Your Guardian Angel - 31 |
- Idag är det min födelsedag, och det firar vi med en ny del! :D
Hinner tyvärr inte mejla till er som vill, ska käka tårta och lite nu, men jag mejlar till nästa om ni vill det!
Ha en bra dag! :)
Del trettioett
- Maybe all my luck's washed down the drain
Jag vaknade av att det kändes som att någonting i min hand rörde på sig. När jag slog upp ögonen låg huvudet vilat mot sängkanten, precis så som jag hade somnat, och Johns hand låg fortfarande i min. Min hand hade somnat, och var helt svettig, så jag lirkade försiktigt ut den (varför jag gjorde det försiktigt visste jag inte – det var ju inte direkt så att jag kunde väcka honom) och började massera den lite lätt för att få liv i den igen. Jag kollade på Johns ansikte under tiden, studerade honom in i minsta detalj. Så mycket som jag hade kollat på honom de senaste dagarna så visste jag precis hur hans ansikte såg ut, in i minsta detalj.
Jag suckade, vände blicken mot fönstret. Det hade börjat regna lite smått, och det var mörkt ute.
”...aja...?” Jag vred snabbt huvudet mot John. Hade jag hallucinerat, eller hade han precis sagt mitt namn? Han låg dock lika stilla som förut, i precis samma ställning. Jag bestämde mig för att hålla ett öga på honom, ifall att.
Troligtvis hade jag bara inbillat mig det, för om jag inte hade gjort det skulle jag nog ha varit mer säker på det.
Tankarna gled återigen tillbaka till det som jag hade tänkt på innan jag hade somnat, det om respiratorn och allt. Jag blängde automatiskt till på maskinen som var kopplad till John, funderade på hur jag skulle må efteråt, om de stängde av den.
Det sista jag ville var att hamna i en ny depression igen, det hade varit tillräckligt jobbigt första gången. Problemet var bara att även om John skulle ligga i koma för resten av sitt liv, så skulle jag säkert hamna i en ny depression – jag var redan på god väg att bryta ihop helt och hållet.
Plötsligt vred han lite på huvudet. Inte mycket alls, men tillräckligt mycket för att jag skulle se att han gjorde det.
Jag bokstavligt flög upp från stolen och lutade mig över honom, i hopp om att han skulle vakna och se mig först av allt. ”John?” frågade jag.
Han vred på huvudet en gång till, och jag såg hur det ryckte i hans ögonlock.
”Kom igen, kom igen... Vakna...” bad jag tyst för mig själv.
Huvudet rörde sig ännu en gång, och jag kände hur hans hand fumlade efter mig nere vid sängkanten. Snabbt tog jag hans hand i min. ”John?”
Och så, bara sådär, öppnade han sakta ögonen.
Hans blick var först riktad upp i taket. Sedan sa han mitt namn, samtidigt som han vred huvudet långsamt mot mitt.
Jag kunde inte hejda mig, utan kastade mig mot honom och pressade övre delen av kroppen mot hans och begravde mitt tårfyllda ansikte i hans hals.
Han stönade lite lätt, och vred menande på sig under mig. Lika snabbt som jag hade kastat mig över honom rätade jag på mig.
”Förlåt!” utbrast jag. ”Men jag blev bara så glad, och...”
”Det är okej” sa han med svag röst. Han kollade sig lite halvt förvirrat omkring i rummet. ”Vad...” började han.
”Du svimmade, eller något tror jag, och när du föll omkull slog du i huvudet” sa jag osäkert. Jag var inte riktigt säker på vad som faktiskt hade hänt, för när de hade berättat det så hade jag inte lyssnat sådär jättenoga för jag hade varit i sån chock över att det var John som det gällde.
John nickade. ”Just det” sa han och slog ner blicken. ”Maja, det är något som...”
”Vänta lite” sa jag och tog ett par kliv åt höger. Jag tryckte på den röda knappen som skulle tillkalla personalen. ”Sådär”
”Vad gjorde du?” frågade han skeptiskt. Jag insåg att han inte kunde se vad jag hade gjort såvida han inte vred på huvudet, men det såg inte direkt ut som att han skulle klara av det för tillfället.
”Tillkallade bara personalen” svarade jag.
Han suckade. Jag kollade frågande på honom. ”Fortsätt...?”
”Jag måste berätta att jag...”
Just i det ögonblicket slogs dörren upp och två sjuksköterskor kom in. Jag vände blicken mot John igen. ”Ja?”
Han suckade ännu en gång, skakade på huvudet. ”Inte nu” sa han lågt.
När sjuksköterskorna såg att han var vaken blev jag utskickad ur rummet, och fick inte komma in förrän nästan en timme senare.
Under tiden som jag väntade gick jag ut från sjukhuset, slog på mobilen och ringde Karin. Det dröjde lång tid innan hon svarade, och när hon väl gjorde det lät hon nyvaken. Jag kollade på klockan som hängde ute på tegelväggen, och såg att hon var halv ett – på natten. Efter att ha bett om ursäkt för att jag hade ringt så sent, berättade jag lite snabbt att han hade vaknat, och vad han hade sagt.
”Vill du att jag ska komma och vara med dig?” frågade hon.
Jag tvekade en stund. Det skulle vara rätt så skönt att ha henne där, samtidigt som jag ville spendera all min tid med John, själv.
Jag gav henne ett nekande svar, men var noggrann med att tacka henne för att hon hade erbjudit sig att komma, och så lade vi på.
Jag gick in, satt vid receptionen som jag hade suttit vid så många gånger förut, och väntade. Jag gäspade säkert en gång varje minut, och kvinnan i receptionen försökte föra ett samtal med mig (antigen var det för att hon var pratsjuk, eller så var det för min skull. Kanske både och?) men det gick inte så bra, då jag bara mm:ade till svar hela tiden.
Vid tjugo över ett kom Tor Eriksson ut från Johns rum. Jag kollade förhoppningsfullt på honom, men hans blick var vänd ner i några papper. Han kollade inte upp förrän han kom fram till receptionen, och då vände han sig mot kvinnan i receptionen (som jag hade fått reda på hette Olivia) först och pratade med henne i ett par minuter. Under tiden stod jag och väntade otåligt bredvid. Jag bytte ståläge hela tiden, vägde på högra benet ena sekunden, vänstra den andra.
Efter vad som kändes som en evighet kom han äntligen fram till mig.
”John mår bra” sa han. Jag pustade lättat ut. ”Vi måste dock ha kvar honom här på sjukhuset i ett par dagar till, bara för att försäkra oss om att allt verkligen är okej” Jag nickade förstående, ville inget hellre att samtalet skulle ta slut så att jag kunde gå in till honom.
Det verkade som att Tor förstod det, för han sa bara att Johns minne kunde ha påverkats lite grann (inte allvarligt dock) och att jag skulle ta det lugnt till en början. Sedan sa han att jag kunde gå in till honom.
Jag försökte att inte gå så snabbt som jag gjorde, men jag var så ivrig att komma in till honom att jag inte kunde låta bli. Det såg säkert heldumt ut, men jag orkade inte bry mig om det.
Han låg och kollade upp i taket när jag kom in. Jag hann inte mer än att ta ett par kliv in innan han vände blicken mot mig. Han fick ett svagt leende på läpparna, och mina ögon fylldes ännu en gång av glädjetårar.
”Jag har saknat dig” sa han, fortfarande med ett leende på läpparna.
”Jag har saknat dig också” pressade jag fram. Jag tog de få kliven som skiljde oss åt, och slängde mig i famnen på honom där han låg. Den här gången verkade han mer beredd på det, för nu lade han sina armar om mig också utan problem och strök mig långsamt över håret. ”Du fattar inte hur rädd jag har varit hela tiden...” mumlade jag mot hans axel. ”Jag har tänk jättemycket, och...”
John tystnade ner mig, och vände upp mitt ansikte så att jag kollade in i hans. ”Maja, jag älskar dig något enormt” började han. ”Och jag har kommit fram till att jag aldrig mer vill skiljas från dig, mer än nödvändigt. När de körde ut dig härifrån tänkte jag på dig hela tiden, och kom fram till en sak som jag egentligen har velat fråga ett tag men inte vågat, men efter vad som hände så...” Han gjorde en lite paus. ”Jag är inte ett dugg tveksam längre, så jag tänker bara fråga rätt ut” Jag kollade förundrat men också förväntansfullt på honom. ”Maja, kan du tänka dig att flytta ihop med mig?”
Det var en dum fråga egentligen, för jag kände exakt samma sak som honom – efter det här ville jag inte skiljas åt mer än nödvändigt. Även fast jag hade tänkt lite smått i samma banor så kunde jag inte låta bli att bli lite rörd inombords och känna hur tårarna tryckte på. Jag nickade energiskt och kramade om honom. ”Självklart” sa jag, utan att dölja glädjen i min röst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | radioaktiv - 27 okt 09 - 15:12 | | FYLLER DU OCKSÅ ÅR IDAG ? :D Det gör jag med. :D:D | LetMeJump - 26 okt 09 - 17:53- Betyg:  | Bra, du tog inte livet av honom XD
mejla nästa ?
Grattis på födelsedagen i efterskott :) | | EnJulia - 25 okt 09 - 13:39- Betyg: | ÅÅÅÅÅH, HAPPYFACE PÅ DENNA DELEN :'DDDDDDDD
OCH GRATTIS MALIN DEN BÄSTA :DDD
<3 | | faktisssss - 24 okt 09 - 15:44- Betyg: | | mejla :) och grattis =) | | maaliinT - 22 okt 09 - 22:14- Betyg: | åh, så lyckligt att han vaknade igen. bra skrivet! :) mejla nästa :)
och grattis! :) | | WhyJustMe - 22 okt 09 - 22:04 | Awwww!!!!! SÅ JÄVLA BRA!!! HAN ÄR SÅ SÖT OCH HON ÄR SÅ SÖT OCH DOM ÄR SÅ SÖTA TILLSAMMANS!!
Och nu kan jag kommentera igen :) för du väckte honom :D:D | | PsychicPlay - 22 okt 09 - 20:49- Betyg: | men åååh, jag vill ju bara veta vad som är fel på honom, asså,
läkaren sa ju att han var värsta sjuk. >: | | WalkingTheDemon - 22 okt 09 - 20:01- Betyg: | | Aw :J <3 | | Pumisa - 22 okt 09 - 19:59- Betyg: | det är nu alla säger "AAAAAAAAAAAAAW"
haha men känns sådär som i en film , när något gulligt och så hör man en folkmassa säga "aw".
Det är ett sådant tillfälle, där man blir glad över påhittade personer. | | MoRoTpOwEr - 22 okt 09 - 19:44 | Aaaaaaaaw ! <3
Jag känner på mig att ngt kommer hända för vad var det egentligen John ville säga till henne det får vi veta i det kommande kapitlet xO
Grattis förresten have a happy day girl :D | | gbg_95 - 22 okt 09 - 19:02 | Åh, ett stort grattis till dig då! ;)<3
Herregud vilken lättnad, han vaknade och så bad han henne flytta ihop, yey! ;P Men han försökte säga något två gånger men blev avbruten, undra vad det var. Men det kommer vi väl få reda på i nästa del som du kommer lägga ut imorgon, ehm ;p | | JessicaKarlsson - 22 okt 09 - 18:10- Betyg: | åh va gulligt, och äntligen vaknade han D: man har typ glömt av hm... linus (?) nu. men john är ju så gullig (a)
mejla :D |
|
|
|
