Your Guardian Angel - 33 |
- Verkar som att jag har kommit in i skrivandet igen... ne, okej, jag ska inte säga för mycket. Skolan börjar snart, och vet redan om att vi kommer ha två prov första veckan. Blä på det.
Jag ska kolla klart på idol (HEJA CALLE!) och sen ska jag försöka skriva på del trettiofyra... kanske hinner börja på trettiofem också? 8)
Btw, bättre med kommentarer på förra delen! :D Kan det kanske bli ännu bättre den här gången? ;)
Del trettiotre
- It's easier to run, replacing this pain with something numb
Jag övervägde om jag skulle komma in via kunddörren, eller ta personalingången. Det skulle nog kanske vara bäst att ta den sistnämnda; förhoppningsvis skulle Jasmine eller Martin, vem det nu var som hade tagit över mina pass, befinna sig ute i butiken, och om jag kom in och hade hängt av mig ytterkläderna kunde dem ju inte bara köra hem mig.
Okej, det kunde dem väl, men jag skulle i alla fall ha någonting att skylla på.
Jag gick runt butiken, låste upp med nyckeln och klev in. Ingen av dem var där inne, som jag hade hoppats på. Lugnt gick jag fram till klädhängaren, lade märke till att det var Martins jacka som hängde där. Jag hade helst velat att det skulle ha varit Jasmine som hade jobbat, då hade jag sluppit förklara mig redan första dagen jag kom tillbaka. Jag var säker på att Martin genast skulle börja ställa frågor om varför jag bara hade tagit ledigt sådär, och det var det sista jag ville prata om just nu.
Jag hängde av mig jackan och släppte ner väskan på golvet, tog mig en snabb titt i spegeln innan jag öppnade dörren och gick ut i butiken.
Först såg jag honom inte. Jag kollade mig lite halvt förvirrat omkring i butiken, innan han stack upp huvudet över ett klädställ.
”Maja?” frågade han, utan att dölja förvåningen i sin röst.
Jag skrattade lite nervöst. ”Japp” svarade jag.
”Vad gör du här?” sa han, fortfarande lika förvånat.
”Jag jobbar här” påpekade jag, försökte att inte låta så irriterad som jag faktiskt blev över hans reaktion. Martin var tyst ett tag.
”Vänta lite...” mumlade han. Långsamt böjde han sig ner och försvann bakom klädstället en kort stund, rätade sedan på sig och gick runt det fram till mig. ”Alltså...” Han gjorde en paus igen. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men...” Jag kollade frågande på honom. Han suckade. ”Alltså, den senaste tiden har din... frånvaro varit väldigt hög... Och det är inte så bra” sa han.
”Och...?” Jag försökte få honom att försätta.
Han kliade sig besvärat i nacken. Jag visste vad han skulle säga innan han sa det. ”Jag kan inte ha en anställd som bara kommer när det passar” Han kollade upp, väntade på min reaktion.
Tappa inte kontrollen, tappa inte kontrollen, tappa för helvete inte kontrollen, upprepade jag gång på gång i mitt huvud.
”Okej” sa jag med sammanbitna läppar.
Han kollade förvånat på mig. Antagligen hade han, precis som jag, förväntat sig världens reaktion – men jag lyckades behärska mig.
Jag vände mig bort från honom och började gå mot personalrummet. Innan jag försvann in vred jag på huvudet och bad honom hälsa till Jasmine från mig. Han nickade, den förvånade blicken satt fortfarande kvar i hans ansikte.
I brist på annat att göra gick jag till närmsta livsmedelsaffär och köpte hem en ny brödlimpa, två mjölkpaket, en tidning och ett paket smör. Klockan var ju bara halv tio, så vad skulle jag göra? Jag hade ingen större lust att gå tillbaka till Johns lägenhet, för jag visste att så fort jag var ensam skulle jag bryta ihop.
Jag hade aldrig fått sparken förut, och nu fick jag det på grund av att jag hade varit borta för att min pojkvän hade legat i koma.
Men efter att jag hade betalat varorna och lagt dem i påsen insåg jag att jag skulle bli tvungen att gå hem till John. Mjölken och smöret var ju tvungna att sättas in i en kyl.
Motvilligt började jag gå mot Johns lägenhetsområde.
Jag kanske kunde gå hem till min lägenhet sen, vädra ut lite och slänga gamla livsmedelsvaror och packa ner lite nya kläder? Idag hade jag varit tvungen att ta en tröja som jag hade haft för en vecka sen, så jag var i behov av nya kläder.
Jo, det kunde jag göra.
Jag ökade farten lite, och kom hem till John fem minuter senare. Jag slängde snabbt in grejerna i kylen, lade tidningen och brödet på bordet och gick in i sovrummet. Jag krafsade bara ihop kläderna lite hastigt, slängde ner dem i väskan jag hade med mig och gick ut från lägenheten igen.
Under vägen hem påminde jag mig själv om att jag inte fick glömma iPoden på vägen tillbaka sen. Det tog ändå tjugo minuter att gå. Och mobilladdaren fick jag inte glömma heller. Jag hade varit tvungen att ha den avstängd under nätterna för att batteriet skulle hålla så länge som möjligt, och eftersom att John hade en Samsung-mobil och jag en Sony Ericsson kunde jag inte låna hans laddare.
När jag låste upp dörren till lägenheten kände jag inget annat än den unkna lukten som jag hade känt så många gånger tidigare då jag hade spenderat en vecka eller två hemma hos Linus, utan att ha kommit hem någon gång emellanåt.
Tänk att det hade blivit likadant igen.
Jag stängde igen dörren bakom mig. Det första jag gjorde var att öppna fönstren i vardagsrummet och sovrummet. Sen öppnade jag väskan, slängde ner alla kläder i tvättkorgen och så öppnade jag garderoben.
Efter en kvarts klädpackning gav jag mig på köket. Jag fruktade för vad jag skulle hitta där ute – bröd som var flera dagar för gammalt, sur mjölk och gamla matrester. Lyckligtvis hade jag bara två mjölkpaket i kylen, och bara en brödlimpa. Maten hade jag dessvärre inte lika stor tur med. Låda på låda stod inne i kylen, halvfulla med matrester och den enda äldre än den andra. Jag rynkade ogillande på näsan åt det, men insåg att ju fortare jag kom igång med det, desto fortare skulle jag bli klar och kunna återvända till Johns lägenhet.
Det tog nästan en timme att slänga all mat och diska ur lådorna. När jag var klar med det bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde städa hela lägenheten, bara för att hålla mig sysselsatt fram tills att John kom hem.
Jag dammade, dammsög, skurade golven, torkade av bänkar, spis och handfat, plockade upp tidningar, böcker och andra småsaker jag hade slängt omkring mig, och fixade i ordning i garderoben.
När jag var klar med det var klockan tre, och jag bestämde mig för att börja gå hem till Johns lägenhet igen.
Jag slängde ner mobilladdaren i väskan och ett par andra småsaker, tog iPoden i handen och gick ut från min lägenhet. På väg ner för trappen tryckte jag in hörlurarna i öronen och startade spellistan som innehöll Linkin Park-låtar.
Jag försökte fundera ut något nytt ställe där jag kunde söka jobb på under tiden. Jag trodde inte att jag skulle orka att stå i kassan i någon butik igen, visst hade jag tyckt att det hade varit kul på phe23, men det var just för att det hade varit en klädaffär med kläder som jag själv gillade. Det fanns inte många klädaffärer i stan, och de som fanns var helt värdelösa – förutom just phe23.
Å andra sidan kunde jag inte tänka mig själv på något annat jobb. Det första jobbet jag någonsin hade haft hade varit kassan i en liten kiosk där jag hade stått i nästan två år innan jag fick mitt förra jobb, som jag precis hade fått sparken i från.
Sparken. Shit.
Jag blev rastlös när jag kom hem till John igen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag satt ner i soffan och bara stirrade rakt fram, som om jag trodde att jag skulle komma på något om jag gjorde så.
Plötsligt slog det mig.
Jag hade ju lovat min mamma att jag skulle ringa för ett tag sen. Nu skulle ju vara ett utmärkt tillfälle att göra det – John kom inte hem förrän om tjugo minuter – en halvtimme, och jag hade ju ändå inget att göra.
Beslutsamt reste jag på mig och gick ut i köket och hämtade den trådlösa telefonen. Jag knappade in mina föräldrars hemnummer och lät signalerna gå fram.
Min mamma svarade genom att säga siffrorna i hemnumret.
”Hej, det är jag” sa jag.
”Maja?” frågade min mamma, och jag hörde hur hon sken upp på rösten.
”Ja” sa jag. ”Du ringde ju förra veckan typ, och jag lovade ju att höra av mig... Tyvärr kom jag inte ihåg det förrän nu, men-”
”Åh, det gör ingenting!” sa hon. ”Jag är bara glad att du kom ihåg det”
”Så bra” sa jag och log för mig själv.
”Visste du att Evert och Fia ska flytta?” frågade hon.
Jag kunde inte låta bli att öppna munnen i förvåning. Så mina gamla grannar (men fortfarande mamma och pappas) hade gjort det tillslut. De hade pratat om det ända sedan jag var liten, men det hade aldrig blivit av, och nu, när de var runt åttio år, så hade de gjort det. ”Nähä?” sa jag. Jag kunde bara inte tro det.
”Jo! Det är sant! Jag pratade med dem i... förrgår, tror jag det var. Då berättade Fia att de flyttar nästa vecka, till en trea i stan”
”Va?” sa jag, mest till mig själv. ”Jag som trodde att det enda dem skulle flytta till, om de nu skulle göra det, skulle vara ett ålderdomshem”
Min mamma skrattade. ”Ja du, det trodde jag också!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | Samme15 - 1 nov 09 - 13:11- Betyg:  | | jättebra :D mejla nästa :P | | the-rose - 31 okt 09 - 18:01- Betyg: | trevligt avslutning,men synd att hon fick sparken =(
yess till din skrivlust =D du skriver ju kanon bra och man vill bara läsa mer
Lycka till med proverna;) | | WalkingTheDemon - 31 okt 09 - 17:40- Betyg: | | bra^^ | | faktisssss - 31 okt 09 - 16:48- Betyg: | | haha :) bra! mejla :)<3 | | maaliinT - 31 okt 09 - 14:01- Betyg: | | kämpa på och skriv :) vill ha mer! mejla :) | kickan2212 - 31 okt 09 - 00:31- Betyg:  | | mejla nästa :'d | | JessicaKarlsson - 30 okt 09 - 23:03- Betyg: | va dåligt att hon bara inte förklarade varför hon va borta. faast dom kanske vill ha tillbaka henne ändå (a)
de är jättebra & vilken tur att du har skrivlusten tillbaka :D
mejla! | | gbg_95 - 30 okt 09 - 22:48 | Gulligt slut ;)<3
Yey, din skrivlust har kommit tillbaka igen, äntligen! ;p Och jag som trodde att hon skulle få en utbrott eller något, men om man ser det från den ljusa sidan så behöver hon inte gå på dejt eller vad det än nu var, med honom ^^
I alla fall, underbar berättelse och lycka till med alla prov!;) | | purs_08 - 30 okt 09 - 22:43- Betyg: | | du är grym på att skriva och jag hoppas att du inte tappar den förmågan :D | | Pumisa - 30 okt 09 - 22:39- Betyg: | Jag kan verkligen inte sluta läsa när du skriver!
Du fångar mig direkt och det släpper inte |
|
|
|
