Vänskapen jag satte på band., Del två |
"Jane?" Jag står på buss-hållplatsen och rycker till när
jag hör Jacks röst bakom mig. "Jack, du ska vara död?"
jag vänder mig om men inget är där. Dem lätta vindpustarna
drar i håret och trädens blad blåser med i vinden.
Jag sätter mig på bussen och drar förundrat i håret.
Innan jag går och lägger mig tar jag fram min gamla dagbok.
kära dagbok. Jag hörde Jack idag. jag vet inte varför
jag tror att han talade till mig. han använde mitt gamla
smeknamn. Jag har mycket att göra imorgon. begravningen är
på lördag och jag ska träffa Mirriam lite tidigare för
att vi ska kunna göra sällskap till begravningen tillsammans"
Jag slog igen boken med en smäll, lade tillbaka den i skrivbordet
och drog en lång suck. Vad hade jag för problem igentligen?
Jag försökte intala mig själv att jag fantiserade. Kanske borde
jag bli ihop med Chas igen... Bella, du ska älska dig själv
inte Chas, Mirriam eller Addis. Du är Bella och en stolt Bella"
Jag ryckte till igen när Jacks röst skar genom mig. Jack.
Min älskade, döda Jack. Han var min käre bror, ursprunget
till vår vänskap. Jag hade vänskap med många. Mirriam till ex.
lägg vänskapen på bandJacks röst hördes ännu en gång.
"ja, jag ska lägga vänskapen på band" jag svarade rösten och
kände mig genast galen. Jag sneglade snabbt på klockan. 23.57
Jag borde somna om nu. Men jag kunde inte på en gång. Jag loggade
in på facebook. Kollade in alla mina vänner. Där låg hans namn.
Jack Bernard Stenquet. Jag tryckte på hans profil, Mina darriga
händer gjorde det svårare men jag lyckades. 'Mina album' tryckte
jag på och datorn laddade. ett, två, tre, fyr, fem... jag räknade
sekunderna medans datorn långsamt visade upp alla bilderna.
Jag öppnade filerna och den första bilden. Mina ögon sneglade
i bakre delan av rummet där månljuset lyst upp sängen, gitarren
och min lilla tjockteve stod. Utanför fönstret lät en uggla.
Den första bilden slogs upp och datorn pustade ut. Bilden med
han och Mirriam i Spanien. Hans blonda hår nådde honom till
nacken och han log brett. Mirriam stod bredvid honom med hakan
inborrad i hans bröstkorg. Fotografen måste varit jag eller mamma.
Den månaden var rolig, vår sista resa tillsammans. Mamma snarkade
till som om hon instämde. Ljudet lät sorgligt och roligt.
Jag började fnissa, men innan jag hämtat mig började tårarna
igen. Dem vätte ner mina kinder och jag torkade upp dem med
min tröja. Jag lade mig ner i sängen och snyftade. Innan jag
somnade laddade datorn ut och sakta men säkert försvann Jacks
bild från den slitna datorskärmen...
|
|
|
|
