Ett minne blott? (första delen) |
Konsten är att våga ha modet när ingen annan kan ge det till dig eller ens har det själva. Det är att försöka trots att ingen har hopp i det du gör och trots att alla andra redan har gett upp. Konsten är att leva när hela universum går emot dig och alla dina vänner ligger döda. Konsten är att se, även fast det är svart. Konsten är resa sig up även om du inte har något att komma tillbaka till. Konsten är att aldrig ge upp, vad som än händer.
Jag behövde aldrig mer komma tillbaka hit igen. Jag behövde aldrig mer stå i disken, hacka grönsaker och plågas bland all den störda personalen på Resturang Havsköket. Aldrig mer. Om bara några minuter så skulle de två hemska praoveckorna vara över.
Men hur kommer det sig då att jag ändå inte var glad? Varför hade jag den där klumpen i magen som inte tycktes gå bort? Varför känndes det som att varje gång jag log, var jag tvungen att anstränga mig till 100 procent?
Inners inne visste jag varför. Jag ville bara inte erkänna för mig själv att det faktiskt var så. Nej, jag ville helt enkelt bara inte vara kär. Jag hade försökt att förneka det varje sekund då känslorna dök upp denna veckan. Jag hade intalat mig själv att jag var inte alls var kär i Viktor, han som också hade praoat på resturangen de här två veckorna. Men tyvärr så hade jag nu insett att jag faktiskt var kär i honom, vare sig jag ville eller inte. Jag kunde helt enkelt inte rå för det.
- Therese, Viktor! ropade vår handledare och vi gick bort till henne där hon stod och skalade potatis i ett hörn av köket. Eftersom det är er sista praodag idag och det är fredag och allt så tänkte jag att ni kan få gå redan nu...
Jag kände hur det liksom stack till i mitt hjärta. Skulle vi redan få sluta för dagen, eller rättare sagt från hela praoen?
- Tack för all er hjälp och ni har varit till en stor hjälp för oss, fortsatte vår handledare. Så ni kan vara stolta nu och bara njuta av helgen.
Hon log mot oss. Trots att alla mina känslor gick emot det kände jag mig helt enkelt tvungen att le tillbaka mot henne, så jag anträngde mig och formade något som jag hoppades kom i alla fall i närheten av ett leende.
- Ja, varsågoda då, sa Viktor. Hejdå!
- Hejdå, ekade jag och stirrade ner i det kliniskt rena golvet.
Viktor började gå ut från restaurangens kök i rask takt. Visserligen hade jag hatat själva praoplatsen minst lika mycket som han hade gjort. Ändå vill jag göra allt för att stanna tiden. Nästa vecka började skolan igen, den skolan där jag och Viktor gick i helt olika klasser utan en ända lektion tillsammans. Kanske att det rent av skulle bli så att jag och Viktor inte ens skulle prata med varandra på måndag. Kanske att vi redan hade sagt några av de sista orden till varandra, någonsin...
Detta var första delen på denna berättelse, mer kommer, så fort jag har skrivit mer ;)
Hoppas ni gillade läsningen! Ni får gärna kommentera, både bra och dåligt!
|
| Kommentarer | | Vargvandrare - 19 okt 09 - 22:24 | Hmm... Intressant.
Du skriver väldigt bra, varken överdrivet komplicerat eller rakt igenom enkelt och trist. Lite lagom helt enkelt :)
Jättebra, och jag hoppas verkligen du mejlar när nästa del kommer ut :3 |
|
|
|
