hejsan alla, sorry att det tagit lite tid men jag har inte haft tid, mycket i skolan.
en nu är jag klar, så läs och njut eller nått XD
ps. skriv mejla mig om ni vill jag ska mejla när nästa del kommer
Långt borta kunde jag höra ett pipande ljud. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var men någonstans i mitt undermedvetande visste jag att detta pipande ljud vad beviset på att jag fortfarande levde. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, visste inte om jag ville att det pipande ljudet skulle fortsätta, kände inte längre att jag brydde mig ifall det hellre det skulle vilja sluta pipa. Det var ett ganska irriterade ljud om du frågar mig.
Men nu hade ju ingen frågat mig heller, vilket jag tycker var ganska orättvist eftersom det nu var mitt liv som pep om och om igen.
Jag försökte öppna ögonen och såg konturer av absolut ingenting så jag blinkade igen. Min blick var fäst på taket och det vita taket bländade mina ögon. För ett ögonblick var allt i mitt huvud borta. Mindes inte vad som hade hänt och varför jag var i detta rum som tydligen inte var mitt rum eftersom allt var så ljust, vilket det inte är i mitt rum. Viste inte hur jag hade kommit hit eller varför.
Sedan som i ett trollslag, eller kanske mer som ett blixtnedslag kom allt rusande mot mig. Morsans varningar, hennes slag som inte ville sluta och tillslut smärtan. Jag tog ett hastigt andetag och försökte snabbt sätta mig upp. Vilket naturligt vis ledde till att jag ramlade tillbaka ner i sängen. Min kropp var så orkeslös att jag inte ens hade styrka att resa mig.
”Hey, ta det lugnt Lisa. Det ordnar sig”
Jag stirrade förvirrat på personen som talade till mig och skakade på huvudet.
Han började sträcka fram ena handen och av ren vana ryckte jag till som om jag skulle få ett slag.
Han stannade tvärt rörelsen. ”Det är okej, du är säker nu. Jag ska inte skada dig, lovar. Låt mig bara få ta bort dina tårar. Jag stirrade misstänksamt på honom medans han försiktigt sträckt fram handen och torkade bort de tårar som runnit ner för min kind. Jag försökt prata men inga ljud kom över mina läppar och jag fortsatte att stirra på honom medans mina tankar virvlade runt i huvudet som en flock med surrande bin.
Vem var han? Varför satt han och pratade med mig och hur fan hamnade jag här, i ett sjukhus? Jag hatar sjukhus men hur dåligt mitt tillstånd än var så skulle jag alltid veta när jag befann mig på ett sådant ställe som det här. Lukten av desinfektionsmedel, allt det överdrivet vita och rena. Varför var jag här? Morsans slag har aldrig vart så här alvarliga. Morsan! Vart fan är hon? Hon måste vara skitförbannad.
Jag började få panik igen och min blick flackade hit och dit. Plötsligt kändes rummet mindre, väggarna kom närmre och paniken fick inte plats. Luften blev tunnare och det blev svårare att andas. Överallt hörde jag morsans förbannade skrik över hur dålig och obetydlig jag var. Smärtan, inte bara den fysiska utan även den psykiska exploderade i mitt huvud och jag pressade händerna över öronen för att slippa höra. ”Snälla, jag vill inte”, viskade jag tyst och min röst lät som om den var gjord av tunnaste glas. ”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!” Dt sista skrek jag och paniken växte sig allt större.
”Lisa, Lisa lugna ner dig!” En röst långt borta ropade på mig. Rösten var bekant och gjorde mig en aning lugnare. ”Lisa, det är slut nu, du behöver inte vara rädd mer.” Rösten förde mig tillbaka till nuet och paniken la sig sakta. Allt blev normalt igen och väggarna var åter stilla. Regn smattrade på fönsterrutan och himlen hade samma färg som diskvatten. Jag stirrade på personen som täckte mitt synfält och tillslut kände mina ögon igen honom. ”Tobbe?”, viskade jag misstroget. Det pipande ljudet hade blivit helt hysteriskt men själklart hade det lugnat ner sig i samma takt som mitt hjärta.
”Vem annars dumbom?” svarade han och log. Jag log svagt tillbaka och andades ut.
”Vad hände?” frågade jag och kollade oroligt på honom. ”Var är hon?” Tobbe såg alvarligt på mig.
”Jag lovade att jag skulle komma förbi efterskolan om du minns. Under hela dagen kunde jag inte tänka på något annat än dig. Så när skolan var slut sprang jag hela vägen hem till dig. När jag kom fram var dörren öppen och jag rusade in.” Han tog ett djup andetag som för att förbereda sig inför ett viktigt utlåtande, vilket detta nu på ett sätt var. ”Synen som mötte mig när jag kom in i ditt rum, var hemsk.” Han rös. ”Du låg där alldeles sönderslagen och blodig och…”
”Sluta, jag vill inte höra mer”, sa jag och klappade honom lätt på kinden. ”Jag är här nu, jag lever och du räddade mig.” Jag log åt honom och försökte göra det så smärtfritt som möjligt. I mitt inre skrek jag åt händelsen, jag ville veta vad som hade hänt. ”Var är hon Tobbe?” Han kollade på mig med en blick jag inte kunde tolka.
”Du behöver inte oro dig för henne just nu, jag ska berätta senare men först måste du bli bra. Jag vill inte stressa upp dig mer.” Hans ord lät fel och jag anade att han inte talade helt sanning. Men efterson jag ändå litade på honom lät jag det vara och slöt långsamt ögonen igen.
Jag hörde snart steg som kom allt närmare och öppnade ena ögat för att se vem det var. För ett kort ögonblick trodde jag det var morsan och ett sting av panik kröp fram.
Framför mig stod en kvinna i 40 års åldern och log ett sådär sliskigt sjukhusleende.
”Hej mitt namn är Gunilla”, presenterade hon. Jag orkade inte göra något försök i att vara artig utan stängde ögat igen. ”Vad heter du?” Jag öppnade ögonen igen och kollade oförstående på henne. ”Lisa Ericsson?”
”Hur gammal är du Lisa?” Jag började bli riktigt förivrad nu men svarade lydigt att jag var 17 år.
”Vi gör denna koll bara för att se så att du inte har några alvarliga hjärnskador”, förklarade hon och log sitt sjukhusleende igen. ”Du har inte fått livshotande skador men ändå såpas alvarliga för att vi skulle vilja ha kvar dig här i åtminstone tre dagar till, är det okej?”
”Antar det.” Vad skulle jag svara? ’Nej, jag hatar sjukhus och speciellt ditt sliskiga leende?’
”Sedan är det vissa saker jag skulle vilja prata med dig om, men då tror jag det är bäst om du lämnar rummet”, sa hon och kollade menande på Tobbe.
”Nej”, svarade jag genast. Där satte jag faktiskt en gräns på vad hon fick göra. ”Jag vill att Tobbe stannar, han vet redan allt”, svarade jag och kollade på honom för hjälp.
”Om det gör henne lugnare så stannar jag helst”, svarade Tobbe och log lite mot mig.
”Jaha okej, men det går väl bra då. Jo, jag har förstått att du har haft en ganska jobbig tillvaro och undrar bara om du skulle vilja att vi kontaktar en kurator? Jag tror att du skulle må bättre av detta. Vad säger du om det?”
Jag kollade skumt på henne. Har aldrig riktigt fattat det där med kurator. Man bara pratar om sina problem om och om igen. Det är inte direkt så att en kurator skulle kunna hindra morsan från att slå mig.
”Jag tycker det låter som en bra idé.” Jag kollade förvånat på Tobbe. Vad var hans problem. Inte trodde han seriöst på att denna kurator kunde hjälpa mig?
”Jag tror verkligen det kommer att hjälpa dig”, försökte sjuksköterskan igen och log sitt sjukhusleende.
”Kan väl testa då”, svarade jag och vände bort huvudet. Allt var så förvirrande. Varför kunde Tobbe inte bara berätta vart morsan var.
”Men vad bra, då sätter jag upp dig på en lista.” Och så log hon och gick sin väg igen.
Jag drog en suck av ren utmattning och slöt ögonen. Snart la sig sömnen som ett täcke över mig och det sista jag kände innan jag somnade var Tobbes hand som lätt trycktes mot min.
Såå, tror inte det kommer bli så många fler delar kanske max 5
Men komentera nu är ni snälla^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Sansan - 30 nov 09 - 20:40 |
| mycket bra ! :) |
flizzan - 21 nov 09 - 20:17- Betyg:  |
| du mååste forstätta med måånga delar :D mejla när nästa kommer? :) |
| smille13 - 12 nov 09 - 19:28 |
| suuppper mejla nääästa <3<3<3 |
| DetVackra - 3 nov 09 - 19:45 |
älskar den helt enkelt. TALANGMÄNNISKA!!!
du bara måste mejla mig! :D |
| SixTenxX - 1 nov 09 - 19:48- Betyg: |
awesome.
mejla nästa ? ((: |
| Samme15 - 1 nov 09 - 12:54- Betyg: |
| bra :D mejla nästa :P |
| Rowsanallen - 31 okt 09 - 11:55- Betyg: |
Fantastiskt! Du har talang! Verkligen...
Och du måste mejla mig. ;D
Poäng: 100 :D |
| thaNAMEisPSYCHO - 29 okt 09 - 23:54 |
underbart!
mejla mig:D |
| hooppsan - 27 okt 09 - 12:05- Betyg: |
den ä ju skit bra :)
mejla ? |
| WalkingTheDemon - 26 okt 09 - 21:08- Betyg: |
Bra :)
Mejla nästa |
| LetMeJump - 26 okt 09 - 19:10- Betyg: |
skiit bra ju!
mejla nästa :):) |
| snovit1 - 26 okt 09 - 11:31 |
Den var bra.
Meila nästa. |
| Bolliz - 26 okt 09 - 09:12- Betyg: |
| BRABRABRA:D Mejla nästa? |
| Matildaaaz - 26 okt 09 - 08:01- Betyg: |
Så grymt bra !! Men samtidigt så jävla hemsk,fan vilken hemsk morsa :(
Mejla nästa del |
| purs_08 - 25 okt 09 - 23:05- Betyg: |
| snälla mejla när nästa del kommer har sträckläst denna och shiet vad bra du skriver :D |
| ackbarian - 25 okt 09 - 22:34- Betyg: |
| den är fortfarande bra :) |
| TheVampireZero - 25 okt 09 - 21:24- Betyg: |
| Aww, älskar fortfarande att läsa den. Alltid lika spännande och bra, man vet aldrig vad so händer här näst xD Underbart, du är mkt duktig på detta. Det kan fan bli en bra bok :) <3 |
