Alzheimers |
Hallå på alla där ute,
Min farmor är drabbad av Alzheimers sjukdom, har haft diagnosen i två år. Men det har varit ganska "lätt" så att säga. Den har gått långsamt fram på många sätt även om jag som närstående ser det som om det gått för snabbt.
Hon har genom hela sin sjukdom dock kommit ihåg vem jag varit och alltid beättat för mig hur mycket jag betyder för henne.
Men nu i fredags ringde hon hem till oss från sjukhuset och det var jag som svarade.
Då hade hon ingen aning om vem jag var och trodde bestämt att hon ringt fel.
Jag har vetat att det här har varit att förvänta eftersom hon just har den diagnos hon har. Men det gjorde så jävla ont.
Hon kanske kommer ihåg mig nästa gång vi pratar men en dag kan komma (kommer att komma ?) då hon inte kommer minnas mig alls.
Så jag undrar om det möjligtvis finns någon där ute som kan ge mig något råd om hur jag skall hantera det här. För just nu äter det mig och jag hör hennes röst i huvudet om och om igen..
|
| Kommentarer | | hanochhon - 27 okt 09 - 18:47 | Min mormor hade alzheimers ganska länge innan hon dog. I början
kände hon igen alla runt omkring, men efter ngt år var det
bara min mamma och hennes syskon som hon visste vilka det var.
De åkte och hälsade på henne varje söndag, men jag klarade
oftast inte av att åka med för att ja, hon inte viste vem
jag var. Och speciellt i slutet, hon kunde inte göra ngt
själv. Jag ångrar verkligen att jag inte träffade henne
mera på slutet, för hon var en sån underbar person och
mamma har berättat en massa saker som jag skulle vilja veta
mer om från mormor. Så jag tkr inte du ska undvika henne
för att det gör ont, du kan ångra det sen. Var där så
ofta du kan, påminn henne om vem du är bara. Det
kan kännas jobbigt, men jämför med hur det kan bli om
hon plötsligt inte finns där och du inser att du gått miste
om så mkt för att det gjorde ont när hon inte mindes dig.
Ta hand om dig <3 | | mii - 25 okt 09 - 22:48 | Jag skulle tro att det bästa sku vara att vara helt som vanligt,
och bara förklara vem du är när hon glömmer?
Men jo, jag jobbade på en demensavdelning en sommar efter att jag gick ut
9:an och man märker stor skillnad på klienterna. Ibland var man syster till
någon, ibland mamma, ibland servitris osv.
Bara att försöka vara så normal som möjligt :) | | Albarello - 25 okt 09 - 20:36 | En i min närhet har drabbats av Alzheimers och det har nu gått så långt att hon inte kan prata längre och klara sig inte alls själv. Mina föräldrar som är mest berörda tar det väl ganska hårt eftersom dom upplever henne som en annan person. Dock ser man glimtar nu och då av henne gamla sätt, och man ser också när personen mår bra. Vad jag försår så glömmer dom såpass mycket att dom inte kommer ihåg att dom glömmer till slut, och därför mår dom heller inte så dåligt. Alltså lider kommer de som drabbas av sjukdommen inte må dåligt själva, så försök att finna någon slags tröst i det. och försök att visa din uppskattning och var så vanligt som du kan mot henne eftersom det är möjligt att något når in i henne ändå och ger henne positiva känslor.
ha det! | | Justdamnlovely - 25 okt 09 - 17:28 | Jag har jobbat med gammlingar som både har/haft alzheimers och demens. Och jag kan säga det att såna människor är dom härligaste människor som finns, man får höra så mycket tokigt och intressant så.. :P
Mitt tips till dig är att se tyillbaka på dom bra minnen av din farmor och "lär känna henne på nytt" liksom ja.. Börja om och även om hon inte kommer ihåg vem du är om hon ringer lr hälsar på.. Så gör hon det alldeles säkert om du förklarar vem du är osv..
Tex: "Ja men jag är ditt barnbarn.. DU har en son och jag är hans dotter" och då vet hon ju iallafall att du är hennes barnbarn osv.. |
|
|
|
