[M/M] Man får inte älska sin tvilling [3/5] |
Som vanligt när jag skriver noveller så kan jag inte hålla mig till planeringen, det vill säga; den här blev längre än jag hade tänkt mig. Så, det kommer att bli fyra, eventuellt fem beroende på hur lång nästa blir.
Ber om ursäkt för att den här delen kanske är tråkig eller så, men ska försöka att göra slutet lite bättre. Tack för era kommentarer på förra, förresten! <3
Snabbt tittade jag bakåt, orolig att det skulle vara killarna igen. När jag såg att det bara var några sexor som kom cyklande och några tjejer i vår klass som fnittrade hysteriskt blev jag till en början lättad, men klumpen i magen tyngde ner mig igen lika snabbt som den försvunnit. Om vår klass hade slutat så var det väl inte omöjligt att de andra niorna också hade gjort det?
Jag var på vippen att säga åt Kevin att skynda sig när jag kom på att han inte kunde gå snabbare än han redan gjorde. Istället grep jag honom bara hårdare i armen.
- Vad... började han, men när killarna från sexan susade förbi på sina cyklar spärrade han upp ögonen lite. Åh, tillade han när han förstod vad jag menade.
- Mhm, sa jag stressat. Vad ska vi...?
- Alltså, ursäkta? avbröt en röst mig.
Jag tittade åt sidan och fick syn på en av tjejerna, som hette Linda och som hade mörkt, tuperat hår och ett tuggummi i munnen. Jag hade inte pratat så mycket med henne innan, men jag hade en aning om vad som gjorde henne så intresserad av oss helt plötsligt. Jag drog ett djupt andetag för att försöka dölja paniken som långsamt steg inom mig. Fan, varför just nu? tänkte jag. Varför just precis nu, när vi inte alls har tid med sådant här?
- Ja? sa jag så sansat jag kunde.
- Är det där sant? frågade hon skeptiskt. Att ni två skulle... Du vet...
Hon höjde händerna och gjorde en rörelse som om hon förde ihop två saker med varandra.
- Nej, svarade jag och försökte låta som ”var-fick-du-det-ifrån”, vilket jag inte vet om jag lyckades med.
- De kanske inte går den här vägen, väste Kevin till mig samtidigt som Linda sa:
- Jaha, okej. Jag bara undrade, ni behöver liksom inte ta något personligt.
Jag kastade en snabb blick på Kevin, som stirrade ner i marken, förmodligen för att Linda inte skulle se blodet, och nickade lite mot honom för att visa att han kunde ha rätt, men vände sedan blicken mot henne igen.
- Nej, då, sa jag och tvingade fram ett litet leende trots att jag såg på henne att hon inte riktigt menade vad hon sa. Tack.
Just som jag tänkte börja gå igen kom en annan av tjejerna, Sabina, fram till oss. Jag fick lust att skrika – jag har aldrig velat komma hem så mycket som jag gjorde då. Jag var så orolig att killarna skulle komma och ge sig på Kevin igen att jag trodde att jag skulle svimma vilken sekund som helst.
- Vart tog ni vägen? sa Sabina och tittade frågande på mig.
- Öh, det hände en sak, bara, sa jag hastigt. Vi blev tvungna att hälsa på en släkting som nyss har... Blivit sjuk. Och nu är vi på väg hem. Men vi har bråttom, måste verkligen gå, om ni ursäktar?
Varken Linda eller Sabina svarade. Istället tittade de båda två på något bakom min axel.
- Vem är det där? Känner du honom? undrade Sabina.
Åh nej. Nej, nej, nej!
Jag stelnade till när jag insåg att någon stod bakom mig. Om det var någon av killarna visste jag inte, men att döma av tjejernas ansiktsuttryck så var det någon som såg skräckinjagande ut. Snälla, snälla, snälla, tänkte jag när någon knackade mig på axeln. Snälla, låt det inte vara dem!
Utan att andas vände jag mig sakta om. Jag var nära att sluta ögonen, men gjorde det inte utan lät dem vara lika öppna som de varit innan. Även om jag skulle ha bestämt mig för att stänga dem så hade jag inte tid – innan jag hunnit se vem det var, eller ens tänka något, fick jag en knytnäve rakt på ögat och vacklade bakåt av kraften. Jag törnade rakt in i Kevin, som nästan tappade balansen han också, men han lyckades fånga mig.
Jag mötte halvblint hans allvarliga blick och tittade lika allvarligt tillbaka på honom. Under de sekunder som passerade när vi tittade på varandra tyckte jag att jag aldrig tidigare hade känt mig så samspelt med honom, att jag aldrig hade sett så djupt in i hans ögon som då. Aldrig hade jag bättre förstått hur han kände sig.
- Spring, Kevin, viskade jag och bad nästan till Gud att han den här gången skulle göra som jag sa.
Han gav mig en snabb kyss och skakade sedan bestämt på huvudet.
- Jag springer ingenstans, sa han. Inte förrän de har...
Han hann inte avsluta meningen förrän en kille jag aldrig hade sett förut slet tag i honom och drog in honom bland träden som kantade gångvägen. I samma ögonblick kände jag hur jag fick en arm runt halsen och kunde plötsligt inte andas. Tjejerna skrek gällt men stod kvar i samma position som innan. Till en början kämpade jag emot när personen som höll i mig försökte dra med mig också, men jag förstod att det var bäst att följa med om jag inte ville strypas till döds.
- Kevin, viskade jag kvävt och sökte efter honom med blicken.
När jag fick syn på honom, liggande på rygg på marken med killen som dragit dit honom sittande grensle över sig, gjorde jag ett försök att skrika, men det lät bara som om jag gjorde en massa fåniga ljud. Killen som höll i mig lutade sig framåt lite.
- Vad sa du? mumlade han i mitt öra.
Hans röst var väldigt mörk, så jag gissade att han var äldre än oss. Jag svarade inte på hans fråga, tog bara tag i hans arm och försökte bända loss den samtidigt som jag kippade efter luft. Hjärtat slog hårdare och snabbare i bröstet på mig än det någonsin gjort förut.
- Vem... Är du? fick jag ur mig.
- Ingen som du känner, sa han och drog mig tätare intill sig. Jag känner Jonas. Det vet du väl vem det är?
Efter några sekunders funderande kom jag på att Jonas var killen som hållit fast mig tidigare. Han måste på något sätt ha kontaktat de här människorna och övertalat dem att följa efter oss, vilket inte verkade ha varit speciellt svårt med tanke på hur de betedde sig. Antagligen hade de samma uppfattning om oss som killarna i vår skola hade haft.
Jag svarade inte på hans fråga, fortsatte bara att slita i hans arm och vrida på mig för att försöka komma loss.
- Hör du, din bögjävel, vill du dö, eller? undrade killen.
Hans ord dränktes i ett högt vrål som kom från Kevin och killen på marken.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Tokiloka - 1 nov 09 - 21:57 | jag gillar mycket!!
den är väldigt bra, Fängslande! | Papa_Noel - 1 nov 09 - 18:16- Betyg:  | sjukt bra! jag älskar verkligen den här novellen!
<3älsk<3älsk<3älsk<3älsk<3 lsk<3
förlåt att jag inte kommenterat innan men har precissträckläst den här =D | | alexz_th - 1 nov 09 - 04:15- Betyg: | Omg
spännande
hemskt
:<
bra skrivet. Kanske lite fler beskrivningar. Men bra! | | MinoMel - 1 nov 09 - 00:22- Betyg: | | det här är så otroligt bra! :O | | MinoMel - 1 nov 09 - 00:22- Betyg: | | det här är så otroligt bra! :O | | xXfreaKo - 31 okt 09 - 22:51- Betyg: | den är jätta bra jue!
mejla nästa? | | xXfreaKo - 31 okt 09 - 22:51- Betyg: | den är jätta bra jue!
mejla nästa? | | WalkingTheDemon - 31 okt 09 - 16:58- Betyg: | | men >: | | Juwlieh - 31 okt 09 - 14:38- Betyg: | | Åh, nu började jag nästan gråta igen :') Den är så hysteriskt bra! | | chicada - 31 okt 09 - 13:59- Betyg: | | Mohh.... Bra. Men, ojoj hur ska det gå?<:( | | Mp3 - 31 okt 09 - 03:42 | Mjuff.
Jag gillar den här. | | elina-sarah - 30 okt 09 - 17:33- Betyg: | guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud!!!!! !!
vad bra novell!!
men känner du den som blev slagen o strypen eller e det du
eller har du hittat på??:S |
|
|
|
