Vinden viskar mitt namn ( del 14 ) |
- denna delen blev ganska kort, men jag hoppas att det inte gör något (: skriv en komentar! -
När jag kom hem satt min mamma i köket och pillade med ett par godispåsar. Jag såg frågande på henne och slängde av mej skorna i hallen, jackan hängde jag över stolen som jag slog mej ner på.
- Vad håller du på med? Frågade jag och snodde en godis ur den ena påsen.
- Fiskedamm tills i morrn ! sa mamma med ett flin på läpparna.
- Skojar du med mej eller? Jag satte godisen i halsen, hostade tills den hoppade ut ur min strupe och ut på bordet. Mamma stirrade ogillande på den lilla röda, kladdiga godisen och gick för att hämta ett glas vatten.
- ja, jag skojar. Grannarna ska ha kalas, samma dag som du, och jag erbjöd mej att hjälpa till.
Mamma räckte mej glaset och jag hällde i mej det kalla vattnet, och lyckades sätta i halsen igen.
- men, va fan. Hostade jag. Mamma börjad skratta åt mej och samlade ihop godispåsarna, gick till hallen och tog på sej sina skor.
- jag går över till grannarna nu då. Sa hon och klappade mej på kinden.
- Jag kanske går ut…
- Ja men se till att tugga ordentligt och inte sätta i halsen! Skrockade mamma och jag såg något retsamt i hennes blick, så jag himlade åt henne och satte mej i skräddare på den hårda trästolen. När mamma lämnat mej ensam i vår lägenhet mindes jag lappen i min jackficka och lät handen glida över fickorna på den svarta jackan som hängde över stolens rygg. Där, i högra fickan låg den. Jag drog upp dragkedjan och vågade knappt andas när jag tog upp den, Kanske hade jag bara inbillat mej ? Nej, för när jag vecklade ut den lilla papperslappen stod där Albins nummer med en ganska slarvig handstil. När jag läste igenom siffrorna, fick jag panik. Nollan i slutet hade fått ett streck över sej… eller så var det en sexa, jag hade ingen aning. Vände och vred på lappen, men kunde inte lista ut vad det var för något. Till sist kände jag mej tvungen till att testa, och reste mej klumpigt ifrån stolen, gick till telefonen i hallen och tryckte in siffrorna.
När jag kom till den sista blev jag osäker, men tänkte att det inte var på många nummer som slutade på noll, så till sist tryckte jag på sexan, och höll andan när signalerna gick fram.
Någon i andra änden lyfte på luren och först var det bara tyst, sen hördes ett barna tjut, någon som lugnade ner barnet och sen…
- Ja det var Leif här.
Jag tappade andan, det här var verkligen fel nummer, men det var inte det som fick mej tappa andan. Bara namnet fick mej nästan att gråta.
- hallå? Hördes samma röst igen, men jag kunde inte få fram ett ljud.
- Vem har jag kommit till? Andades jag fram till sist, bara för att ha något att säga förutom att jag ringt fel.
- Ja du,det här är Leif Saalstedt, vem är du själv om jag får fråga?
Det började snurra i huvudet, och hans namn lästes upp upprepade gånger i mitt huvud.
Leif Saalstedt?
Det kunde inte vara sant!
- Hallå? Jag har faktiskt ett jobb att sköta, jag har inte tid med såna här dumheter! Ropade han ilsket och slängde på luren.
Jag stod kvar i nästan tio minuter med luren i handen, och bara gapade, innan den första tåren föll ifrån mitt vänstra öga,
pappa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eiilin - 30 okt 09 - 00:59- Betyg:  | | skiiit asso, ja vill läsa mer mer mer ! :) du är du dukitig |
|
|
|
