Vinden viskar mitt namn ( del 13) |
- sketa bra ju Bella! Vrålade Robin och slog på bastrumman.
- Kanske borde du sjunga i stället? Frågade soffan, men direkt när orden lämnat hennes mun blev hon stel. Robin såg på henne med smala ögon.
- Vadå, sjunger inte jag bra eller? fräste hon.
Soffan såg vädjande på mej, men en blick som jag förstod var ett tyst rop hjälp.
- jag menade inte… viskade hon.
- men bra! Skrek Robin, reste sej så hastigt att trumsättet for i golvet med en himla skräll som fick Emma hålla för öronen, soffan ryckte till och gömde ansiktet i händerna. Då kan ju Bella, miss perfekt, sjunga istället! Tillade hon och slängde upp sin axelbands väska över axeln, sprang där ifrån och smällde igen dörren efter sej.
Emma såg förtvivlat på mej, och Soffan satte ansiktet i händerna igen, och snyftade tyst.
- Vad har jag gjort? Sa hon i mellan snyftningarna.
- Hon är bara lite överkänslig. Emma gick fram till henne, la en hand på hennes axel., tittade upp på mej och sedan ner på Sofia igen.
- Jag kanske borde snacka med henne?
Det var mer ett påstående än en fråga.
- gör så… suckade soffan och Emma torkade omsorgsfullt hennes tårar. Jag nickade och gick emot dörren.
- Ni kan gå hem om ni vill, jag menar… Ja, bara lås sen… Sa jag innan jag lämnat rummet.
Det var första dagen på länge som det inte regnade, solen tittade till och med fram bakom de kala träden, det var nästan torrt på marken.
Jag gick runt huset och igenom parken, fram till en bänk på andra sidan en häck, där brukade Robin alltid sitta när hon blev sur, eller ledsen, vilket kunde inträffa ganska ofta, hon var känslig. Men när jag kom runt hörnet på häcken satt hon inte där, och jag riktade mina steg emot lekplatsen istället.
Där satt hon, på en gunga, med en vante klädd hand för pannan, ritade med fötterna i sanden och drog lite med den andra handen i den säckiga t-tröjan.
- Fryser du? Frågade jag när jag kom fram till henne, hon hade ju trotts allt ingen jacka.
- gå. Sa hon och sparkade med fötterna i sanden.
- Soffan menade inget illa… sa jag och satte mej på gungan bredvid, som tyvärr var blötare en vad den sett ut att vara, jag kände hur vattnet spreds över mina byxor, det skulle troligen se ut som om jag kissat på mej, men jag struntade i det.
- Jag vet, det är inte det.
- vad är det då?
- hon har rätt… du sjunger bättre en jag… Det är bara larvigt allt ihop men…
- men?
Jag la min hand på hennes ben och hon snyftade till.
- Jag är bara så… avundsjuk på dej.
Hon tittade upp under den korta, röda luggen, hon ville se mitt ansiktsutryck.
- på mej?! Vad tusan har jag som inte du har?! Flämtade jag.
- allt, jag menar... Du är alltid bäst på allt, på att pyssla, skriva, rita, sjunga, spela, du är snällast, och snyggast. Hon tvekade lite innan hon fortsatte; Du är smalast, bor i den finaste lägenheten, har en helt underbar mamma, allt har du, och allt är du bäst på.
- det är inte sant…
- Du är så omtyckt av allt och alla, Och nästan alla killar är kära i dej…
Jag flämtade till när hon sa det. Killar? Sen när hade Robin brytt sej om killar?
- Skojar du med mej?! Flämtade jag.
Att hon tyckte att jag hade det bra, att jag var bäst, det var inte sant…
Jag var alltid svartsjuk på mina vänner för att de hade allt, en lyckligfamilj, ett sött utseende…
- Nej… det är så… Hon torkade den snoriga näsan med vanten.
- du har fel…
Jag andades in, och tog satts.
- Du har allt som jag alltid velat ha, du har en familj…
Jag tvekade, men fortsatte; Du har en… Pappa… och en mamma, ni är så lyckliga.
Jag tittade drömmande emot skyn.
- Du har rätt, du kanske inte har allt du önskar dej i alla fall… Förlåt.
- nej, det är okej…
- Men du, du har i alla fall killarna på din sida! Sa hon och skrattade, tittade på något bakom mej och nickade. Jag följde hennes blick, och fick syn på ett gäng killar som stod och blängde på oss en bit bort, och hon hade rätt, nästan alla tittade på mej, i smyg.
- Men herregud! Hur länge har dom stått där? Sa jag.
- Jag vet inte, de för följer dej hela tiden! Skrattade hon och boxade mej i sidan.
- nu får det vara nog asså! Sa jag och log fundersamt mot henne, reste mej ifrån gungan och gick fram till killarna.
- Bellan vänta!
Robin tjöt utav skratt när hon såg hur jag pratade med killarna med ena handen i midjan, och hur killarna sedan skräckslaget gick där ifrån.
Men så stod ändå en kille kvar, någon som jag kände till lite, Albin hette han.
Han hade gått i samma klass som mej någon gång å mellanstadiet, och nu gick han på min skola. Han hade samma stora, bruna, söta ögon och sådär halvlångt brunt hår, med en mössa som hängde lite där bak, en lång jacka, och ett par tajta jeans där nertill, och slappa där uppe, och längst ner på fötterna; Lika dana skor som mej.
- Bella heter du va? Mins du mej?
Han log lite.
- Albin var det väl? Samma klass i fyran? Femman?
- sexan var det…
Jag nickade blygt, hörde hur Robin smög sej upp bakom mej.
- presentera mej för din kompis här va! Skrattade hon.
- Albin. Sa han och gav henne ett handslag.
- Robin! Sa hon glatt och knuffade mej i sidan igen.
Han såg ut att fundera över något, men jag viste inte vad.
- Fryser inte du? Frågade han mej, och Robin, på samma gång.
- Joo! Svarade vi i mun på varandra, jag mindes att jag inte heller hade någon jacka på mej.
- Du kan väl ta mitt nummer, eller? Sa han och log emot mej. Jag nickade, och han skräckte fram en lapp med ett nummer på åt mej, som om han redan förberett det.
- hejdå då, Albin. Sa jag, och kände hur jag rodnade när han gav mej en lätt kram.
- Kul å ses igen! Sa han, och små sprang emot en vit Volvo vid vägkanten.
Solen sken idag, trotts att det är bellas månad…
Kanske kan morgondagen bli ljus i alla fall?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ackbarian - 27 okt 09 - 19:49- Betyg:  | | vad bra! skicka gärna när nästa del kommer :) |
|
|
|
