VInden viskar mitt namn ( del 11 ) |
Jag lämnade korten dagen efter, och de skrattade glatt åt dem.
när jag gick ifrån engelskan för att gå på toa, såg jag Cajsa vid ett skåp.
Hon log snett åt mej när jag kom, och jag rufsade till håret lite, till skillnad ifrån henne, som plattade till det blonda håret.
- hejsan… Sa hon och studerade mej noga.
Hennes ansikte var fortfarande kladdigt utav smink, och jag undrade varför, hon var redan söt som hon var!
- Tja… sa jag och tittade lite på hennes tröja. man såg hennes bh ganska mycket
Jag undrade om jag skulle säga det, men struntade i det.
- förlåt för att jag inte sa att jag skulle börja här, men jag visste ju inte det liksom... att du går här alltså.
- det är chill.
Hon såg frågande på mej.
- Det är lugnt. Sa jag och hon nickade.
- va bra…
- Japp! Men nu har jag lektion, så vi hörs. Sa jag och vände för att gå tillbaka, jag kände inget större behov av att gå på toa längre.
Men innan jag hunnit ta mer en två steg hörde jag hennes röst bakom mej, och jag stelnade till. Ett regn av hat sköljde över mej, hat till henne som fick mej minnas, till honom…
- Kom din pappa tillbaka, eller? Frågade hon, inte som om hon bryr dej, utan mer som om… det är rätt åt mej att han inte kom.
- nej, svarade jag ihop bitet. Jag knöt min högra hand.
- nähä, aldrig eller?
- nej.
- Men han har väl hört av sej?
Jag kände tårarna bränna, och blundade för en stund, såg hur bilder tillsammans med min pappa spelades upp inom mej.
- nej. Sa jag försiktigt, och gick sedan.
- Vi hörs! Ropade Cajsa glatt, och jag gick iväg och hatade henne för att hon var så dum, att hon inte fattade att man inte bara kunde säga såna saker, fråga såna frågor…
Jag tog nästa buss hem, trots att det var tre lektioner kvar i skolan.
När jag kom hem slängde jag mej i sängen och sträckte mej efter ett gammalt, trasigt foto under kudden. Det var av rivet på mitten, och sedan ihop klistrat igen.
Det var Leif och jag, på min tio års dag, min sista födelsedag med honom.
Jag var så glad,
och log hela tiden den dagen, hade ingen aning om vilket helvete mitt liv skulle bli bara ett år senare.
Jag tryckte fotot emot bröstet och grät tyst i kudden, såg ut igenom fönstret.
I Bellas månad regnar det alltid en massa,
Bella undrar om det är för att änglarna gråter över hur mycket Bellan gråter, för att hon saknar sin pappa så mycket
|
|
|
|
