Vinden viskar mitt namn ( del 12 ) Kommentera?!?! |
- Innan ni läser, det känns lite meningslöst med denna novell, eftersom jag inte fått någon kommentar på hur länge som helst,
Och jag undrar om det är någon som faktiskt läser, eller kan jag sluta lägga ut nya delar? Skriv gärna!!! -
Dagen där på gick jag med snabba steg emot rektorns kontor.
Min engelska lärare hade skickat dit mej, eftersom hon undrade varför jag försvann ifrån gårdagens lektion, och när hon sagt det bet jag mej så hårt i läppen att det började blöda, jag var inte den som skolkade, så jag viste inte vad jag skulle säga. Men så stod jag där vid rektorns bord och det smakade blod i munnen.
- Vart tog du vägen igår? Frågade han. Kurt, Är det bara jag, eller heter alla rektorer kurt?
Kurt Ohlsson, en rund gammal man, kanske på sextio bast eller så, glasögon, vitt hår med gråa stänk i.
- Jag mådde dårligt, så jag gick hem…
Det var ju dels sant.
- Du vet att man måste anmäla om man går hem sjuk? Annars får du skolk på det.
han tittade snett upp under glasögonen.
- Jag vet men…
- Lilla Bella, du måste inte förklara, jag vet att du inte är den som skolkar, Men var vänlig och anmäl nästa gång du behöver gå hem, så vi vet att det är bra med dej. Det gäller alla!
- ja då. Sa jag och nickade innan jag reste mej.
- Hur mår du nu? Jag behöver väl inte ringa mamma din? Han vek ihop glasögonen och stoppade dem i fickan på sin kavaj. Jag skakade på huvudet, och tackade, sen gick jag till svenskan och slog mej ner bredvid Robin, hon undrade vad rektorn sa, men jag skakade bara på huvudet när jag såg hur svenska läraren tittade surt på oss.
- din födelsedag i morrn! Viskade Robin, vad önskar du dej? Hon såg på mej med förväntansfulla ögon, och jag fick för mej att hon redan köpt något, och bara ville ha bekräftelse om att det dög.
- inget typ, spelar ingen roll. Sa jag och hon nickade lugnt.
Det ända jag önskar mej är att min pappa ska komma tillbaka,
Men trotts det vet jag inte om jag kan förlåta honom för att han en gång lämnat mej…
Vi slog igen svenska böckerna och gick till våra skåp på andra våningen.
Soffan och Robin ställde sej lutandes emot skåpen bredvid mitt, och följde mej med blicken.
- Vart tog Emma vägen nu då? Frågade Soffan otåligt.
- Jag såg att hon smet till toan helt röd i ansiktet. Robin höjde ögonbrynen när hon sa det, Soffan började fnittra.
- menar ni att hon kanske har fått… ni vet? Sa jag.
Emma var den utav oss som var minst utvecklad i kroppen, hon hade knappt några bröst eller något, och nu, när hon kom gåendes med huvudet nersänkt och små log med röda kinder förstod vi att det var hennes första mens som kommit.
- Emma, va är det? sa Robin och knuffade henne i sidan.
- Det vet du nog! Sa hon och knuffade tillbaka, ännu rödare på kinderna.
- Grattis Emmsan! Fnittrade Soffan och gav henne en kram.
Jag tyckte inte att det var något att gratta för, man fick bara ont i magen utav det,
Men Emma verkade ju ganska glad över det, så hon har väl en annan åsikt.
Vi gav oss av till replokalen.
Emma satte sej genast ner på bordet där hon brukar sitta, med basen i famnen. Jag tog trumstockarna och satte mej bakom trummorna, slog lite lätt på bastrumman och testade pedalen lite.
Soffan satte på synten och plånkade på tangenterna, Robin ställde fram micken mitt på golvet.
- Testar, ett och två, hallå? Sa hon och högtalaren gav till ett skrik.
- inte igen! Suckade Emma och reste sej, drog ner byxorna lite, innan hon gick fram och meckade med högtalaren.
- Bellan, vill inte du sjunga idag? Frågade Robin. Jag ryckte till.
- neej! Vem ska spela trummor?
- jag kan! Sa Robin och slet trumstockarna ur min hand.
- men nej!
Och så stod jag där vid micken och Robin knackade in takten med trumstockarna och så sjöng jag, för allt jag var värd.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Eiilin - 30 okt 09 - 00:50 | | jätte bra (: | ackbarian - 27 okt 09 - 19:45- Betyg:  | | skitbra :) forsätt med det. |
|
|
|
