Min ängel |
- Jessie, vänta! Jag vänder mig om och ser Sara Komma springandes efter mig
- Hej, ville du något? Frågar jag
- Jag bara undrade om du ville följa med och äta pizza med mig och min syrra, säger Sara
- Gärna, men jag måste fråga mina föräldrar först, svarar jag
- Ok, det måste jag med göra, men kan du ringa mig sen? Frågar Sara
- Visst, svarar jag och vänder mig om igen för att se om mamma har kommit ännu.
- Men mamma, vi ska bara ut och äta pizza och vi kommer hem vid 8, snälla, ber jag
- Nej, Det är din lillebrors födelsedag, säger mamma bestämt
- Men han är 2 år, han vet inte ens om att han fyller år, varför ska vi då fira honom? Frågar jag surt.
- Nej, om du ska vara så sur så får du inte åka på språkresan
- Jag ska åka på det lägret och jag ska ut med Sara idag, nästa skriker jag till mamma.
- Nej säger jag, upp på ditt rum nu och stanna där tills du är lite gladare, säger mamma.
- Jag hatar dig! Skriker jag och springer sedan in på mitt rum.
När jag kommer in på mitt rum slänger jag mig på sängen och tar fram broschyrerna från sts, sen ligger jag och tittar i dem och drömmer mig bort till Malta långt bort från kalla Sverige och mamma.
Efter att jag har tittat i broschyrerna ett tag får jag en idé och ringer Sara.
- Hej det är Sara, säger Sara när hon tar upp telefonen
- Hej! Det är jag Jessie, säger jag
- Kunde du? Frågar hon
- Nja, inte riktigt men ni kan hämta mig vid Jakobs hus och inte säga något till er mamma att jag ska följa med för då får mamma reda på det och då blir det ingen språkresa för mig, säger jag tyst så att mamma inte ska höra
- ok, säger Sara, då hämtar vi dig om 10 min blir det bra?
- Kan vi säga om 15 minuter? Frågar jag
- Visst, säger Sara och lägger på luren
Jag letar fram plånboken och tar ut lite pengar från den nästan helt tomma spargrisen, sen smyger jag ner och sätter på mig ytterkläder och springer ut genom dörren och hela vägen hem till Jakob för att ingen ska se mig.
Några minuter senare ser jag Sara, hennes syster Jennie och Jennies kompis Angela komma. Helt plötsligt kommer en kille i 5 årsåldern utspringandes framför bilen, Jennie svänger in i ett träd för att undvika att köra in i den lilla killen.
Det känns som att allting går i slowmotion, som att allting stannar
- Sara, Sara, är du okej? Snälla svara mig, SARA! ring ambulansen någon snabbt! skriker jag.
Jag hör en siren från långt håll och någon som skriker mitt namn, sen blir allt svart.
När jag vaknar igen är jag i min egen säng, jag hör mina systrar Alison och Alicia prata
- Jag är glad över att Jessica inte satt i bilen, säger Alison.
- Jag med, tänk om hon också hade dött, säger Alicia.
- Vem dog? Snälla säg att det inte är Sara, det är inte Sara eller hur? Frågar jag.
- Jag är så ledsen Jessie, säger Alison
- Inte Sara, allt är mitt fel, säger jag och börjar gråta
- Det är inte ditt fel Jessica! Det är inte ditt fel! Säger Alicia och skakar om mig
- Det är det visst, om jag inte hade sagt till dem att de skulle hämta mig, om jag hade gjort som mamma sa och stannat hemma hade de aldrig kört till Jakobs hus och då hade inte kört in i trädet. Allt är mitt fel! Skriker jag
- Det är inte alls ditt fel, det är inte någons fel, det var ingen som visste att han skulle springa ut framför bilen, säger Alicia
- Det är visst mitt fel! Jag skulle gjort som mamma sa och stannat hemma!
Mamma och pappa hör mig skrika och kommer in i rummet
- Det är inte ditt fel, sluta anklaga dig själv, säger mamma och försöker krama om mig, jag puttar bort henne, sätter mig ner på golvet och bryter ihop.
Pappa kommer fram till mig och kramar mig, jag försöker putta bort honom med, men efter ett tag ger jag upp.
- Sara är död, min ängel är död, jag kommer aldrig mer träffa henne, min ängel,
mumlar jag tyst samtidigt som tårarna rinner ner för min kind.
|
|
|
|
