Ett minne blott? (del 3) |
Konsten är att våga ha modet när ingen annan kan ge det till dig eller ens har det själva. Det är att försöka trots att ingen har hopp i det du gör och trots att alla andra redan har gett upp. Konsten är att leva när hela universum går emot dig och alla dina vänner ligger döda. Konsten är att se, även fast det är svart. Konsten är resa sig up även om du inte har något att komma tillbaka till. Konsten är att aldrig ge upp, vad som än händer.
- Så nu är mardrömmen över för dig eller? sa Karin och skrattade.
Jag hade berättat för både Karin och Paulina hur hemska mina två praoveckor hade varit och hur mycket jag hade längtat tills denna dagen skulle komma - då jag aldrig mer behövde komma tillbaka till resturangen.
Men nu längtade jag faktiskt mer än någonsin tillbaka till den.
Karin putte till mig i sidan.
- Hallå, är du helt borta eller?
Jag sköt snabbt undan alla tankar och trädde åter in i verkligheten, den mycket bistra verkligheten.
- Jaa, asså det är riktigt härligt att vara fri igen! hörde jag mig själv säga och blev förundrad av hur troligt det faktiskt lät. Kankse att teaterkurserna i sexan ändå hade gett en del resultat.
- Jag tycker vi firar med filmkväll! föreslog Paulina och Karin var genast med på noterna.
Innan jag ens hade hunnit svara, eller snarare samtycka till deras ide, var de redan i full gång med att diskutera vilken film vi skulle se.
Egentligen var jag inte alls på filmkväll-humör. Och jag tänkte flera gånger skjuta in ett litet "tyvärr jag kan inte ikväll, men kanske en annan dag", men det gick helt enkelt inte. Delvis för att de aldrig slutade prata och delvis för att jag verkligen hatade att ljuga för mina kompisar. Det blev helt enkelt så att jag bara skulle få stå ut med en filmkväll. Och hur farligt kunde det egentligen vara? Jag menar se på film med sina bästa kompisar, det kunde väl snarare räknas som en kur mot mitt "depp humör" som Viktor fått mig att känna. Eller?
Några timmar senare fick jag svaret på mina små funderingar.
Aldrig i hela mitt liv har jag nog hatat en filmkväll så mycket som denna. Inte nog med att filmen handlade om två tonåringar som blibit kära, men visade totala motsatsen och knappt låtsades om varandra (som det skulle bli mellan mig och Viktor senare i skolan alltså), så hade både Paulina och Karin snackat om måndagen oavbrutet då de skulle få träffa Johan och Gurra igen (två killar i klassen som de visade stort intresse för, och tro mig när jag säger stort), jag själv hade bara fått sitta där i soffhörnet och kännt spykänslor så fort jag hörde någon av dem nämna ordet "måndag".
Det mest komiska var ju också det att ingen av dem hade lagt märke till hur jag mådde. De hade helt enkelt bara trott att jag var helt inne i filmen, då jag inte deltog i deras samtalsämne. Ursäkta att jag uttalar mig så här om mina kompisar, men hur dum får man vara egentligen!? Misförstå mig inte nu, jag tycker om dem båda väldigt mycket. Det var bara det att de två var upp över öronen förälskade och inte lade märke till nåt annat. Jag jag är inte den typen som börjar snacka om mina känslor bara hur som helst. Det känns helt enkelt bara skumt. Ändå ville jag inget mer än att berätta för dem om Vikor. Berätta för dem hur underbar han var och hur mycket jag faktiskt gillade honom. Och sedan skulle de berätta för mig att allt skulle ordna sig med honom och att jag bara var dum som trodde att vi skulle ignorera varann.
Men nu var det bara jag som var dum och satt och tyckte synd om mig själv. Dessvärre gick det inte att göra något åt. För det var så jag tillbringade hela min helg - att tycka synd om mig själv och oroa mig inför måndagen som bara kom allt närmare och närmare och det blev inte bättre för det. Jag bröjade få tankar om att jag skulle "bli sjuk" tills på måndagen, eller helt enkelt bara skolka och dra ut på stan. Men innerst inne visste jag att jag var tvungen att gå, jag kunde ju inte gömma mig för alltid, jag var tvungen att göra något. Förr eller senare. Och när jag tillslut somnade på söndagsnatten fanns ändå fortfarande tanken "jag kommer aldrig mer att snacka med honom" i huvudet...
Okej, kanske inte världens bästa del. Beklagar. Dålig insperation just nu, och om någon undrar så är klockan faktiskt 02:10 på natten, så jag klagar på det.
Aja, kommentarer uppskattas! Och ni vet att ni kan skriva både bra och dåliga grejer, jag tål det.
Nästa del ska jag försöka få ihop bättre
|
| Kommentarer | | Vargvandrare - 27 okt 09 - 09:47 | Jag tycker mycket om den här, särskilt det kursiva introt!
En sak jag tycker är att det borde hända mer grejer i varje kapitel, just nu finns det inte mycket (förutom din skriftliga talang och ett lovande upplägg) som håller fast läsaren, försök att avsluta varje del med något som får mig/läsaren att tänka "wow, jag måste se hur hon tar sig ur det här" eller "Fan, jag måste få veta hur det går!"
:) |
|
|
|
