Ett minne blott? (del 2) |
Konsten är att våga ha modet när ingen annan kan ge det till dig eller ens har det själva. Det är att försöka trots att ingen har hopp i det du gör och trots att alla andra redan har gett upp. Konsten är att leva när hela universum går emot dig och alla dina vänner ligger döda. Konsten är att se, även fast det är svart. Konsten är resa sig up även om du inte har något att komma tillbaka till. Konsten är att aldrig ge upp, vad som än händer.
Hjärtat bultade hårt. Om jag inte visste bättre så skulle jag ha trott att det skulle ha hoppat ut ur mig vilken sekund som helst. Men hur som helst var jag tvungen att samla mig. Jag fick inte låta känslorna ta över helt, dessutom så var det inte försent än för att prata med Viktor en sista gång innan dagen var över. Eller kanske rent av föralltid. Det var i alla fall det jag fruktade.
Jag drog in ett djupt andetag och riktigt kände hur luften nådde ner i lungorna.
- Äntligen är vi fria, sa jag när vi komit ut ur resturangen och vi var utom hörhåll från de som jobbade där. Härligt va?
Viktor och jag gick nu sida vid sida.
- Riktigt härligt måste jag säga! skrattade han. Det ska bli rena himelriket att komma tillbaka till skolan på måndag.
Hans ord kändes precis som om han hade tryckt in sin knytnäve i magen på mig. Känslor som illamående dök plötsligt upp imon mig. Var han tvungen att nämna måndagen? Den dagen jag önskade aldrig skulle komma.
- Jovisst, ljög jag och pressade fram ett leende.
- Jag trodde faktiskt inte när vi började att veckorna faktiskt skulle gå så snabbt. Jag menar, så farligt segt gick det ju ändå inte.
- Jo, jag..., började jag, men avbröts av ett skrik bakom mig.
- Therese! Hallå, Therese!
Jag reagerade på mitt namn och vände mig om. En bit bort stod Karin och Paulina, mina två bästa vänner. Jag log och vinkade åt dem och de började snabba på takten och kom allt närmare mig.
Plötsligt kom jag att tänka på Viktor igen och vände mig snabbt om mot honom igen för att fortsätta vårt samtal. Men så fort jag hade vänt mig om märkte jag att vårt samtal med all säkerhet inte skulle fortsätta, eller ens bli avslutat.
När Karin och Paulina hade ropat på mig och jag vänt mig om mot dem, hade jag hela tiden trott att Viktor hade stannat och väntat på mig. Först nu insåg jag att det var helt idiotiskt tänkt av mig. För han hade vänt ryggen mot mig, och var en god bit påväg bort från mig. Han hade bara fortsatt gått är jag hade stannat. Han hade inte ens sagt ett "hejdå" eller "vi ses". Han hade bara gått vidare som att inget hade hänt. Han hade helt enkelt totalt bara skitit i mig. Och det sista jag hade sagt till honom var en påbörjad mening jag aldrig hann avsluta. Det var precis så som jag antog att det skulle bli med oss - knappt en början, och inget farväl. Som en saga som slutar efter fösta kapitlet...
Det var den andra delen av "Ett minne blott?" Hoppas ni tyckte om den!
Kom gärna med, positiv eller konstruktiv, så att jag kan förbättra nåt till nästa del, som jag ska försöka skriva så fort som möjligt!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Rosapapper - 21 okt 09 - 19:25- Betyg:  | | Spännande:D Tkr absolut att du ska fortsätta:D! | | Vargvandrare - 21 okt 09 - 19:13 | Fortfarande bra! Skriv på:D
Vet inte riktigt varför, men tyckte om första delen bättre... Tror det var för att du inte hade riktigt samma flyt i det här kapitlet, ibland kändes det som om du kapade av meningar mitt i och på något ställe upprepades något ord lite för många gånger i lite för få meningar.
Sedan var det lite kort också... Annars så vet du ju redan att jag tycker om ditt sätt att skriva och att jag tror att det kommer bli en bra serie baserat på en bra idé :) |
|
|
|
