[M/M] Man får inte älska sin tvilling [1/5] |
Jag började på den här för ett tag sedan, och ärligt talat är jag lite nervös för att lägga ut den... Vet ju inte vad ni tycker om sådant här, och inte heller hur bra jag är på att skriva om det, men... Jag provar.
Vet du hur det känns att göra något förbjudet? Vet du har det känns att älska någon du inte får älska så mycket att du skulle kunna dö för personen i fråga? Vet du hur det är att bli hatad för att du gör det där förbjudna? Och vet du hur det känns när du ser personen du älskar tas ifrån dig och veta att det beror på dig?
Jag vet. Och här är min berättelse om när jag förlorade den jag älskar mest i hela världen.
Jag och Kevin hade alltid varit bästa vänner. Enäggstvillingar, syskon och oskiljaktiga, bästa vänner. Folk brukade tjata om att vi borde tröttna på varandra så mycket som vi var tillsammans, men det blev snarare tvärtom – ju mer tid vi spenderade med varandra, och ju fler år som gick, desto mer trivdes vi i varandras sällskap. Vi var mer med varandra i och efter skolan än med våra vänner trots att vi sågs varje dag hemma. Det var som om vi inte kunde få nog av varandra. Och det var sommaren mellan åttan och nian som vi upptäckte att vi älskade varandra mer än vi först trott.
Vi visste att det var förbjudet, att vi bröt mot lagen. Men vi kunde inte låta bli. Det var omöjligt. Utan att berätta för någon gick vi till undanskymda ställen, oftast skogen, varje dag och gjorde allt det där som vi inte fick. Kramades, pussades, kysstes och smekte varandra. Hela tiden var vi livrädda att någon skulle komma på oss och sära på oss, men trots det kunde vi inte sluta.
Det svåraste kom när skolan började. Hur skulle vi kunna hålla oss ifrån varandra och låtsas att allt var som vanligt inför alla lärare och klasskamrater? Och när vi kom hem från skolan skulle mamma och pappa vara hemma. När skulle vi få tid för oss själva igen?
Otroligt nog lyckades vi. Ingen upptäckte oss, ingen misstänkte något. Men efter några månader blev det verkligt plågsamt att vi inte ens fick se på varandra med den kärleksfulla blick vi älskade att ge varandra. Det blev allt svårare att behärska sig, och det var jag som slutligen bröt vårt löfte.
Det var en fredag i slutet av oktober, och vi hade rast i skolan. Jag och Kevin stod lutade mot skolväggen och betraktade alla som gick förbi, och det var då jag gjorde misstaget att titta på honom. Solen som sken gjorde hans bruna hår alldeles glänsande, och när han mötte min blick var han så vacker att jag trodde att jag skulle trilla omkull. Hjärtat skenade, och innan jag hann hejda mig hade jag lutat mig fram och kysst honom, mitt framför alla som befann sig på den sidan av skolgården. Han besvarade hungrigt kyssen, men han återfick fattningen först av oss och sköt mig försiktigt ifrån sig. Det var inte förrän då, när jag upptäckte att allas ögon var vända mot oss, som jag insåg vad jag hade gjort och vad konsekvenserna av mitt handlande kunde komma att bli.
På måndagen var det ingen hemlighet vad jag och Kevin gjort. Alla stirrade på oss när vi kom in genom entrén, och det blev inte bättre i klassrummet där nästan alla tittade äcklat på oss. Jag kunde inte låta bli att bli både sårad och arg. Sköt ert eget, tänkte jag ilsket. Vad angår det er vad vi gör? Ingenting! Vi kan inte hjälpa att vi älskar varandra...
Lärarna verkade som tur var inte veta något. Vem vet vad de hade gjort om de visste? De skulle säkert ha ringt hem till våra föräldrar och skvallrat. Jag hoppades av hela mitt hjärta att ingen av våra klasskompisar skulle bestämma sig för att skvallra.
Ingen sa något på hela förmiddagen. Det var först på lunchrasten vi fick bekräftat att vi väckt mer uppmärksamhet än vi velat och att det fanns de som inte tyckte om det. Jag och Kevin stod vid basketplanen och pratade. Plötsligt hörde vi en röst bakom oss.
- Är det sant att ni är bögar?
Vi vände oss om och fick syn på några killar som gick i en av våra parallellklasser. De såg hotfulla ut alla tre; de var långa och stora, mycket bredare än mig och Kevin, och deras mörka ögon lyste av hat. Jag började genast ångra att vi hade gått så långt som vi gjort fredagen innan. De här människorna verkade inte gilla sådana som vi.
- Kan ni svara, eller? sa en annan av killarna när ingen av oss öppnade munnen.
- Vad spelar det er för roll om vi är det? frågade Kevin.
Jag tog tag i hans hand. Jag ville inte att han skulle råka illa ut.
- Massor, svarade killen och glodde på Kevin som om han inte var riktigt klok. Bögar är äckliga.
- Vi är väl inte äckligare än någon annan bara för att vi älskar varandra? sa Kevin.
- Jo, för ni är syskon, sa den tredje killen. Syskon ska inte hålla på och slabba på varandra.
- Det angår inte er, morrade Kevin.
Jag tryckte varnande hans hand hårdare. Han fortsatte lite lugnare:
- Om ni inte ville något mer så kan ni väl lämna oss ifred?
Innan någon hann reagera hade killen gripit tag i kragen på hans jacka och lyft upp honom mot stängslet. Jag gjorde en ansats att försöka knuffa bort honom, men den första killen grep tag i mig bakifrån och drog mig en bit därifrån. Förskräckt stirrade jag på de andra två, som nu började slå Kevin, först i ansiktet och sedan i magen.
- Nu ska ni få vad ni förtjänar, era äckel, väste killen i mitt öra. Vill du också ha sedan, eller blir du tillräckligt skadad av att se din älskling skadas?
Jag kunde inte svara. Min blick var som fastklistrad vid de två killarna. De skadar Kevin, tänkte jag och fick ont i magen när de tryckte ner honom på marken och gav honom några rejäla sparkar i magen. De skadar min Kevin... Min bror... Min bästa vän... Min pojkvän...
Det var som om allt hade stannat upp på skolgården. Ingen rörde sig. Alla stod bara och stirrade, vissa med chockade uttryck i ansiktet och andra såg imponerade ut. Med ens sjönk det in i mitt huvud vad som faktiskt hände. De misshandlade Kevin, och ingen gjorde något. Jag kunde inte bara titta på längre.
Just som jag såg att en av killarna sparkade honom i huvudet slet jag mig loss från killen som höll i mig och rusade fram till honom. Utan att tänka slängde jag mig över honom för att skydda honom från ytterligare skada.
- Sluta! skrek jag och kände tårarna stiga i ögonen.
Killarna hade stannat upp i sitt sparkande, och jag kände deras blickar i ryggen. Samtidigt som det ringde in hörde jag deras skratt i öronen. Jag kände för att vända mig om och smocka till dem allihop, men bestämde mig för att låta bli. Det skulle bara bli värre då. Till min lättnad hörde jag skratten bli lägre och lägre, tills de inte längre hördes. En sekund blev det alldeles tyst på skolgården, men så bröts tystnaden av att någon snyftade. Det tog nästan en minut för mig att förstå att det var jag själv.
- Niklas? hördes en låg röst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | amandisa - 14 nov 09 - 18:01 | ljung, skaffa ett liv
om jag tkr det så tkr jag det, det ska du skita i! | MinoMel - 1 nov 09 - 00:09- Betyg:  | | this is asum! | | amandisa - 24 okt 09 - 14:41 | påminner för mycket om katarina von bredows bok syskonkärlek
sorri | | chicada - 23 okt 09 - 23:45- Betyg: | | Gud vad bra!!:O Älskar den redan nu! Mejla gärna nästa;) | | Juwlieh - 23 okt 09 - 17:23- Betyg: | | Har tårar i ögonen... Helt underbar! Maila när nästa del kommer :') | | Tokiloka - 23 okt 09 - 17:20 | Den var toppen!!!
Du får fina vändingar!! | | xXfreaKo - 23 okt 09 - 17:12- Betyg: | bra bra braaa!
mejla nästa? ;DD |
|
|
|
