Vitt kommer alltid först - 1 |
Och i lögner ser jag sanningen.
Med ett ryck slog han upp ögonen, oförmögen att känna igen sig i det kalt, men prydligt, inredda rummet. Oförmögen att veta vem och var han var. Ord flimrade förbi i hans röriga medvetande;
”De är bortresta.”
”De har dött.”
”Ni skiljdes åt när du bara var ett spädbarn.”
”Jag ville inte säga detta, men… Dina föräldrar ville inte ha dig.”
”Varför?”
”Därför att du är annorlunda, som vi.”
”Vi är de enda du kan lita på.”
Var dem? Kunde han verkligen det? Något talade skarpt emot det påstående som den betryggande rösten i hans medvetande hade viskat i hans öra.
”Cess?” En skarp, irriterad röst utanför väckte honom ur hans funderingar. Cess… Det är ju jag! Tanken slog emot honom som en skarp blixt och gav mening åt alla de drömmar och ord som passerat genom hans hjärna under natten och morgonen. Klarheten varade ett knappt ögonblick, innan allting blev vitt. Kvinnans andra ord hördes som ett töcken långt bort i dimman.
”Är du vaken? Hallå, Cess? Cestel!” Ett ljud misstänkt likt en dörr som öppnades och stängdes passerade genom töcknet. Vaken? Han var väl knappast vaken, eller vad menade hon? Om han någonsin inte var vaken så var det väl nu.
Sömnen vaknade han ur av andras ord, dimman vägrade försvinna. Om han skulle vara ärlig visste han inte om han ville att den faktiskt skulle försvinna. Det var ganska skönt att bara ligga där, men tankarna på drömmarna som ett ännu avlägsnare töcken än de gråvita molnen som täckte hela hans medvetande. Utom de skarpa rösterna som färdades de oändliga antal milen från utomvärlden till hans dimmiga hjärna.
Kanske skulle han ändå vakna? Rösterna utanför började bli panikartade. Han hade ingen aning om hur länge dimman hade legat runtom honom, kanske i en oändlighet? Kanske bara en minut… Han kunde inte urskilja några ord från där utanför, men det var något, en betydelse snarare än själva ordet, som fick honom att vilja slå upp ögonen.
Två kvinnor stod böjda över honom. Det första som slog honom var ögonen. Han kände igen dem. Ganska bra till och med. Ett par varmt ljust beiga ögon med en irriterad blick stod närmst. Det var de äldsta ögonen också. En känsla som förstärktes av rynkorna runt ögonen. Han undrade hur hon egentligen hade fått dem. Var inte rynkorna runt ögonen skrattrynkor? Han hade aldrig sett sin moster skratta, någonsin.
Den andra kvinnan var väl knappt kvinna. Hon var bara ett par år yngre än han själv, men sexton minus två blir trots allt ganska ungt. Hennes kalla ljust blåa ögon lyste av oro och en nyväckt glädje över att han vaknat. Han var säker på att hon skulle få skrattrynkor när hon blev äldre. Hon log alltid, och skrattade så fort möjlighet fanns.
”Har du äntligen lyckats vakna nu då…” Mosterns röst fläckades starkt av irritationen hon så uppenbart kände. Cestel mötte hennes blick och vände sig sedan mot sin kusin.
”Vad hände?” frågade han smått förvirrat. Han kunde inte riktigt förstå varför mostern och kusinen hade kommit in till hans rum medan han sov. Så mycket kunde väl inte klockan vara?
”Du hade nog en mardröm. Du skrek och höll på,” svarade hon med ett svagt, empatiskt, leende. Han log svagt tillbaka och kände minnena komma tillbaka.
Han sprang genom skogen. Att nationalparken de bodde i var fascinerande stor slog inte honom just det. För det var ett fantastiskt tempo han höll, även fast det inte var något han tänkte på. Den klara, ljusa rösten ljöd in i hans själ, snarare än hans öron. Vinddraget, som så ofta irriterade honom när han lyssnade på musik medan han sprang, var nu bara vackert till musiken.
I’m so sorry
What did I do?
I can’t see a thing
And what all did I do?
My heart speaks of fear
What did they do?
Utan att riktigt veta när han stannat, och hur det gått till, fann han sig själv liggandes på marken. Han kunde känna hjärtat pumpa i full takt. Hade han verkligen blivit så andfådd av språngmarschen?
Han blundade. Det var knappt så att han hörde musiken längre. Den bara fanns där. Och på något sätt gjorde den hela världen vackrare. Han visste inte riktigt vad han tänkte på. Han bara var. Färdades runt i ett inre av stormande vindar och slappnade av, med en molande värk i bröstet.
Han var borta. Han seglade runt i drömmarna, flög. Var det havet som låg framför honom? Ett gigantiskt blått som han aldrig ens kommit i närheten av. Det var en otrolig kraft som levde under hans fötter. Han stod på, han ägde havet. Det största av allt, och all kraft låg under hans fötter.
”Cestel.” Han behövde inte öppna ögonen för att veta vem det var. Ingen annan använde hans namn på det sättet, eller lyckades låta så formellt vänlig när han sade de få bokstäverna. Så det var inte därför Cestel slog upp sina klart ljusgröna ögon. Han slog upp dem av den enkla anledningen att han visste varför människan framför honom hade kommit hit. Han log ett svagt, och möjligtvis lätt bittert, leende mot honom.
”Preo,” svarade han sin morbror. Inte helt förmögen att känna den värme han vanligtvis fylldes med vid åsynen av sin släkting. Morbrodern satte sig ner mittemot honom, och Cestel masade sig upp i sittande ställning.
”Du hade en dröm i natt.”
|
| Kommentarer | | Vargvandrare - 19 okt 09 - 18:03 | Du får jättegärna mejla när du lägger in nästa del <3
Om det är något jag vill klaga på så är det att meningsbyggnaden ofta inte tillför en optimal känsla, du är redan bra på att bygga upp en viss spänning, men du kan bli ännu bättre :) |
|
|
|
