(M/M) I varje andetag - kapitel 21 |
Här kommer då kapitel 21, som vid första blickan kan tyckas väldigt ointressant och ytterst händelselöst. Men mina kära läsare, så är inte fallet. Öh, ja. Fråga inte vad jag pratat om nu.
Tack för alla kommentarer på förra delen. De betyder, som alltid, otroligt.
Kapitel 21
“Hos familjen Jidberg”
“Vem är det?”
”Jag tänkte precis fråga detsamma”
”Vem jag är spelar ingen roll, jag vill veta vem du är och så vill jag tala med Alex”
”Mitt namn är Lisbeth och Alex är tyvärr inte hemma”
”Varför är han inte hemma?”
”Han är bortrest”
”Jaha och vart har han åkt då?”
”Det har jag ingen aning om, men jag tror att det var till något varm ställe de skulle till. Han packade i alla fall flera par kortbyxor”
”Vilka var det som åkte dit?”
”Alex och Hugo”
”… okej”
”Ja, så ifall det inte var något mer så måste jag rusa nu”
”Nej, det var bara det”
”Okej, hej då”
”Vänta!”
”Ja?”
”Är Susanne där då? Kan jag få prata med henne?”
”Nej, jag är ledsen, men det är enbart jag här”
”Sa du att du hette Lisbeth?”
”Ja, det stämmer”
”Är du alltså Alex mormor?”
”Ja, det är jag, men om du ursäktar så måste jag gå nu”
”Visst, hej då. Hälsa Alex ifrån mig är du snäll”
”Det ska jag göra när han kommer tillbaka. Hej då”
*
”Hur mycket är klockan?”, frågar Christoffer och ser på sin mor. Hon suckar högt, men drar upp den röda tröjärmen så att klockan hon fick igår av honom och Julia i julklapp blir synlig.
”Hon är tio i två. Det var fem minuter sedan du frågade sist”, svarar hon.
”Ska du iväg någonstans, älskade vän?”, undrar mormor nyfiket, tittar på honom med en blick som ser ut att vilja kunna läsa hans tankar. Det är så nära att han öppnar munnen och bekräftar för henne att han ska hem till Alex. Att han talar om att silverögonpojken fått honom att bli förälskad. Han gör det dock inte. Skulle aldrig våga.
”Jag ska träffa en kompislite snabbt bara”, förklarar han och sträcker ut handen för att greppa den röda kastrullen och lasta på mer potatismos på den svarta tallriken. Att porslinet är svart beror på att det var han och Julia sin fick bestämma vilken färg de skulle ha så då blev det svart, för de båda har någon konstig förälskelse för just den färgen.
”Så du menar att du ska iväg på självaste juldagen?”, frågar mormor Kerstin ogillande. I hennes värld är juldagen helig och betydligt mycket bättre än julafton, varför hon tycker så har han ingen aning om.
”Ja”, svarar han och vet om att samtalet mellan dem är över för den här gången. Christoffer tycker riktigt bra om sin mormor, men när det är den tjugofemte december blir hon alltid så otroligt lättretlig och då någon annan blir småsur blir han det med. Därför pratar egentligen inte han och Kerstin speciellt mycket på juldagen.
Han och Alex bestämde att han skulle gå hem till deras lägenhet till klockan fyra. Då skulle de hinna vara tillsammans med varandra i två timmar och fyrtio minuter. Klockan sju är han tvungen att vara tillbaka, för precis som varje år så ska han, Julia, deras mamma och mormor och morfar se på kassettband från den tiden då de tre förstnämnda var små. Att det svider och gör ont inom honom när de gör det är det ingen som vet om och han vägrar säga någonting om saken också. Han avskyr att visa sig svag och sårbar och att visa sig på det sättet inför sin familj skulle han aldrig klara av. Den enda som får vara i närheten av honom när sorgen biter tag i honom är Matteus. Och silverögonpojken, tänker han och ler.
Sedan blir han rädd för sina egna tankar. Att han faktiskt inser att Alex på en sådan ofattbar kort tid har kommit att betyda så mycket för honom. Så ska det inte vara. Han vill inte ha det så, för han vill inte vara beroende av någon och om det fortsätter i den här takten kommer han bli riktigt beroende av Alex. För blir man beroende och tycker otroligt mycket om personen i fråga, då an man så läskigt enkelt bli oerhört sårad.
Christoffer tittar efter själv hur mycket klockan är den här gången. Bland annat därför att han inte vill irritera sin mor och mormor mer än vad han redan gjort och bland annat för att han trots allt sitter ensam inne i sitt rum. Det skulle bli lite jobbigt och ropa upp sin mamma bara för att fråga om klockan.
Till sin glädje ser han att hon är femton tjugotre, det vill säga tjugotre minuter över tre. Snabbt hoppar han ner från stolen och styr sina steg nerför trappan. Att det är mer än en halvtimme kvar tills han ska träffa Alex spelar ingen roll. Han orkar bara inte vänta hemma längre.
”Jag går nu”, ropar han till sin familj som allesammans sitter runt vardagsrumsbordet och spelar kort.
”Glöm inte att du ska vara hemma tills klockan sju”, säger mormor och spänner blicken i honom. Att hon lyckas göra det beror på att han tog på sig sina skor och jacka och gick efter det och ställde sig i dörröppningen till vardagsrummet.
”Jag lovar att jag är hemma till dess”, lovar han och vänder på klacken. Har just öppnat dörren och är på väg att kliva ut genom den när han hör hur morfar ropar på honom:
”Vänta, Christoffer. Jag följer dig en bit på vägen.” Han får lust att sätta fart på benen och springa iväg och lämna sin morfar i hallen, men han gör det inte. Skulle inte kunna göra det mot honom. Bara för att han ska gå med honom en bit behöver han ju inte tala om vem han ska hem till.
”Så vem är det som betyder så mycket för dig att du måste lämna oss ett par timmar?”, frågar morfar då de gått en bit. Båda två försjunkna i sina egna tankar. Christoffer suckar ljudlöst och förbannar sin morfar på grund av att han skulle ställa exakt den frågan.
”En kompis bara.”
”Är det den där pojken som kom förbi igår?”, fortsätter han att undra och han blir stel av skräck. Tänk om morfar faktiskt såg dem? Vad gör han då? Rusar iväg och gräver ner sig under en sten.
”Vem?” Lika bra att spela dum, som om han inte förstår någonting.
”Han den där blonda som kom förbi igår när vi hade vår russintävling.” Han stannar upp och ser Christoffer i ögonen innan han fortsätter. ”Han som du kysste. Är det honom du ska hem till nu?” Trots att han är väldigt blek i ansiktet om vintrarna så försvinner all den lilla färgen han har kvar och han blir ännu blekare. Vänder generat och skamset bort blicken. Vill inte se hur hans morfar äcklat stirrar på honom.
”Ja”, svarar han utan att se upp ifrån marken och så pass tyst att morfar knappt hör det.
”Hur länge har ni två varit tillsammans då?” Chockat ser han upp på morfar som till hans stora förvåning ler mot honom.
”Vi… alltså… vi är nog inte tillsammans faktiskt”, svara han och, precis som alltid när han är lite smått förvirrad, kliar sig i bakhuvudet. Känner hur iskallt håret är mot handen.
”Du är inte säker på ifall ni är tillsammans eller inte?”
”Nej.”
”Då kan jag tala om för dig att ifall man känner att man måste träffa varandra under självaste julen, ja, då är man helt enkelt tillsammans, eller så kommer man att bli det inom kort”, säger morfar, fortfarande med ett på sina läppar.
”Så du tycker inte att det är äckligt då?” Han känner att han måste fråga för att vara säker.
”Att vad är äckligt?”
”Att jag är med en kille”, viskar han fram. Morfar Bengt ser chockat på sitt barnbarn och börjar sekunden efter att skratta samtidigt som han drar in honom i sin famn.
”Nej, vet du vad min pojk. Vem du är tillsammans med, pojke eller flicka, spelar ingen roll. Bara du är lycklig. Gör han dig lycklig?” Glädjen och framförallt lättnaden över att hans morfar faktiskt inte tycker att han är vidrigast i världen som sprider sig i kroppen är totalt omöjlig att förklara och han nickar på huvudet.
”Ja, han gör mig väldigt lycklig.”
”Det är bra det, men nu måste du nog skynda dig ifall du skulle vara hemma hon den där pojken tills klockan fyra”, säger morfar och släpper taget om honom.
”Hur visste du?”
”Att du skulle träffa honom tills klockan fyra? Äsch, jag har väl själv sprungit hem till en pojke på självaste juldagen”, svarar han med ett brett flin placerat på sina läppar och vänder sig om och går bort ifrån honom innan han hinner fråga vad han egentligen menar med det.
Christoffer börjar mycket förvirrat gå hem till Alex lägenhet och lovar sig själv att han ska, så fort han får ett bra tillfälle, fråga ut sin morfar om vad i helvete han menade med det där sista. Nu har han dock inte tid att springa efter honom, för då kommer han inte hinna hem till sin vackra silverögonpojke tills klockan fyra. Och då skulle de i sådana fall få mindre tid till att vara tillsammans med varandra.
Jag älskar morfar Bengt (och tänkte "så bra du svarade där", innan jag kom på att det faktiskt var jag som fick honom att svara så. Eh, ja).
Hur som helst. Kommentera vad ni tycker och tänker om denna. Och smygläsare (råkade skriva smyglärare först...) hängs vid midnatt den tjugosjunde december år tvåtusentretton.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 27 okt 09 - 19:47- Betyg:  | Den där Bengt kan väl adoptera mig, kan man ha två morfädrar? :)
Och Alex och Christoffer, dem skulle jag gärna vilja adoptera själv.
Du skriver underbart bäst bäst BÄST och jag älskar det här!! <3
Och dig och Bengt och Axel och Christoffer och, ja, ganska många faktiskt. ^^ | | PsychicPlay - 27 okt 09 - 12:45- Betyg: | | hahah, omg, jag dör. vilken morfar <3 | | idantica - 26 okt 09 - 20:18 | | jag älskar också morfar Bengt! :D och jag är fortfarande helt nerkärad i ditt sätt att skriva och få fram stämningar och känslor. du är så väldigt, väldigt bra! | | Jurrie - 26 okt 09 - 19:27- Betyg: | | hahahhahaha xd massa bra^^ | | MoRoTpOwEr - 26 okt 09 - 17:05 | Haha som alla andra love till morfar Bengt :D !
Nejmen jag får ångest när jag fattar att det inte kommer blir det där
lyckliga slutet mellan de där två fattaru jag bara dör elr vänta
kommer det bli lyckligt eller vadå vava ? | | NeMriA - 26 okt 09 - 16:32 | HEJA MORFAR BENGT! o.o
fick lite hjärtattack när han frågade om "den där blonda" -.-
alltså möööööh, mer kapitel, nu tack? *bedjande blick* |
|
|
|
