På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[M/M] Låt mig glömma

O N E S H O T

Luften utanför är kall, varje andetag blir en uppfriskande sensation som får det att sticka i lungorna. Jag andas in och ut, små moln av varm luft sipprar ur munnen, stiger mot den mörka natthimlen. Stjärnorna glänser därovan, jag har svårt att slita blicken ifrån dem. Någon borde komma snart. Jag kastar en blick mot vägen framför mig. Gatlampornas sken når inte fram till min plats i skogsbrynet, men jag kan fortfarande se deras ljus, känna en slags artificiell värme från dem. Vi - han och jag - brukade göra det… eller hur? Jag ignorerar den konstiga tanken och vänder blicken mot Shachar. Hans gula blick är fixerad på vägen, under djup koncentration söker han efter potentiella offer.
”Hur vet vi vem vi-” Han lyfter upp handen i en gest som visar att jag ska vara tyst, sedan pekar han på någonting jag inte kan se. Efter ett tag så hör jag det tydligt; fotsteg. En ung man kommer vandrandes längs vägen.
Han påminner mig om någonting jag trodde mig ha glömt.

*

Jag ser honom komma springandes emot mig. Ett lätt täcke av is ligger på asfalten och han halkar nästan i sin hast att komma fram till mig. ”Var försiktig!” Ropar jag och skrattar, han bara ler fånigt. Det mörka håret är rufsigt och vått, de gröna ögonen skiner.
”Jag har någonting åt dig.” Han tar fram ett litet rött paket och ger det till mig. ”Öppna det!”
”Okej, jag ska.” Småskrattandes åt hans iver sliter jag snabbt bort presentpappret.
Det är en svart ask.

*

”Han är perfekt.” Shachar väcker mig ur mina minnen. ”Han har rätt fysik och utseende. Vår herre blir nog nöjd.” Jag ryser vid tanken och ser på den unge mannen. Jo, visst skulle Melech bli nöjd alltid. Han har ju sin lilla passion för unga män, det äcklet. Allvarligt talat känner jag inte samma lojalitet till vår herre som Shachar gör, kanske för att jag inte varit hans tjänare särskilt länge, bara några år. Shachar har varit Melechs tjänare i över etthundra år, han är erfaren, speciellt när det gäller att skaffa fram nya tjänare.
”Du får ta honom, Caleigh.” Säger han till mig. ”Så jag vet att du inte legat på latsidan.” Jag nickar och försöker se självsäker ut, men inombords är jag ett nervvrak. Jag hatar att göra sånt här.
”Sabba det inte nu.” Säger Shachar och väcker minnena till liv igen.

*

Jag ser upp mot honom, halvt leende och halvt undrande. Han fortsätter le, säger ingenting. Till slut öppnar jag asken, men inte utan att känna ett visst vemod.
En ring.
Det ligger en guldring i asken.
”Vill du gifta dig med mig?” Hasplar han ur sig i ett andetag, leendet är mer nervöst nu.
Gifta mig?
Hans leende försvinner när han ser min reaktion.

*

Jag smyger mig fram, försiktigt så att mina fotsteg inte avslöjar mig. Minnena trycker jag undan, låser in i en låda på vinden och kastar bort nyckeln. Det är dags att koncentrera sig på bytet.
Han verkar inte ha särskilt bråttom, och jag börjar tro att han är smått påverkad. Bra. Då blir det här mycket lättare för mig. Jag gömmer mig bakom ett träd precis bredvid vägen, den unge mannen närmar sig och jag förbereder mig.
”Men tycker du inte vi är lite för… unga?”
Varje muskel i min kropp spänner sig.
”Älskar du mig inte?”
Min blick är fäst på mannen, som närmar sig med hängande huvud och smått vinglig gång.
”Jo… men gifta sig? Tycker du inte att det är lite väl?”
Ingen annan finns i närheten, gatan är tom på folk, bara jag, han och Sharach någonstans bakom mig i skogen. Mannen går förbi trädet och jag slänger mig mot hans rygg.

”Du sa ju att du alltid skulle älska mig, så varför vill du inte?”

*

Han ser kallt på mig, men förtvivlan skiner igenom. Han är djupt sårad av mina ord.
”Jag älskar dig fortfarande… men vi är bara sjutton, Markus!” Jag börjar bli irriterad. Varför ska han sabba allting med en sån dum sak? Måste vi gifta oss bara för att han ska veta att jag älskar honom? Skitsnack.
”Så ditt svar är nej?”
”Markus. Du är fortfarande min pojkvän, vi är fortfarande ett par.”
”Okej.” Han verkar inte alls okej med det jag nyss sa. ”Jag måste gå nu.” Han vänder sig om och går hastigt sin väg, jag följer efter med asken i handen.
”Markus, skärp dig nu. Du vet att jag älskar dig, måste jag-” Då börjar han springa, bort från gatan och in genom parken. ”Men Markus!” Jag fattar inte vad som är hans problem. Varför blir han så ledsen? Jag försöker komma ikapp honom, men han är alldeles för snabb för mig. Den jäveln och hans förbannade goda kondis. Till slut har han försvunnit och jag tvingas stanna och hämta andan vid ett träd.
”Skit…” Flämtar jag, men tystnar tvärt av ett ljud bakom mig.
Jag känner hur asken faller ur mina händer, sedan blir världen svart.

*

Jag har underskattat personens styrka, lyckas inte få något ordentligt grepp om honom och kastas av hans rygg innan jag hinner bita. Jag är snabbt uppe igen och ska precis anfalla på nytt när jag ser hans ansikte.
Markus.
En paralysering tar tag i mig. Är det sant? Är det verkligen han? Han skriker åt mig, men tystnar efter ett tag och stirrar lika förvånat som jag själv.
”Kim?” Jag ryser av att höra det namnet. Det var mitt gamla namn, innan Meloch tog mig och döpte om mig till Caleigh. ”Kim… är det verkligen du?”
Han tar ett par steg närmare mig, det är då jag ser det. Han har blivit äldre. Han är längre, förr brukade han vara lika lång som jag, han har fått lite skäggstubb och klär sig inte längre i samma kläder. Till och med ögonen har förlorat sin lyster, sitt sken.
Han rör vid min arm, tårar har bildats i hans ögon. ”Jag trodde du var död. Fan. Alla trodde du var död. Var har du-” och mer hinner han inte säga förrän Sharach biter honom bakifrån i halsen.
Jag stirrar in i hans ögon, precis som jag stirrat på de glänsande stjärnorna några minuter tidigare. Pupillen bleknar, dränks i den gröna färgen som inte längre skiner, huden bleknar och förlorar alla ytliga missbildningar. Han blir en av oss.
Mina ögon svider, tårkanaler som jag trott torkat för länge sedan väts på nytt, jag gråter. Om det är en minut eller en timme vi står där, vet jag inte. Men snart släpper Sharach Markus kropp och låter den falla till marken. De gula ögonen vänds mot mig, studerar mig noggrant.
”Dina pupiller börjar synas. Jag får nog ta dig med.”
Ja, snälla. Injicera mig med mer gift. Låt mig glömma Markus, låt mig glömma hans vackra ögon och den svarta asken med tomma löften om evig kärlek. Låt mig glömma hur jag svek honom. Låt mig glömma mitt förra liv, låt mig glömma Kim.
Låt mig glömma hur man gråter.

*

Nej, det är inte vampyrer den här gången! xD
Det är nåt annat slags magiskt, vampyrlikt väsen.
Hm, varför kan jag inte bara skriva en vanlig M/M-oneshot? Varför måste jag alltid göra allt så himla konstigt och komplicerat jämt?
I alla fall, hoppas någon tyckte detta var värt deras tid x3

Kommentera! Annars BITER jag dig! RAWR!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Mangasagan - 1 mar 10 - 19:28- Betyg: