Vinden viskar mitt namn ( del 10 ) |
Höstens löv har snart alla fallit till marken,
Det är dags nu,
Trotts att det är för sent,
Hela tre år för sent,
Det är dags nu.
Jag sprang hela vägen ifrån bussen, för det regnade, och jag behövde prata med min mamma.
Hon satt, som vanligt, vid datorn inne på sitt rum, med benen uppdragna under sej, och en kopp te på bordet bredvid sej.
Hon titta de knappt upp när jag kom in igenom dörren,
Rosen röd på kinderna utav kylan.
- Mamma, sa jag andfådd, Du kommer inte tro mej när jag säger detta alltså!
jag satte mej på golvet och försökte dra av mina tyg skor utan att knyta upp dem,
men gav sedan upp och började pilla med de små knutarna.
- Inte nu, Bellan lilla! Suckade hon och tittade åt mitt håll för en sekund.
- jo men mamma, det är viktigt! Sa jag och gick fram till henne.
- jaja, vänta då.
Hon skrev klart de rader hon höll på med, och stängde sedan ner dokumentet och snurrade på den svarta kontorsstolen.
- Cajsa vet du?
- Cajsa din gamla kompis ifrån…
Mamma hejdade sej, och tittade ner i golvet. Jag såg sorgen i hennes blick, och det gjorde ont i mitt hjärta, jag mindes för en stund, hur det varit innan vi flyttat.
- hon går på min skola, och hon sa inget om det i breven… Försökte jag, mamma tittade upp, en aning gladare.
- Va kul för er då!
Hon verkade inte fatta.
- det är inte kul, det är hemskt! Sa jag och slog mej ner i sängen bakom mamma.
- Hemskt? Hon snurrade en hårlock i mellan fingrarna.
- Hon är som värsta fjortisen, med massa smink och så, och så har hon en jävla attityd också! Sa jag och drog ogillande på munnen.
- Jasså, hon är en sån nu för tiden… suckade mamma.
- Mm… Men du, jag ska nog ta och skriva inbjudnings kort till mitt… ” kalas”. Skrattade jag.
- får jag hjälpa? Sa mamma, och log med hela ansiktet.
Om det var något min mamma älskade att göra, så var det att pyssla. Jag nickade och vi sprang, ja sprang faktiskt, och hämtade allt vi behövde. Från låda till låda.
Jag skulle bjuda mitt gäng, och de viste om det, men mamma och jag ville göra korten ändå, det blev mysigare så.
När vi var klara gick mamma in till datorn och snart hördes knatter ifrån datorn igen.
Jag satt i köket och tittade ut igenom fönstret, Det regnade fortfarande, och ett löv hade fastnat på glaset. Jag gick fram till fönstret och följde lövets former med fingret,
Det hade blåst upp nu, och vinden tjöt under taket,
Det lät som om den skrek mitt namn.
Och på bordet låg korten till mina vänner,
Lördagen närmade sej allt mer och mer,
Dagen jag hatade,
Dagen då jag förstod att min pappa aldrig skulle komma igen,
Min födelsedag.
|
|
|
|
