Löften är bara tomma ord, [Prolog - Fantasy] |
Hejsan alla glada, elr nått x]
börjat på flera, men slutat efter några delar då det inte blivit som jag velat elr liknade x]
Men denna ska jag försöka jobba på ((: verkligen försöka ((.
<3
läs gärna, fortsättning kommer endast om någon/några vill ha det (:
Det är som det står i rubriken en "Fantasy" berättelse. Alltså, om övernaturliga saker (:
Det är inte endast fantasy, detta kommer inte komma fram ännu (:
annars är det en helt vanlig tonårs berättelse (:
puss ;*
__
"Du vet inte hur det är," han skrek.
Tårar forsade ner för hans kinder. Det gjorde ont i mig att se.
"Berätta för mig då!" sa jag bedjande. Hans bruna ögon tittade in i mina blåa.
Tvillingar. Tvåäggs tvillingar.
Olika på utsidan, men med samma tankesätt, samma kroppsspråk, samma rörelsesätt. Liknande personlighet.
"Du skulle inte förstå," mumlade han.
En storm av ilska landade plötsligt på mina axlar och inget eller ingen, kunde hindra min vrede ifrån att bryta ut.
Jag hoppade över soffan som skillde oss åt, knuffade ner honom i soffan. Det förvånade nästintill skrämda ansikts uttrycket som han gjorde försvann lika fort som det vart där.
"Hur jävla självisk är du egentligen?" jag skrek. Han tittade snett ner, på soffan. På den slitna klädseln som egentligen borde blivit bytt för länge sedan. "Jag vill fan bara hjälpa dig, men jag kan inte när du är så jävla tyst. Tror du inte dina blåtiror gör ont i mig också?" jag skrek fortfarande. Jag drog upp mina ärmar på den stora tröjan och satte mina handleder framför hans ansikte.
De röda såren, syndes väl emot min bleka hud på underarmarna och han kunde inte missa dem.
Han tittade skrämt upp på mig.
"Lucas, det är inte bara dig det gäller. Snälla," jag satte mig brevid honom.
Skrek inte längre.
Försiktigt tog jag hans hand. Hans ögon var fortfarande fästa på mina underarmar.
"Snälla, älskade lilla lillebror, jag vill inte se dig slagen, blodig, jag klarar inte av att se dig halvt nerslagen. Kan du inte berätta för mig vilka som gör det? Och varför du inte anmäler dem?" jag la en hand under hans haka och tvingade hans huvud upp, i jämnhöjd med mitt.
"Snälla?" jag snörvlade till.
"Sebastian Gustavsson,"
Jag stannade upp. Allt stannade upp. Någon hade tryckt på pausknappen.
"Varför?" mitt ansikte var uttrycklöst.
Alla känslor var borta. Endast en tomhet fanns där.
Ett mörker ingen kan förklara.
Lucas tittade ner i sitt knä igen. Hans varma hand lämnade min, likaså hans kropp försvann.
Stegen han tog upp för den knarrade trappan hördes knapp i min värld.
Svaret på min fråga visste jag mycket väl.
"Det är det lättaste sättet att få tag i mig."
|
| Kommentarer | | Latoxen - 20 okt 09 - 08:35 | | Vill också gärna läsa mer :) | | Livija - 19 okt 09 - 20:53 | Sorligt. ._.
Men meddela nästa, tänker definitivt läsa denhär (: | | Vargvandrare - 19 okt 09 - 18:15 | | Hmm... Det här kan nog bli intressant... Mejla mig gärna när nästa del kommer ut :) |
|
|
|
