Likt en duva. |
Jag slår igen dörren allt vad jag kan och känner golvet vibrera. Sedan sätter jag mig på sängen. Ögonen stirrar ut i intet och jag vet inte själv vad jag vill men plötsligt står jag där och öppnar fönstret. Men om jag ska gå ut måste jag ha skor... och jacka. Dörren knarrar när jag öppnar den, likaså gör golvet när jag går på det, och jag blir arg. Jag smyger förbi i hallen och hämtar yttekläderna sedan går jag tillbaks till rummet. Fönstret är ganska litet, kommer jag igenom tro?
Mina gardiner är vita, med gråa duvor på. Det är det bästa jag vet. Duvor. De är så vackra på någon sätt. Men ingen förstår mig. Det finns ingen som jag känner att jag kan berätta mina tankar för.
Ute är det kyligt och månen är stor. Den lyser upp trädgården. Gräset är fuktigt och vinden är ljummen. Jag andas tungt och känner av astman. Det är jobbigt, jag hatar att jag ska ha astma. Det bränner till i halsen och jag tar snabbt upp insulinet. Egentligen ska jag använda det på en gång men jag väntar. Om jag väntar tillräckligt länge, fast det gör ont, så kanske smärtan försvinner och jag dör. Undra hur det känns. Känns det bra? Känns det befriande?
Mina händer börjar skaka och jag blir svimfärdig. Knäna orkar inte bära mig längre och jag faller ihop på marken. Jag slänger bak kroppen och huvudet dunsar i marken. Det tar ett tag innnan jag känner av det fuktiga. Det träner in i huden och i mitt hår. Mitt vackra blonda hår. Fast nu är det inte vackert längre, för mamma klippte det. Ungefär till naveln har jag nu. Det är längst i klassen för alla tjejer har kort hår. Och så har dem läppglans och svart runt ögonen. Det har inte jag. Ingenting har jag. Inte ens vänner.
Plötsligt tänd det i grannhuset och jag ser Berit sticka ut huvudet. Hon har sin vanliga rosa morgonrock på sig. Fast nu är det ju inte morgon, nu är klockan elva på kvällen.
Hon ropar till: Ada? Är det du som är där ute?
Jag vet inte vad jag ska göra, så jag ligger kvar och försöker vara så still som möjligt. Hon vrider lite på huvudet och går in igen. Lamporna släcks och jag kan sätta mig upp.
Nu känns det i lungorna. Och i halsen. Jag har smak av svamp. Mamma lagade svamp innan. Det var jättegott men nu är eftersmaken äcklig. Men jag är ändå arg på mamma. Hon är så orättvis. Varför kan jag inte få köpa en duva. Alla andra har ett husdjur. Lisa har tillochmed en minigris. Och jag får inte ens en fågel.
Nu blir jag snurrig i huvudet igen så jag lägger mig ner. Jag tittar upp mot himelen, den är mörk och stjärnorna syns inte speciellt mycket.
Plötsligt kommer hostan. Det känns som om knivar far upp och skär sänder halsen på mig. Detta är tredje punkten. Först är halsont. Sedan är det smärta i lungorna, sedan kommer då hosta. Och sist är att hela kroppen gör ont, efter det tar det slut. Det kommer nog snart. Snart är det ända jag kan tänka. Halsen svider, lungorna bränner, hostan skär. Allt gör ont.
Jag kommer aldrig glömma när jag fick beskedet.
Läkaren sa: Ada, du har Glyptosion. Vet du vad det är?
Jag skakade på huvudet, självklart gjorde jag det för jag hade aldrig hört talas om den sjukdomen. Och det borde jag inte ens fått reda på. Jag var ju bara nio år. Det var hela fem årsen. Nu är jag fjorton år gammal och ska börja åttan. Men tillbaka till sjukhuset...
Läkaren berättade att sjukdomen är som astma, men en svårare version. Om man inte har ett insulin, så kan man dö. Jag har aldrig sett eller hört någon som har det. Bara jag. Bara lilla Ada i hela universum.
Nu kommer det äntligen. Äntligen kommer smärtan. I benen, i armarna och hela kroppen. Musklerna späns åt och det gör så ont att jag måste skrika. Blodet rinner ur munnen och allt blir grått. Det tänds inne hos Berit igen. Hur kan jag lämna Berit. Hon kommer hitta mig. Snälla, söta Berit kommer hitta mig död på den fuktiga gräsmattan. Jag ångrar mig djupt och vill ställa mig upp och ropa: Allt är bra Berit, gå du och lägg dig igen.
Men nu kan jag inte göra något längre. Kroppen är frusen och det sista jag ser är en rosa kort skugga springa över vägen och stå över mig, sedan blir allt svart. Och jag hade rätt. Det känns befriande.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Liroficado - 20 jan 12 - 19:18- Betyg:  | | skitbra! | | Justmyfault - 24 okt 09 - 22:57- Betyg: | shit!
det här var verkligen bra1 | | LisaHoglund - 24 okt 09 - 19:12- Betyg: | Oj, vilken bra! :o
Jag hade aldrig hört talas om sjukdomen innan, intressant att läsa om den. Och väldigt, väldigt bra skrivet! |
|
|
|
