav och jag och min bror hade träffats på julloven och sommarloven sedan vi var små.
Min mamma var kompis med Tom och Bills mamma och Georg och Gustav hade fått åka med också.
Undra om våra lappar fanns kvar i trädet. Jag kollade upp och såg grenarna dom vi hade klättrat upp på.
Jag satte benet på nedersta grenen och började klättra uppåt.
Ca. 5 minuter senare satt jag på plats och ännu en gång kollade ut över sjön.
Jag dinglade med benen och letade efter den lilla asken.
Den fanns inte kvar.. Helt plötsligt hörde jag en röst ner ifrån " Är det den här du letar efter?"
Jag blev så förvånad att jag tappade balansen men på något sätt så hamnade jag på fötterna men när jag slog i marken så vek sig benen
och så låg jag där. En hand med långa naglar sträcktes fram mot mig för att hjälpa mig upp.
Jag höjde blicken. BILL! " BILL!! VAD GÖR DU HÄR!?" Skrek jag av förvåning och glädje och kastade mig upp på bena igen och slängde mig om halsen
på den smala typen. Han skrattade " Jag måste jag hälsa på dig ibland Sam" Svarade han med leendet som man inte kunde låta bli att le mot.
Nu när jag hade slängt mig om den svart håriga. Så såg jag att det stod två stycken personer bakom honom.
" GEORG!" Skrek jag till och kastade mig om hans hals också, men det andra personer vad min bror.
Jag var lite besviken för Gustav och Tom var inte där. Men jag försökte att inte visa det.
" Men vad gör ni här?" Frågade jag dom långhåriga typerna med ett jätte stort leende.
" Vi saknade dig, och en fågel kom och viskade att du var ledsen.." Svarade Georg med ett litet dystert leende.
Jag kollade på Nick. Och han svarade. " Snälla, älskade du.. Jag ser att du inte mår någe bra eftersom att Tom inte hör av sig!
Och jag ville att Bill skulle berätta varför han inte gör det". Jag kollade på dom andra två.
" Emh, ska vi sätta oss på stocken där nere, som vi gjorde när vi var mindre och skulle berätta något?"
Frågade Bill. Jag nickade och följde efter dom tre grabbarna. Jag vill veta varför men ändå inte..
Jag satte mig ner först av alla. Bill satte sig på den högra sidan om mig, Nick på den vänstra och brevid Bill satt Georg.
" Emh.. Jo. Det är så här, att Tom blev hotad av en kille, att om han inte lät dig vara, så skulle han mörda mig.
Det sättet som han har gjort allt på, skäms Tom för, men han älskar mig lika mycket som han älskar dig.. Samantha,
hata honom inte, han ville bara rädda dig och mig. Du skulle ha sett hur förstörd han såg ut när han kom hem, efter varje gång
ha fick ett sms, mejl eller när du har ringt honom har han velat svara men han kan ju inte."
Jag satt och stirrade på Bill jag kunde inte undgå att han var rörd av det som hans tvilling hade gjort
lika väl som att han mådde skit det som Tom hade gjort mot mig. Jag märkte inte att jag grät förän något droppade på min hand.
Jag kände två smala armar om mig " Såja, lugn, lugn jag är här Sam. Jag lever, killen är fast, men Tom vet inte om det.. Jag ville berätta allt för dig först".
Han kramade mig lite hårdare och fortsatte " Tom älskar dig, han är kvar med Gustav hemma." Jag släppte en av mina bästa vänner, och skakade lätt på huvudet
och torkade mig under ögonen och det var alldeles svart.
" Hur låter han dig åka?" Frågade jag med en skakig röst.
" Han tror att jag är med Georg i hans lägenhet.." Svarade han.
Jag började skratta, " GICK HAN PÅ DET!" Bill skulle precis svara när han stängde munnen igen och log.
" Kolla bakom dig!" Jag kollade på honom men vände mig om.
Där stod han, TOM! Han såg sliten ut men lika vacker som vanligt var han.
" Tom" viskade jag och när jag blinkade och han stod kvar där.
Skrek jag " TOM!" Jag reste mig klumpigt upp från "vår" stock och slängde mig över den.
Konstigt att jag inte snubblade och rusade rakt in i hans armar. Han var nog inte beredd på det,
så han tappade balansen och vi ramlade ner i det bruna gräset. Jag över honom.
Han kollade mig rakt in i ögonen "Förlåt" viskade han. Jag lät mina läppar nudda honom för att tysta.
" Jag bryr mig inte längre Tom, du är här! Jag älskar dig!" Sa jag istället högt. Han kollade på mig med ett stort leende.
Jag reste mig upp och började hoppa omkring i en ring, som när vi var mindre och såg varandra.
Bill började skratta och dom andra var inte sena att haka på. Jag kollade upp och såg gustav och vrålade
" GUSTAV!" Och slängde mig om halsen på honom. Han skrattade.
Jag stannade upp, det stod en man med en pistol, redo att skjuta på Bill!"
" NER ALLA NER!" Skrek jag, alla la sig ner förutom Bill. Jag tog satts och kastade honom om kul både mig och han själv.
Ett skott avlossades. Jag hörde ben fötter som sprang där ifrån. Jag satte mig upp, ' Vem var det som var skjuten'. Dunkade hjärtat.
Alla satte sig upp. Ingen var skadad, " Nån som är skadad!?" Alla killarna svarade nej.
Jag kröp fram till Tom och vi kramade om varandra. Det var tyst. " Han missade alltså?" Frågade jag.
Killarna nickade. Bill hade vart så nära döden men jag hade räddat honom. Bill kollade på mig.
" Tack Sam! Jag var så nära döden, tack!" Han kröp fram till oss båda och gav oss en varm kram.
Helt plötsligt utbrast jag " Ska vi hem och dricka varm choklad!" Alla började skratta.
Vi reste på oss och började gå hem, jag och min man hand i hand. När vi kom fram till mitt hus, stod en polis bil där.
Vi kollade på varandra, en man låg ner tryckt i gräset av en polis.
" Är det han?" Frågade Bill mig eftersom att jag var den ända som sett honom.
Polisen drog upp mannen på fötter så att jag kunde se bättre.
Då såg jag vem det var. Jag tog ett djupt andetag av förvåning.
Andreas.. Vår allas gamla barndomskompis. " Andy?" Viskade jag.
Han kollade upp och mötte min blick. ´" Varför gjorde du det?"
"För att jag älskar dig också, men du glömde bort mig! Ni glömde bort mig!" Skrek han.
"Det ger dig inte rätten att skjuta på oss" Svarade jag.
"Haha, det är något som jag velat hela livet, men du förstörde det! Din subba!"
" Du sa ju att du älskade mig!?"
"Det gör jag, men jag kan inte hindra min dröm.." Sa han med ett rått leende.
Jag rös till men vände mig om och gick in och satte mig i soffan.
Alla satte sig i vardagsrummet. Tom kollade på mig.
" Samy. Jag älskar dig!" Jag kollade på honom med tårar i ögonen.
Jag började gråta. Han höll om mig." Jag älskar dig med!" Viskade jag mot hans bröstkorg.
Dom tårarna som runnit från mitt hjärta så många gånger hade slutat rinna, och i stället
börjat torka.
Vi var tillsammans, jag och Tom... Igen...
Inte det bästa jag skrivit.. Kommentera<3
|
| Kommentarer | | LittleHoney - 7 nov 09 - 19:27 | | bra, några grammatik fel här och där men annars väldigt bra :) |
|
|
|
