Löften är bara tomma ord, [del 1 - Fantasy] |
Hejsan,
förlåt att det tar lång tid för mig att ladda upp dela, ._.'
<3
men hoppas ni kommer ihåg den (: <3
kommentera för fortsättning :*
puss :*
kapitel 1
Flashback
Ungdomar ifrån staden hade samlats vid ungdomsgården. Utanför eftersom de drack. En helt vanlig fredag i slutet på månaden då alltid ungdomsgården ordnade disco.
Nästan alla var där. Flera för att faktiskt vara på dicsot, andra för att sitta utanför och dricka.
Det var stadens alkohol samt drogförebyggande som höll i discot - därför var självklart detta inte tillåtet.
Men de som jobbade där var alltid underbemannade och ringde aldrig polisen även fast de visste att 14-15 åringar satt utanför och drack.
"Ey! Nathalie," jag reste mig upp. La försiktigt väskan med spriten över axeln och tittade på personen som sagt mitt namn.
Sebastian Gustavsson hade fått av sig sitt gäng med anhängare och gick emot mig med bestämda steg.
Han och hans anhängare kallade sig "knife points at you", eller, KPAU vilket också var det som stod på alla elskåp och liknande, de var ett av stans värsta gäng.
Rykten om mordförsök och flera trodde att de anlagt bränder i bilar för några månader sedan.
Aldrig hade de blivit dömda.
De var otroligt skickliga - om ryktena var sanna.
Jag såg mina kompisar stå en bit bort med några andra tjejer ifrån en annan skola i stan.
"Hej," sa Sebastian när han kommit fram till mig.
"Hej," sa jag och log.
Han var snygg, med det smutsblonda håret som alltid föll honom i ögonen. En mössa var nedragen över håret, även fast det bara var i slutet av augusti. Hans ögon var chokladbruna och han hade den glimten som så många ville ha. Han var 17 år och äldst där.
Vad han egentligen gjorde där var ett stort mysterium.
Jag lutade mig mot väggen och han ställde sig snett framför mig.
"Tro inte på allt du hör, Nathalie," sa han.
Ett förvånat ansikts uttryck for över mitt ansikte. Han flinade.
"Jag slåss faktiskt bara om jag måste, tro inte på alla rykten," han fortsatte i samma stil och flackade med blicken.
Nervös.
"Men, för dig skulle jag slå ner självaste kungen om jag var tvungen," han lutade sig fram och våra läppar hann snudda vid varandra innan jag puttade bort honom.
"Sorry Sebbe," sa jag och log en aning hånfullt.
Flera hade vänt sig om. Några fnissade.
Aldrig hade Sebastian Gustvasson blivit dissad förut.
"Du är inte riktigt min typ bara, ta det inte personligt," sa jag innan jag gick där ifrån.
Hösten hade kommit med en väldig fart. Trädens kronor hade tappat nästan alla löv och de få som orkade hålla sig kvar var färgade i höstens färg glada färger.
Jag hade inte pratat med Lucas sedan han gått upp för trappan, vilket snart var två dagar sedan.
I skolan hade han lyckats undvika mig otroligt skickligt med tanke på att vi hade skåpen mitt emot varandra.
Mina steg förde mig med en otrolig bestämdhet att jag nästan förvånades över mig själv. Mina tankar surrade runt.
Alltid hade jag och Lucas haft ett speciellt band mellan oss.
Det hade alltid varit Nathalie och Lucas, Lucas och Nathalie.
Vi hade alltid funnits där för varandra. Speciellt under tiden och efter mamma och pappa skiljdes.
Mamma tog mig och flyttade ut. Lucas stannade kvar, hos pappa.
Pappa tog det hårt, ville flytta hem. Hem, till sitt älskade hemland.
Tyskland.
Lucas vägrade. Hotade med att flytta till mamma.
Därför bor Lucas nästan själv i den lilla tvåan som pappa hyr, mitt inne i stan, medas pappa är där två dagar i månanden om inte mindre. Resten av dagarna bor han i Tyskland. Med sin nya fru och deras nyfödde son.
Jag hade redan kommit in till torget i staden efter att ha gått igenom plantaget. De stora höga träden som var placerade ut efter ett slags mönster ingen människa kunde se, lämnade jag bakom mig.
De stod där.
Sebastian Gustavsson, Adam Fox, Benjamin Hansson och Eric Nickovitc.
Alla med byxorna nere vid knäna, stora hood tröjor, mössa eller keps.
Jag tog ett djupt andetag innan jag gick i riktnig mot dem.
Sebastians ögon fäste sig direkt på mig när han såg mig gå emot dem.
Adam som pratat tystnade, alla vände som om och tittade på mig.
Sebastian gick emot mig medans resten av KPAU stod kvar.
"Hejsan," sa han, "Var det något?"
Jag kände hur ilskan bubblade inombords. Hur hela min kropp skrek efter att få slå honom. Skrek efter att få skada.
"Jo," jag var tvungen att knyta näven för att inte klappa till honom. Körde naglarna in i min egna hand. "Jag säger bara detta en enda gång," min röst var hård som sten och något mörkt hade dragit över mitt ansikte. "Så lyssna riktigt jävla noga," Sebastian såg nästan förvånad ut över hur bestämd jag lät.
"Om ni någon gång rör min bror igen, svär jag vid allt jag tror på att ni kommer önska att ni aldrig någonsin födds," jag tittade in i hans ögon, "Förstått?"
"Nathalie, du.. sötnos," han la sin hand på min arm.
"Rör mig inte," fräste jag ilsket och slog bort den.
"Lyssna på mig Nathalie," jag skakade på huvudet.
"Säg vadfan som helst, men jag kommer aldrig tro på dig. Du är ett jävla svin! Och vafan tror du hjälper genom att slå min bror?" jag var tvungen att trycka naglarna hårdare in i handen för att hindra min själv ifrån att klappa till honom.
"Förlåt, Nathalie, förlåt," han suckade, "Jag vet faktiskt inte. Du har rätt, jag är ett jävla svin. Men du förstår inte hur mycket jag gillar dig,"
Något djupt inom mig trodde att han menade det, medans resten av mig visste att han ljög.
"Du är så dålig på att ljuga," sa jag och skakade på huvudet.
"Jag ljuger inte Nathalie, snälla lita på mig! Ja-"
"Sebbe, lyssna bara!" jag klippte av hans mening. Ville inte veta vad han skulle säga. "Du ska aldrig mer röra Lucas, inte heller någon av mina kompisar, och tro mig jag lär få reda på det," fräste jag ilsket innan jag vände på klacken och gick därifrån.
Jag sprang genom den täta skogen. Väjde skickligt undan för de tusentals träden, hoppade graciöst över de alla stenar och rötter. Hur länge jag sprang visste jag inte, inte heller varför.
Det enda jag visste var att jag var tvungen att springa, en känsla inom mig sa att jag snart skulle få reda på varför jag sprang.
Ett vitt, ljusken uppenbarade sig plötsligt, och jag tvärstannade, men gled i den våta mossan och ramlade omkull.
Jag reste mig upp och sprang bakom ett träd. Det ljusa skenet lös fortfarande lika stark och bländade mig, men det tjocka trädet skyddade mig ifrån det.
Trädets rötter var ojämna och jag försökte sätta mig så nära trädet som möjligt för att komma undan de vita skenet. Min vänstra hand sjönk plötsligt ner i en djup grop och jag dunkade i huvudet i trädet när jag tappade balansen.
Jag drog snabbt upp den när jag såg hur något glänste till och stoppade ner handen igen, utan att ens tänka. Jag fiskade upp ett halsband.
Det var en tunn silvrig kedja med ett hänge av tjockare silver. Den föreställde en springande hund.
Det vita skenet gick plötsligt över i gulrött ljus. Jag tittade fram ifrån mitt gömställe, och såg hur skogen plötsligt stod i brand.
Elden kom närmare och närmare, och mina ben vägrade röra på sig. Snart hade den omringat mig, och det fanns ingen väg ut. Jag kände hur värmen steg och hur svetten bara rann. Hur mitt skrik fortsatte eka i den djupa urskogen när elden slukat mig.
Jag satte mig käpprak upp i sängen, med svett som pärlade sig i pannan. Andfått, stirrade jag ut i mörkret.
Länge satt jag så. I över en timma minst. Innan jag lugnat ner mig och kunde somna om.
__
lust att slänga in en kommentar om du tkr ? (a'
<3
|
| Kommentarer | | Vargvandrare - 5 nov 09 - 18:00 | Häftigt och bra :D
Men påpekar också det som Livija redan skrivit, lite "ofokuserat" liksom... | | Livija - 5 nov 09 - 13:53 | | Ah, det är lite huller om buller.. Lite svårt att hänga med bara, men du kan maila om det kommer ut en till del. :) |
|
|
|
