På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[M/M] Man får inte älska sin tvilling [2/5]

Tack för era kommentarer! <3
Här är då andra delen... Jag ber om ursäkt för att det slutar på lite konstiga ställen, detta var från början tänkt att vara en oneshot, men den blev för lång. Alltså; den är inte gjord för att bara sluta mitt i egentligen. Men tror att det blir lite mycket att läsa annars... :)

Jag backade undan tills jag satt bredvid Kevin och tittade för första gången på honom på nära håll. Han var väldigt blek i ansiktet, och det rann blod från hans näsa. Jackan var smutsig och även trasig på vissa ställen. Han hade liksom jag tårar i ögonen.
- Kevin, viskade jag. Hur mår du?
- Jag vet inte, sa han och försökte resa sig upp, men stannade i halvsittande ställning och stönade.
- Ligg kvar, sa jag med darrande röst. Jag kan hämta hjälp.
Han skakade på huvudet.
- Vi går hem, sa han med låg röst. Snälla.
Jag nickade och tog honom i armen. När jag hjälpt honom upp började vi sakta gå bort från skolan. Han haltade lite och verkade ha svårt att andas. Jag var fortfarande orolig och ville helst inte bara ta hem honom, men jag ville inte heller tvinga honom till att bli undersökt om han inte ville det.
- Vart har du ont? frågade jag ängsligt.
- I huvudet, svarade han och kippade efter luft. Och lite i magen.
Jag strök honom lite över ryggen. Det värkte i mig av att se honom ha så ont, och jag började önska att de hade tagit mig istället.
Han stannade plötsligt och lösgjorde sig försiktigt från mitt grepp, varpå han ställde sig vid vägkanten och lutade sig framåt mot diket.
- Jag mår illa, sa han och hann knappt avsluta meningen förrän han började kräkas.
Jag gick bekymrad fram till honom och lade armen om honom. Att han hostade och hulkade brydde jag mig inte om; jag var inte känslig för sådana saker, men jag mådde nästan illa själv bara av att se honom så blek och darrig. Det enda jag ville var att han skulle må bättre, men jag tvivlade på att han inte skulle behöva läkarvård. Jag hade haft hjärnskakning själv och visste att man kunde kräkas av det inte alls långt efter att man fått slaget mot huvudet, så jag var orolig för att han kanske råkat ut för det.
Turligt nog kom ingen medan vi stod där, så när han var klar och tittade upp på mig kunde jag helt lagligt (i alla fall nästan) krama om honom och försiktigt kyssa honom i pannan.
- Hur är det? frågade jag.
- Lite bättre, men inte bra, viskade han.
Jag kramade honom hårdare. Han kramade darrigt tillbaka, och jag strök honom lite över håret samtidigt som jag kämpade för att inte börja gråta igen. Jag var så glad att det hade ringt in just när det gjort det, innan det hann gå för långt, samtidigt som jag var arg och ledsen för att det hade fått gå så långt som det hunnit göra.
- Nu känns det ännu bättre, mumlade han och lutade ansiktet mot in axel.
Jag kunde inte låta bli att le lite. Trots att det som hänt var så fruktansvärt och trots att jag hade så svårt att fatta att det hade hänt, kändes det nästintill underbart att stå där och hålla om honom, att äntligen få visa hela världen: "Jag älskar min bror. Jag älskar honom mer än vad som är tillåtet, och jag vet att det är fel. Men jag tänker skydda honom, vad som än krävs. Ingen ska få röra honom igen." Det var visserligen inte många som gick förbi, och de som gjorde det tyckte väl att det inte var något fel med att två killar kramades - men de såg inte att vi var tvillingar när vi stod så tätt intill varandra, och de visste inte att den där kramen betydde mycket mer än vänskap för oss.
Mitt leende slocknade när han helt utan förvarning brast i gråt, snyftade och skakade mer än jag någonsin sett honom göra förut.
- Niklas, sa han halvkvävt. Vad ska vi göra? Vi kan inte hålla på såhär, vi får inte hålla på såhär! Men ändå...
Jag visste redan vad han tänkte säga.
- … Så går det inte att inte göra det, viskade jag och fäste blicken någonstans ovanför hans huvud. Jag vet, älskling...
Hans tårar blötte ner min jacka, och hans snyftningar lät halva, som om han inte hann avsluta dem innan han var tvungen att dra efter andan igen. När jag tänkte på vad som hänt, vad vi just sagt och vad som skulle hända om någon skvallrade högg det till i hjärtat och jag kände tårarna välla upp i ögonen på mig också. Det var så orättvist att alla andra som älskade varandra fick göra det, och det enda folk sa till dem var att de var gulliga tillsammans, medan vi blev betraktade som äckliga och fick straff så fort vi gav varandra en kyss...
Jag vet inte hur länge vi stod där i varandras armar och grät, men länge var det. Plötsligt blev jag påmind om vad han faktiskt råkat ut för och blev orolig för honom igen.
- Du måste till sjukhuset, sa jag med skrovlig röst. Du har ju ont, och du kan inte andas...
- Nej, sa han och skakade på huvudet. Jag behöver inte gå någonstans. Vad ska vi använda för ursäkt när mamma kommer till sjukhuset och flippar ur, menar du?
- Vi kan säga att... började jag och snyftade till. Att någon okänd människa gav sig på dig... Utan anledning.
- Hon går aldrig på det, mumlade han med ostadig röst. Inte pappa heller. Men vi måste ju säga något om vi går hem också, när mamma och pappa kommer... Fan...
Jag drog mig ifrån honom och tog hans lite blodiga ansikte mellan mina händer, såg djupt in i hans nötbruna ögon som var identiska med mina egna.
- Det löser sig, viskade jag. Vi klarar det här.
Utan att bry mig om att han spytt för inte alls länge sedan och att någon kunde se oss gav jag honom en lätt kyss mitt på munnen.
- Jag älskar dig, sa Kevin lågt till mig och drog ena handen genom mitt hår.
- Jag älskar dig också, svarade jag med darrande röst.
Han höjde ena handen och strykte försiktigt bort tårarna från mina kinder.
- Kan vi inte gå hem? Vi kan använda din ursäkt, den är bättre än ingen, sa han och log blekt.
Jag nickade.
- Om du är helt säker på att du inte vill...?
Han skakade på huvudet och tittade bedjande på mig.
- Snälla, sa han med svag röst. Jag vill inte vara på några fler offentliga platser idag.
- Okej, sa jag.
Långsamt började vi gå igen. Ingen av oss sa något, men då och då vågade vi titta på varandra. Hans ansikte utstrålade den fysiska smärtan – han grimaserade ibland och såg väldigt bekymrad ut – medan ögonen speglade samma innerliga smärta som jag själv kände. Jag visste att vi båda tänkte samma tankar: Varför just vi? Varför hade det blivit såhär? Var det så det skulle bli i fortsättningen, att vi blev nedslagna för att vi hade råkat få känslor för varandra? Vad skulle hända om våra föräldrar fick veta? Hur skulle vi kunna gå till skolan nu?
Ett tag var det alldeles tyst sånär som på våra fotsteg och vindens susande i de höstgula löven, men plötsligt bröts stillheten av några andra fotsteg. Fötter som rörde sig snabbare än oss.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Juwlieh - 28 okt 09 - 00:10- Betyg: