(F/F) Jag fick låna en ängel - oneshot |
Jag fick låna en ängel
För en liten stund
Du ligger bredvid mig i min säng och sover nu. Dina ögonlock är slutna och utsmetat svart smink sitter fortfarande kvar på dem. Ditt hår är rufsigt och några svarta slingor hänger ner i ditt ansikte. I ditt bleka ansikte med tunna röda läppar och liten krokig näsa. Jag vet om att dina ögon är bruna. Sådär bruna att de nästan ser svarta ut. Jag har studerat dem så många gånger att jag vet om att det jag säger nu är sanning.
Du är så vacker.
Du är så vacker och du är bara min. Jag älskar dig. Förstår du det? Att varje gång jag ser dig fylls min kropp av en värme som är omöjlig att beskriva. Du får mig att vilja skutta omkring och le hela dagarna, utan att göra någonting. Du är du och du är glädjen i människoform.
Jag minns fortfarande allra första dagen jag såg dig. Du steg in genom klassrumsdörren med rak rygg och piercingar i läppen. Två ringar i den vänstra delen av underläppen och en ring i det högra ögonbrynet. På dig bar du ett par svarta stuprörsjeans och över dem hängde ett svart nitbälte. Trots att det var över tjugo grader i skuggan utomhus hade du en uppknäppt svart tjocktröja över en svart Kill Hannah t-shirt.
Med ett leende mötte du min blick och jag log tillbaka. Utan att tveka styrde du dina steg mot mig och helt plötslig slog du till mig på kinden. Jag minns att det sved otroligt mycket. Läraren stirrade förskräckt på dig, likaså resten av klassen. Jag bara log. Kunde inte göra något annat. Ännu en gång mötte din öppna handflata min nu röda kind. Mitt leende suddades inte ut.
Irritationen syntes klart och tydligt i dina ögon. I dina mörkbruna ögon, svarta av ilska. Du sade med en hes röst att jag skulle ge fan i att glo på dig. Om jag inte slutade skulle du slå mig så jävligt att jag skulle bli tvungen att äta min frukost med sugrör. Dina ord rev i mig, fick mig att förstå att du ville mig något ont, men leendet på mina läppar satt fortfarande kvar. Min blick var ännu fäst på dig.
Läraren bad dig försiktigt att sätta dig ner bredvid en lång och mager kille på andra sidan klassrummet. Du knyckte på huvudet, vände dig om och jag visste att jag hade mött min stora kärlek.
Vissa människor tror inte på kärlek vid första ögonkastet. Jag gjorde det inte, sedan dök du upp och jag fick det bekräftat att kärlek vid första ögonkastet existerade. Du var inte ens en sådan person som jag brukade tycka att var snygg. Jag blev inte attraherad av svarthåriga flickor med hårt sminkade ögon och alldeles för smal kropp för att det skulle anses hälsosamt. Jag brukade fnysa åt dem.
Varför du var så arg på mig visste jag inte. Vad hade jag egentligen gjort dig? Jag kunde inte ha gjort någonting, för jag hade aldrig tidigare träffat på dig. Veckor gick och jag blev mer och mer förälskad i dig. Mitt hjärta stannade upp varje gång du kom i min närhet och de dagar jag inte fick se dig alls grät jag mig till söms om natten. Du blev som min drog. Något jag var tvungen att bruka.
Det tog faktiskt hela tre månader innan du förklarade för mig varför du avskydde mig så starkt. Mitt blonda hår och översminkade ansikte tillsammans med mina ljusblå jeans och urringade rosa linne som framhävde mina bröst på ett överdrivet vis, gjorde dig äcklad. Du skrek det till mig då jag vägrade se bort från dig när vi stod utanför ett klassrum i väntan på att läraren skulle komma. I vanliga fall skulle jag skakat av mig orden och inte tagit åt mig för fem öre, men dina ord trängde in i mig och släppte lös tårarna.
Det gjorde så fruktansvärt ont att höra att du tyckte att jag var äcklig, så pass ont att jag förändrade mig helt. Mitt hår färgades brunt, nötbrunt, och min konsumtion av smink minskade. Brun ögonskugga och svart mascara, det räckte gott och väl insåg jag.
Att du uppskattade min förändring märkes tydligt, för du slutade upp med att kasta ilskna blickar på mig och istället kunde du le försiktigt. Som om du bad mig att förlåta dig för dina slag och ord och givetvis förlät jag dig. Du var min kärlek. Den som jag sökt så länge. Vad du än gjorde så spelade det ingen roll.
I slutet av första året på gymnasiet var det den första gången du talade till mig med en vänlig ton. Du frågade ifall jag hade lust att följa dig hem. Något som jag velat göra sedan allra första dagen du steg in i mitt liv. Ditt hus såg helt annorlunda ut om man jämförde mot dig. Din mor var inredningsexpert och hade en förkärlek för ljusa färger. Därför syntes det så olik du var henne när man steg i ditt becksvarta rum.
Väggarna var svarta, sängöverkastet svart och till och med fönsterramarna var målade i svart. Jag undrade hur du egentligen kunde se något, men du skrattade till och sade att knepet var att tända en lampa. Jag tände och ett grönt ljus spred sig i rummet. Nu kunde jag urskilja att du hade väldigt mycket papper liggandes över skrivbordet och jag blev glad över att du faktiskt var mänsklig så att du kunde ha det stökigt, för om man tittade på dig såg du ut att vara nersänd från himlen. Du såg ut som en ängel. En svart obeskrivligt vacker ängel.
Efter den dagen blev det vi. Du och jag. Med kyssar och smek. Att känna din tunga lekandes med mig gjorde mig galen. Det gör mig fortfarande galen.
Du rör på dig i sängen och jag stirrar på dig. Du var så smal förut, så läskigt smal och nu är du ännu smalare. En sjukdom brukar du säga och le försiktigt ner i golvet, som om du är stolt över att du är sjuk. Saken är den att du faktiskt har rätt. Det är en sjukdom du bär på och den kallas för anorexia nervosa.
Det finns nästan ingenting jag hellre vill än att befria dig från den, men jag vet att det aldrig kommer att gå. Du kommer att följa med sjukdomen till döden, hållandes den i handen. Du har inte kraften att slå emot och du förklarade för mig att du inte ville bli frisk. Att du ville svälta dig själv till döds. Det var aldrig meningen att jag skulle komma så nära dig som jag gjorde. Det har förhindrat anorexins snabba tempo att förgöra din kropp.
Du gav mig ett val. Antigen bestämde jag mig för att leva med dig, sova i samma säng, kyssa dig det första jag gör på morgonen och då lova att jag aldrig skulle försöka få dig att släppa taget om din ätstörning. Eller så kunde jag dra åt helvete och lägga in dig på psykhem och på så vis döda din själ innan du själv dödade din kropp.
Jag valde det första alternativet. För hur mycket det än svider att inte få hjälpa dig så är det värre att tvingas lägga in dig på det värsta stället du någonsin varit på. Det var behandlingshemmet du bodde i efter det att du gjort upprepade självmordsförsök som gjorde att du utvecklade en ätstörning. Om du blir tvingad att komma tillbaka dit kommer du aldrig att komma därifrån.
Dina ögonlock rör plötslig på sig och sekunden efter är dina ögon öppna.
”Hej”, viskar du med sömndrucken röst.
”Hej.”
”Hur mycket är klockan?”, frågar du och lutar dig fram så att våra läppar möts.
”Halv tre”, svarar jag och slinker in med min tunga i din mun. Låter min hand vandra upp längst din kropp. Rör försiktigt över din nakna hud och ser ner på dina vackra små bröst. Böjer ner huvudet och låter tungspetsen vidröra dina bröstvårtor. Leker med dem. Smeker dig långsamt på insidan av låret och kysser dig ännu en gång.
Dina fingrar dansar över min kropp. Lämnar rivmärken efter sig och dina läppar släpper ifrån sig små stön. Jag pressar min kropp ännu närmre dig och känner att jag inte kan komma dig nära nog.
Läppar trycks mot läppar i ivriga kyssar och upphetsade fingrar smeker över all hud de kan komma åt. Stämbanden lämnar ifrån sig höga stön och små bit- och sugmärken blir synliga lite varstans på kropparna. Två flickor sammanpressade till en kropp. Två flickor och en oövervinnlig kärlek.
”Jag älskar dig”, säger du lågmält och ser in i mina ögon. Mörkbrunt möter ljusblått.
”Och jag älskar dig”, svarar jag och drar din kropp tätt emot min. Somnar med dina armar kring min kropp och dina andetag kittlandes mot min hals.
Du ligger bredvid mig i min säng och sover nu. Saken är den att du aldrig mer kommer att vakna, men det gör inte så ont i mig som jag trodde att det skulle göra. För om jag verkligen tänker efter så är det okej.
Du får lämna mig och flyga tillbaka till himlen där du egentligen hör hemma. För min svarta vackra ängel, jag älskar dig.
Ja. Jag vill väldigt gärna ha kommentarer på denna där ni säger vad ni tycker om denna. Då jag själv är osäker på ifall den enbart är helt värdelös eller om den är skitbra.
Morf.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Violet - 5 jan 10 - 16:11- Betyg:  | | åh. mållös. | | YourRomance - 12 dec 09 - 22:03- Betyg: | | åhhhh fan va fin :') | | MinoMel - 14 nov 09 - 12:56- Betyg: | | oh dear god.. Det här är läskigt underbart vackert! | | EmiTheVisionary - 2 nov 09 - 22:30 | Kärlek är verklighetens poesi
och du kan hantera båda delarna! | | Andastyst - 27 okt 09 - 19:37 | Nu har du ju fått en massa andra kommentarer, så egentligen behöver du ju
inte höra det en gång till. Men jag säger det ändå, för att jag vill.
Du trollbinder med dina ord, från början till slut. Jag förstår inte hur
du gör, men du gör det. Wow. *tårar i ögonen* | | idantica - 26 okt 09 - 19:28 | | jag är så nära på att börja gråta just nu. det här är så otroligt vackert och det är trollbindande. dina ord griper tag i en. | | Madvis - 26 okt 09 - 14:36- Betyg: | ÅH MIN GUD SÅ BRA.
Allvarligt talat, så grymt vacker och fin och underbar och, och... allt! ;_; Jag har fan tårar i ögonen, vill bara skrika. Älskar den, älskar den, och f*cking älskar den! | | malin500 - 26 okt 09 - 01:16- Betyg: | | Jätte bra :) Keep up the god job (y) | | ReaperDucklin - 26 okt 09 - 00:41- Betyg: | Skitbra :)
Keep on writing ^^ |
|
|
|
