Vinden viskar mitt namn. ( del 16 ) |
Ursäkta att det tog ett tag, men jag har varit sjuk i några dagar nu!
men jag hoppas ni blir nöjda i alla fall :D
läs och kommentera!<3
Jag hann gå en bit innan det började blåsa. Jag undrade om han faktiskt skulle vara där när jag kom, med tanke på att jag redan var tio minuter sen, så kanske han redan gått sin väg…
När jag gick förbi gungorna där jag och Robin suttit dagen innan började jag bli lite nervös, och intalade mej hela tiden att vi bara skulle gå ut med hunden, det fanns där inget att oroa sej för.
Det hjälpte inte. Jag såg att det var han på långt avstånd. Han stod nonchalant lutad emot ett plank med huvudet nerböjt. Först undrade jag vad han tittade på, men sen såg jag att det var hunden som hans ögon låg på.
Hunden…
En liten brun varelse med ett svart öra, och en svart fläck på ryggen, en liten fuktig nos som jag snart skulle få känna på, och en långhårig svans som glatt vispade i luften.
Jag viste inte riktigt vad det var för ras, men det är ett bra samtalsämne, i fall att det skulle bli alltför tyst.
Jag vet inte vem som blev gladast när de fick syn på mej; Hunden eller Albin. Den största skillnaden var väl att hunden hoppade upp och ner och sprang fram för att nosa mej i mellan benen.
Jag kände rodnaden sprida sej på mina släta kinder när hundens fuktbeklädda nos nyfiket nosade på mej, både där fram och bak.
Albin blev också röd om kinderna, och han drog ner den grönblåa mössan ytligare för att dölja det innan han drog till i kopplet till hunden.
- Tyson, ta och lägg av med det där va? Sa han och fick hunden att sätta sej bredvid honom, efter att den lyckats smeta ner hela mitt ansikte med sina kärleksfulla kyssar. Ja, hunden alltså.
- är det en kille eller tjej? Frågade jag blygt och nickade emot Tyson. Det var en ganska pinsam fråga, men allvarligt talat, vem vet om Tyson är ett namn för killar eller tjejer? Inte jag i alla fall…
- Det är en kille. Sa han och kliade honom bakom öronen. Ska vi gå?
jag nickade blygt och undrade vart, men jag behövde inte oroa mej. Våra ben bar oss dit de ville, vi pratade på som om vi alltid känt varandra.
- Känner du nya tjejen?
jag hajade till utav hans plötsliga fråga. Vi hade gått tysta en stund och bara skrattat åt Tyson som glatt gläfste åt allt han såg.
- Vem menar du?
jag viste vem han menade, men jag ville inte att han skulle mena det. Varför var han tvungen att bry sej om just henne?
- Cajsa… blond, smal, långt hår. Han granskade mitt ansikte, och jag blev rädd att det syntes hur avundsjuk jag var över att han frågade om Cajsa.
- Jaha, den Cajsa… sa jag dumt och tittade åt ett annat håll för dölja mina känslor.
- Ja, känner du henne? Albin skakade på huvudet för att få undan luggen ifrån ögonen, Han var så söt när han gjorde så… Och så måste han prata om Cajsa? fan.
- Jag kände, kan man säga…
Min röst var lite sorgsen, och jag tror att Albin förstod att jag inte ville prata om det, och så försökte han väl komma på ett sätt att byta samtalsämne, att få mej på andra tankar.
Jag kände hur hans hand, i klädd en vante, sakta lades i min.
Först stelnade jag till, och sedan…
Något så underbart med denna människa bredvid mej!
Våra händer passade varandra som en skräddarsydd handske, just till oss.
- Jag diggar dej… sa Albin och log.
jag tittade åt hans håll och log tillbaka, jag hade nu glömt mitt telefonsamtal tidigare samma dag, alla smärtor var som bortblåsta.
- Jag diggar dej med… skrattade jag och såg sedan ner i marken.
Rodnaden svepte över oss och vi gick i tystnad, tills det började regna nått så fruktansvärt att vi skildes åt med en kram, och sedan sprang hela vägen hem, i alla fall jag.
När jag slagit igen ytterdörren bakom mej och slängt mina våta ytterkläder på golvet gick jag in till mammas rum, eftersom jag inte hörde något knattrande.
Och där fann jag min mamma, små leendes med en kopp te i handen.
- Och var har du varit?
- På promenad… sa jag och försökte låta bli att le.
- Med vem då?
- Tyson och hans ägare. Skrattade jag och mamma ställde koppen ifrån sej på hennes skrivbord.
- Är ägaren en pojke? Någon speciell?
- Nää… hurså?
jag drog håret bakom örat.
- Varför skulle du annars le så där hela tiden?
sa mamma och fångade mej i en bamsekram.
|
| Kommentarer | | Eiilin - 8 nov 09 - 18:54 | | wiih, ;) superbra, |
|
|
|
