Vinden viskar mitt namn. ( del 15 ) |
Del 15.
När jag sedan återfått mitt tänkande la jag den vita luren på sin plats och gick till datorn, öppnade ett fönster till Internet och gick in på en sökmotor. Jag skrev in namnet Sahlberg, och klickade på sök.
Det kom upp fem olika personer;
1. Anna-Carin Sahlberg. Min mammas syster.
2. Sanna Sahlberg. Min mamma.
3. Björn Sahlberg. Jag hade ingen aning om vem det var…
4. Bella Sahlberg, jag. Och så den sista;
5. Leif Sahlberg.
jag stirrade på det sista namnet och sökte en gång till, bara för säkerhets skull.
Det fanns alltså ingen annan Leif Sahlberg i Sverige? Omöjligt!
Jag klickade på länken till namnet och höll andan. Längst ner i hörnet stod det två nummer, Ett hem nummer, och ett mobilnummer, och jag kände igen det ena. Det slutade på -06.
Jag klickade vidare och läste en text som stod under rubriken Familj:
Leif Sahlberg- Nuvarande familj: Anna bergström – sambo. Bella Sahlberg Bergström – dotter.
En föregående familj finns det inga uppgifter om.
Vill du veta mer? Testa våran nya sökmotor på www…
jag blinkade förvånat. Hade min egen pappa skaffat en ny familj? En ny familj, med en ny Bella?
nu var jag inte längre ledsen, utan mest arg. Hur kunde han låta bli att säga det? Har jag en lilla syster som jag inte känner till?
Jag gick till telefonen, med ilska inom mej, och tryckte in numret igen. Den här gången svarade en kvinna, vid namn Anna. Hennes röst lät pigg och glad, inte alls som min mammas.
- Ja, det är Anna?
Jag svalde och tog satts.
- Anna Sahlberg? Sa jag med en något vänligare röst en det var tänkt, jag klarade inte av att vara elak ens emot den som tagit min pappa ifrån mej.
- Nja, Bergström heter jag, men min sambo heter Sahlberg, är det honom du söker?
jag sänkte luren för att lägga på, men ångrade mej och tryckte den emot örat igen.
- Ja, precis! Är han hemma?
- Ett ögonblick!
Jag hörde hur hon ropade på honom, och sedan blev det tyst. Jag bet nervöst på tumnageln och ångrade att jag ringt. Jag kunde lägga på… men nu hade jag kommit ända hit. En aning tröttare röst än förut hördes i andra änden och jag harklade mej.
- Är det Leif Sahlberg jag talar med? Frågade jag och satte mej med benen i kors på golvet.
- Ja, det är jag. Vad är det om?
Jag formulerade det hela i huvudet, men tillslut viste jag inte vad jag skulle säga, så jag bestämde mej för att gå rakt på.
- Mitt namn är Bella Sahlberg, jag ringer angående min… pappa.
jag bet mej i läppen när jag hörde hur han flämtade till i andra änden.
- Bella… Är det verkligen du? han hade gråten i halsen, det hörde jag.
- Ja, och jag undrar vart fan du tog vägen!
jag kunde inte hålla mej längre, jag var förbannad och förkrossad
- Det är svårt det här för mej, förstår du väl? Sa han sammanbitet.
- Vad tror du inte att det var för mej då? Sa jag, och på de sista orden bröts min röst och jag lät så svag i mina egna öron att jag skämdes.
- Jag förstår.
Du förstår inget alls! Ville jag vråla, men jag ville få ett stiligt slut på det hela, så jag samlade mod och sa, så stöddigt jag kunde:
- Nej då, det gör du inte alls. Men det var väl allt jag ville, påminna dej om att du har en dotter som heter Bella Sahlberg, som fyller år i morgon. Exakt tre år sen du lämnade henne på hennes födelsedag, tack för mej, adjö.
Jag slängde på luren och lutade huvudet emot väggen.
Jag måste ha somnat, för nästa gång jag öppnade ögonen var det mörkt ute, och mamma steg in igenom dörren. Jag reste mej omtumlad och kramade min mamma.
- Du ser trött ut! Skrattade hon och pussade mej i pannan.
- Jag tror att jag ska sova tidigt idag. Gäspade jag.
- Ja men, redan? Klockan är bara halv sju! Sa mamma Sanna och drog av sej sina skor.
- Ja, i och för sej! Jag tar kanske och går ut i stället… sa jag och mindes Albins lapp, att det faktiskt fanns ett rätt nummer, som ledde till hans telefon, och sken upp lite.
- Vad? Frågade mamma när hon såg mitt leende.
- Jag tar och ringer en kompis, vi kanske kan ses lite. Sa jag och tog upp lappen ur min jeans-ficka. Jag slog in rätt nummer i telefonen, och hoppades för all del att det faktiskt var rätt.
Först trodde jag att det var fel, när någon som hette Kicki svarade, men sen förstod jag att det var hans mamma jag pratade med.
- Har du Albin där? Jag var inte telefon rädd, som min mamma. Hon vågade knappt prata med någon annan en mej, och därför svarar alltid jag i telefonen.
- Mm, vänta lite bara. Hon lät rätt sur när hon ropade på Albin, och han lät rätt sur när han svarade, och frågade vem det var. Hon svarade inte, och jag antog att hon ryckte på axlarna.
- Tja det är Albin. Suckade han.
Jag blev faktiskt nervös när jag hörde hans mjuka stämma.
- Hej, Albin. Det är Bella.
- Bella! Sa han glatt och jag hörde att han drog i något och viskade till någon att släppa.
- Vad gör du? frågade jag och undrade vem det var som besvärade honom.
- Jag ska just gå ut med hunden. Jag sken upp, en hund!
- Har du hund? Jag älskar hundar! Skrattade jag och kände hur det nervösa släppte.
- Vill du följa med ut och gå? Vi kan ses i parken, om du vill, alltså.
Nu var det han som lät nervös.
- Visst, jag kommer typ, nu?
- Good! Då ses vi då.
Jag la på luren och tjöt till av glädje. Mammas knattrande upphörde och hon tittade ut på mej med pannan rynkad. Sen skrattade hon åt mej, när jag sprang runt i lägenheten som ett fån, och borstade håret, fixade lite med mascara, och så vidare.
Tillsist var jag klar, och började gå emot parken.
|
| Kommentarer | | Eiilin - 1 nov 09 - 17:01 | Wiiih as bra !! :) mer mer
o du ja la märke t en sak- i den typ tredje sissta meningen står de, pappan rynkad, borde de inte va pannan xd
Annars bra skrivet (: |
|
|
|
