Aber du hast mal gesagt ... (m/m) |
Det här är egentligen en ganska gammal novell, det var ett tag sedan jag skrev den, men jag hittade den nu när jag kollade igenom mina dokument.
Snart finns vi inte längre.
Det var förvirrande och sorgligt att tänka så, men det var sant. Inom en viss tid skulle solens strålar slockna föralltid och jorden skulle förvandlas till en öde och kall plats, liksom mitt liv. Ljuset skulle slockna och endast tomhet och ensamhet skulle återstå.
Så många minnen som vi haft tillsammans, så många älskvärda och vackra stunder som vi skapat ihop. Snart skulle jag vara tvungen att överge dem och ingen skulle någonsin kunna se tillbaka och minnas dem längre. Det skulle göra ont och hela mitt hjärta skulle bli fyllt av vakuum, men för Lowes skull var det en risk jag var villig att ta. Hans liv skulle inte längre vara mina andetag och hjärtslag. Inom kort skulle han finna någon ny, någon annan att leva tillsammans med, någon mer betydelsefull än mig och kanske skulle dem leva lyckliga i alla sina dagar, medan jag stod bredvid och fällde tårar.
Ett prasslande ljud hördes bakom mig och blixtsnabbt vände jag mig om. En mycket välbekant gestalt kom fram till mig och satte sig på den obekväma stenen, alldeles bredvid mig. Han tog min hand och såg rakt in i mina ögon.
“Förlåt, men… det är över.”
Orden jag så länge varit rädd för att höra, hade precis lämnat Lowes gudomliga läppar. Stunden var kommen.
Även om jag vetat att det här skulle hända inom kort, så kunde jag inte låta bli att känna mig mer krossad än någonsin förut. Mitt hjärta föll i tusentals bitar och mest av allt ville jag bara sluta andas.
Han höll fast vår ögonkontakt. Även om jag ville slita bort blicken så var det ändå något som hindrade mig. Jag ville se hans isblåa ögon och få känna mig meningsfull i hans liv en sista gång - men den känslan kom aldrig. Det var över nu och han älskade inte mig.
Lowe gav mig en ursäktande blick och reste på sig. Jag slöt ögonen, ville inte se när han lämnade mig kvar, helt ensam och tom.
När stegen tystnat och jag visste att han var borta, reste jag mig upp, gick fram till närmaste träd och klättrade upp i det. Jag hade inga tankar längre, dem var som bortblåsta - det fanns ingenting att tänka på när Lowe var borta.
Det var som om Gud var den som bestämde mitt beslut - på en gren hängde ett rep. Antagligen var det småbarn som lekt här tidigare och hade slängt upp det lite för högt av misstag, så att ingen nådde det igen. Men där hängde det i alla fall, redo att ta ifrån någon ett liv.
Med darrande händer sträckte jag fram den ena och tog ett fast och stadigt grepp om det. Jag bildade en stark knut runt en gren och tog sedan ett djupt andetag innan jag knöt fast den andra änden runt min hals.
Snart finns det ingen återvändo.
Jag tvekade länge, medan jag gång på gång frågade mig själv om det var värt det.
“Lowe, förlåt, jag älskar dig”, viskade jag och snart kunde jag känna repet dras hårdare mot min halsen.
Det denna 17-åriga pojke inte visste var att hans före detta pojkvän hade återvänt till skogen för att säga att han ångrade sig, att han inte skulle klara av ett liv utan just denna pojke. Men han kom för sent. Endast bio minuter för sent, efter att pojkens hjärta slutat slå.
Jag förstår inte varför mina noveller alltid slutar med död, svek eller någonting annat negativt -.- Jag får försöka bättra mig på det.
Och kommenterar ni inte ... då jävlar ...
Oj, så hotfull man kan låta då -.-
Snälla, kära människor, kommentera? *änglablick*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | LoveIsTheEnd - 30 okt 09 - 17:37 | | Gud, jag sitter här med tårar i ögonen. Verkligen känslosamt, och otroligt vackert skriven. Gjorde ont att läsa, ändå ville jag aldrig att den skulle ta slut <3 | LisaHoglund - 30 okt 09 - 15:33- Betyg:  | | Åh, vilken underbar. Sorglig, men också så fin! <3 |
|
|
|
