Allt för att bli av med rösten *oneshot* |
Jag kramade handen runt stenen. Den släta, svarta stenen som jag hade hittat på en sandstrand när jag var yngre.
“Håll käften”, sa jag bestämt ut i luften. “Du bestämmer inte över mig.”
Kanske inte. Men jag är ändå smartare, och modigare än dig. Jag skulle våga leva. Jag skulle inte kasta mig ut för ett stup för att livet är lite kämpigt.
“Lite kämpigt?” Ilskan steg inom mig, och handen höjdes för att kasta stenen i vattnet, i rent raseri, men sen drog jag tillbaka den igen, och stoppade händerna i fickorna. “Du vet inte hur livet är. Du är bara en jävla röst.”
Men jag har följt dig. Jag har delat dina smärtor, och ändå vet jag att jag skulle ha orkat mer.
“Fan ta dig!” Skriket ekade mellan klipporna, och havet verkade ännu argare vid ljudet av min röst. Sen började tårarna rinna över kinderna, och små snyftningar gled över mina läppar.
Du är svag. Inse det. Svag. Du hade det inte ens hälften så jobbigt som Karin, och ändå är du redo att kasta dig rätt ned i helvetet. Karin kämpade trots att allt var emot henne, och dog i en tragisk bilolycka. Din vän dog, och du tänker ta livet av dig. Är det rätt? Hon hade det värre än dig!
“Jag struntar i det! Jag klarar inte att leva längre. Jag klarar inte att gå till skolan varje dag, och sedan gå hem och skära upp armarna, för att jag hoppas att rösten i huvudet ska försvinna.”
Så du vill egentligen bara att jag ska försvinna? Det kommer jag inte göra. Vi kommer ha våra meningslösa dialoger i all evighet, medans du jobbar åt djävulen i helvete. Du kommer aldrig mer få träffa Karin, för hon var en bra människa, och det var inte hennes fel att hon dog.
“HÅLL KÄFTEN!”
Jag kastade stenen med all min kraft, ned mot vattnet. Men jag missade, och sprack i bitar mot en av klipporna.
Du är så misslyckad. Du klarar inte ens att träffa vattnet när det är rakt framför dig. Om du hoppar kommer du säkert missa ändå. Varför ska jag slösa tid på att få dig att låta bli? Bara gör det! Jag tror inte att du vågar.
“Såklart jag gör.”
Gör det då.
“Jag ska. Snart.”
Gör det då.
“JAG SKA! HÅLL KÄFTEN BARA!”
Det blev tyst. Allt som hördes var vågorna som brusade mot klipporna, och några måsar som susade runt över himlen. Rösten var borta.
Tro inte att det är för evigt bara.
“Fan ta dig.”
Solen var nästan borta från himlen nu, och jag kastade en skrämd blick mot vattnet. Det såg mörkare ut nu än för fem minuter sedan. Som att det skulle sluka mig så fort jag landade.
Du vågar inte.
Jag drog ett djupt andetag, och hoppade. Luften susade över min hud, och håret verkade hamna flera meter bakom mig i vinddraget. Sen var vattenytan där. Snabbt. Kylan spred sig genom kroppen, och förlamade mig.
Se nu. Nu kommer du att dö, bara för att du ville överbevisa en röst du hade i huvudet. Ingen annan kommer kunna hitta en anledning. Du kommer bara vara självisk. Självisk, självisk, självisk.
“HÅLL KÄFTEN!”
Orden lyckades inte ens leta sig fram genom munnen, innan den fylldes med vatten. Det salta vattnet åkte ned i halsen, och började fylla lungorna. Det fanns ingen återvändo.
Ingen kommer hitta dig här, älskling. Du är redan död för mig.
Sen blev det tyst. Dödstyst, med bara brummet från en båtmotor långt borta, innan mörkret kramade om min kropp i en iskall kram, och döden välkomnade mig med öppna armar.
Ännu en deprimerande självmordsnovell... o: HÖ-HÖ-HÖ
men en oneshot iaf. Dålig, som vanligt. JAJA.
K O M M E N T E R A ? <333
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | OnlyNovell - 1 nov 09 - 19:09- Betyg:  | | fin, men sorglig :( | | kiww - 31 okt 09 - 09:38 | | Aw, så sorglig. Är egentligen inte så mycket för självmordsnoveller, men sånt här med 'röster-som-jagar-mig' är ganska intressant. :).. |
|
|
|
