...vänskap... |
Det du och jag delade
Kallade jag vänskap
Tills den dag
Jag kom på en sak
Du har aldrig lyssnat,
Förstått,
Brytt dig om mig
Jag har lyssnat
Varje gång du var ledsen
Eller överlycklig
Trots att jag egentligen
Mådde tvärtemot
Jag sympatiserade och
Delade dina tårar
Ditt skratt
Jag förstod det du sa
Och det du kände
Om han hade slutat älska dig
Var jag där och älskade dig
Som den vän jag var
Jag brydde mig
Då du la kniven på handleden
Men du gick därifrån
Då jag bröt ihop
Föll isär,
Inte längre orkade
Du förstod aldrig min smärta
Försökte inte ens förstå
Du satt bara där
Och nickade,
Låtsades lyssna
Låtsades förstå det oförståeliga
Men jag vet,
Att dina ord var en enda lögn
För dina löften om min hemlighet
La du på en bricka
För alla att ta del av
Jag bad dig att vara tyst
Att bara finnas där
Nu önskar jag att jag sagt hej då
Givit mig av
Och inte kommit tillbaka
Men jag stod vid din sida
Även när kritiken var emot mig
Jag ändrade mig för din skull
Avstod känslor, tårar och smärta
För att finnas vid din sida för alltid
För evigt
Inser att jag gjorde fel val
För nu är jag inte ens din vän
Du sa hej då,
Innan jag hann förstå varför
Jag fällde tårar
För den vänskap vi skulle ha haft
Jag sa inget om de du gjorde
Emot mig
För jag visste att du var lycklig
Och då var jag ”lycklig”,
Jag försöker i alla fall
Men jag bad dig
Gör inte så,
För jag ville inte hamna där
Nu vet jag inte vad jag känner
Orkar inte känna något längre
Har givit upp hoppet,
Givit upp dig
Önskar att livet blivit något annat
Nu ska jag ta kniven
Och skära bort mitt sista bekymmer
Trots att du finns där
Kanske smärtan helar
Det lilla av mig
Som gör så ont,
Som värker likt kärlekens förlust
För jag älskade dig
På sätt riktiga vänner gör
Men min kärlek gick förlorad
Då du stängde av öronen,
Slutade bry dig om mig,
Förstå mina tårar
Och varför vi egentligen var vänner…
|
|
|
|
