(M/M) I varje andetag - kapitel 22 |
Det har tagit lång tid tills denna del blivit färdigskriven, men men. Nu är den uppe.
Tackar sjukligt för kommentarerna och juste ja. Ni kommer kanske få en liten hjärtattack eller två i detta kapitel. En liten förvarning bara. eheh.
Kapitel 22
”Alex mobil det är Hugo”
”Kan jag få prata med Alex?”
”Är det du igen? Men visst, du får prata med honom”
”Tack”
”Ja, det är Alex”
”Hej”
”Vad vill du?”
”Har du det trevligt i vad ni nu är någonstans?”
”Alltså, varför ringer du till mig nu?”
”Jag ställde bara en vanlig enkel fråga och jag ringde för jag ville ha svar på den”
”Okej, ingenting annat? Det skulle jag tro på också”
”Jag lovar. Jag undrar bara det”
”Visst, så när jag svarar på den frågan så lägger du på sedan?”
”Varför är du så orolig? Och ja, jag lägger på efteråt”
”Jag är inte orolig, jag orkar helt enkelt inte tjafsa mer med dig”
”Så svara på min fråga då”
”Vi har det faktiskt jättetrevligt här”
”Var är ni?”
”En fråga var det”
”Snälla?”
”Vi har åkt till Filipinerna”
”…”
”Vad?”
Du vet om att det var dit du och jag hade bestämt att åka va?”
”Jag vet det, men du gjorde som du gjorde och jag ville fortfarande hit, så”
”Alex, snälla, låt mig få förklara varför jag gjorde som jag gjorde”
”Tyst. Var bara tyst. Hej då. Du får inte förstöra min resa”
”Snälla, Alex?”
”Hej då”
*
”Alltså, vad är det du tänker på egentligen?”, frågar Alex och ser på honom med ett leende. Lite förvirrat ruskar Christoffer på huvudet som för att skaka bort tankarna och istället koncentrera sig på hans ord.
”Va?”
”Jo, jag frågade vad det är du tänker på?” Alex skrattar till, vilket gör honom obeskrivligt söt, så söt att hans läppar reagerar utan att hjärnan beordrat dem och de kysser hans läppar mycket lätt innan han svarar med läpparna formade till ett leende och med fundersamhet i blicken:
”Nej, det var något som morfar sa precis efter det att han vände om och gick tillbaka hem.”
”Vad sa han då?”
”Att även han hade sprungit hem till en pojke på juldagen”, svarar han och åter igen fylls hela hans huvud med frågor och tankar om vad morfar faktiskt menade.
Korkad är han inte. Han förstår mycket väl att hans ord betyder att han också varit hem till en person av samma kön på den självaste tjugofemte december, men hur var relationen mellan de pojkarna? Var de vänner eller var de rent ut sagt tillsammans? Christoffer har ingen aning, men han måste ta reda på det. Helst skulle han vilja åka hem till sig direkt för att fråga, men eftersom han inte vet om när han nästa gång får träffa silverögonpojken så låter han bli.
”Okej, det låter rätt mysigt och jag förstår att du tänker på det, men snälla Christoffer, lämna lite plats i ditt huvud där du och jag kan komma in”, ber Alex och flinar. Han ser på honom och för första gången på några dagar slår det honom att pojken som sitter i samma soffa, som har ena handen på hans lår, är just en pojke. Att bara genom att sitta här och tillåta sig själv att skälva till varje gång Alex endast snuddar vid honom, gör att äckelkänslorna han trodde var begravda stiger upp till ytan.
Alex, som omöjligt kan undvika att känna hur hela hans kropp blir spänd, tar sin hand, den som inte ligger på Christoffers lår, och placerar den under hans haka. Vänder upp hans huvud så att han kan se i hans ögon. Den grönögde pojken upptäcker den otroliga kärleken, sorgen och framförallt beslutsamheten som finns där, gömd i Alex ögon.
”Det är okej att du är med mig. Det är inte fel, inte äckligt och inte motbjudande”, viskar Alex lågt, fotfarande med blicken fäst i hans. Hur han faktiskt kom på att det var just därför han blev stel är för Christoffer en gåta.
Hur mycket han än försöker, så försvinner inte de vidriga tankarna om sig själv, utan de växer sig ännu större och det hat han kände om sig själv är tillbaka. Han är äcklig, vidrig och motbjudande, allt det där som Alex sade att han inte var. Handen som fortfarande befinner sig på hans högra lår, bränner nu som om den fattat eld, likaså gör den ljushåriga pojkens andra hand och i något som skulle kunna jämföras med panik kastar han sig upp från soffan. Längre bort från Alex och längre bort från sitt hjärtas ägare.
”Christoffer…”, börjar Alex och reser sig upp. Han vänder blicken mot honom och han ser hur ont det faktiskt gör i honom av att se hur han reagerar just nu. Att han sårar honom genom att vägra acceptera sig själv.
”Rör mig inte”, väser han fram med hårt sammanpressade läppar när Alex förflyttar sig närmre honom och sträcker ram sin hand för att lägga den på hans överarm. Tydligen vägrar han lyssna, för i nästa sekund känner han silverögonpojkens nakna hud mot sin tygbeklädda arm. Paniken som hittills varit hyfsat sansad övergår till att göra honom nästintill galen. Han. Måste. Bort. Från. Alex. Nu.
”Snälla, Christoffer, lyssna på mig”, ber Alex men han kan inte. Han vill inte höra. Han borde inte ens få befinna sig i samma rum som honom. Det är han inte värd, för han är äcklig och hans tankar om den ljushåriga, fantastiska och underbara pojken borde få honom dödad. Det är så fel och att han ens för en sekund kunde inbilla sig att det faktiskt är okej att vara med Alex. Det är inte okej och det kommer heller aldrig att bli det.
”Christoffer, snälla jag ber dig, lyssna på mig.” Alex röst får honom att bli medveten om att han ännu är kvar i hans lägenhet, så han vänder sig snabbt om och skyndar ut i hallen. När han drar på sig skorna och jackan i en onaturligt hög hastighet inser han att hans ögon är glansiga av tårar. Skulle han säga någonting nu skulle rösten aldrig hålla. Skälet till det beror på att han verkligen hade hoppas på att han, på att han vaddå? Hade accepterat sig själv sådär utan vidare? Nej, han vet egentligen inte vad han hoppats på.
”Om du går nu Christoffer, då kommer du aldrig komma tillbaka. Du vet det och jag vet det, så snälla, gå inte. Jag vill verkligen inte att du ska göra det”, viskar en röst lågmält bakom honom. Hur ont det än gör, hur mycket hjärtat än skriker i protest, så öppnar han ytterdörren och kliver ut genom den utan att kasta en endaste blick bakåt på silverögonpojken. Den silverögonpojke som nu har glittrande tårar fallandes längst kinderna.
På nedersta trappsteget, precis innanför portdörren sjunker Christoffer ihop. Klarar inte av att gå längre, för det gör för ont i honom. Han har just tagit slut på allt som fanns mellan sig själv och Alex innan det knappt hade börjat. Han kommer aldrig mer att få känna hur fantastiskt underbart det känns att hålla honom i sina armar igen. Kommer inte att få pressa sina läppar mot hans och kommer heller inte få låta sin tunga bjuda upp Alex tunga till en fartfylld dans.
När han väl inser vad han faktiskt har gjort fylls han av en obeskrivlig rädsla. Tänk att bli tvingad till att gå i samma klass som honom utan att få möjlighet till att röra den vackra kroppen. Tänk att tvingas se på då någon annan kallar Alex för sin. Att någon annan får tillåtelse att se in i silverögonpojkens silverstrålande ögon. Den rädslan, den är så otroligt mycket större än vad de vidriga känslorna han känner inför sig själv är.
Det är därför han reser sig upp, sväljer ner det ökande hatet, och placerar en fot framför den andra i en stigande riktning för att tillsist komma fram till dörren han för inte allt för många minuter sedan skyndade sig ut från. Han lyfter fingret och genom att lyssna med sina ögon hör han hur hans berörning på klockan framkallar ett ringande läte.
”Du har rätt. Om jag skulle gå härifrån skulle jag aldrig komma tillbaka och vet du vad, Alex? Det skulle jag aldrig klara av”, säger han jäktat, som om han och hans känslor tävlar ikapp om vem som hinner först till att förmedla sin åsikt till Alex, i samma sekund silverögonpojken öppnar dörren. Christoffer känner hur ett leende smyger sig fram över hans läppar och han vet om att hans rädsla syns genom ögonen. Att rädslan över att aldrig mer få vara med den pojke som står framför honom syns och samtidigt så är det där ett hat gentemot sig själv som nu har ökat i styrka.
”Det jag skulle vilja säga till dig just nu skulle skrämma slag på dig och få dig att rusa härifrån ännu en gång. Därför säger jag ingenting annat än ’kom in’”, ler Alex mot honom och han kliver in till Alex kungarike. Omfamnar den blonda pojken hårt och känner hur han svarar genom att slingra sina armar kring hans kropp.
I vanliga fall skulle han ha blivit grymt nyfiken över vad Alex egentligen ville säga, men inte nu. Inte nu när han säger sådär, för han litar på honom. Litar på att silverögonpojken ska få honom att acceptera sig själv i sinom tid. Det gör han faktiskt.
.... nu förväntar jag mig kommentarer så att nästa kapitel kan komma snabbare. hehu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | MoRoTpOwEr - 5 nov 09 - 15:18 | | ! Det är allt jag kan säga just nu | | Andastyst - 4 nov 09 - 22:12 | Men Christoffer, din jävel!! Du gav mig nästan en hjärtattack!!
Gör aldrig så mer! Och nu blir jag ju helt galen av nyfikenhet
över vad Alex tänkte säga, även om det säkert inte är mer speciellt
än att det vankas spaghetti med köttfärssås till middag. Eller nåt.
SKRIV MER!! Nu tack, serverat med en matchande silverbricka!
<3 | WalkingTheDemon - 4 nov 09 - 20:37- Betyg:  | | Meeeeeer. D: | | EMORAiNBOW - 4 nov 09 - 20:02 | | Jotack, jag fick allt en smärre hjärtinfarkt när Chris rusade iväg sådär. jag satt och bet mig själv i tungan medan jag läste vidare och bad till de högre makterna att han skulle gå tillbaka in. OCH DET GJORDE HAN, HURRA! Jag kan sova lugnt nu ^^ | | NeMriA - 4 nov 09 - 19:57 | men khfdjgh o.o
JESUS! du är OND! du får inte plåga moses såhär D:
hon vill ha fler kapitel , nu *titta menande på* |
|
|
|
