Vitt kommer alltid först - Prolog |
(Hej! Läs min press innan ni läser så får ni en kram om vi nån gång träffas (lovar!) ^^
Titeln kommer att förklara sig självt någon gång i framtiden. Nej, jag är inte rasist (duuh :S).
Som sagt på pressen: Läs, och konstruktiva kommentarer! :D)
Rasa, mina minnen, i en stilla källa
Första skoldagen… Bara orden var så motbjudande i sig. Sex års levande hade lärt honom att det första aldrig blev bra. Även om allting kunde vara upplagt för att bli bra, så blev det inte bra förrän andra, eller tredje gången. Och vem var det egentligen som sade att det faktiskt skulle bli en andra eller tredje gång? Någonstans satte första gången måtten för hur det skulle bli alla de hundratals, tusentals, gånger samma sak skulle hända igen.
Osäkerheten fick hans kropp att darra. Han hade aldrig tyckt om dagen. Den var så ljus, så irriterande. Så full av ljud, liv, och stank. Han hade aldrig förstått det. Varför alla runtom honom luktade så motbjudande. Ingen annan verkade märka det. Natten… Motsatsen till dagen och allting som förstörde hans tid under de ljusa timmarna förvandlades om till något positivt på natten. Tystnaden som lade sig var lika fascinerande varje gång. Människorna var självklart aldrig tysta, han var osäker på om folk faktiskt visste hur man var det. Men luften. Luften som var så full av irritation, stress, negativa tankar och mänsklighet på dagen. Men som blev så tyst, så sval och välkomnande på natten. När han fick vara själv och njuta av tystnaden.
Den sista faktorn till att denna dag skulle vara ett helvete, och det var inte ett tvivelfyllt påstående, tvärtom, var hela det här med skolan. Var det ens meningen att man skulle trivas i skolan? Av vad han hade hört, och av stämningen på skolan den dagen han hälsat på för ett par månader sedan, verkade det inte så. Det var ingen bra idé att bunta ihop så många barn. Han var övertygad om att barn av naturen inte var onda, och att han borde prata om dem som att han var ett av dem. Hans anledning till detta var även det en övertygelse, en om att världen gjorde dem så. Kanske var det svaret på båda hans tankar. Kanske hade världen själv skapat dess egen mest cyniske sexåring någonsin.
Han suckade djupt och klev in på skolgården. Han var inte helt säker på var hans föräldrar var, men något sade honom att de skulle komma senare. Asfalten såg så kall ut. Det var nog därför han inte gillade den. Även en varm sommardag som denna syntes det att smärtan från den skulle vara kylig. Det kom ingen varm smärta från asfalt, även när den var brännhet. Han undrade ifall det var normal information att bära med sig från dagis. Han tvivlade.
Han flämtade till, ofrivilligt, när nästa knuff kom. Utan att kunna hejda sin kropp, som för tillfället var ovanligt ovillig att lyda, flög han tvärs över den cirkel som bildats runt honom och in i en annan, stenhård kropp. Vad han antog var ett par händer dök genast upp och knuffade iväg honom, igen. Efter ett tag såg han inget längre, allt var ett suddigt virrvarr av en vitblå himmel och bleka, ljusklädda, kroppar med silvervitt hår.
Han kunde höra orden vina runt honom, han ville inte höra vad de sade. Att dem hade tillräckligt emot honom för att vilja håna honom, skada honom räckte. Han visste inte vad det egentligen var de avskydde honom för. Just nu kunde han inte heller riktigt tänka. Han kunde bara sväva ut i världsrymdens intet och alltet samtidigt som hans själ var kvar i kroppen. Han såg ingenting utifrån, men han såg heller ingenting inifrån. Blundade gjorde han inte, och ögonen registrerade uppenbarligen ljusskiftningarna, även om det gick snabbt. Men verkligen såg någonting gjorde han inte, men kanske valde han det till viss del själv?
Han ville bort från det där. Det var inte ens tanke, mer ett konstaterande som han redan hade i sig. Just därför kunde orden Bort Det Där Han Från Ville flyga igenom hjärnan. Det var i ungefär den ordningen också. Men han visste vad de betydde. Han hade tänkt de orden så många gånger att de fanns naturligt i huvudet. Han var någonstans där han inte hörde hemma. Det var så uppenbart. Han hade säkert 60-70 år kvar i en värld han inte ville leva i. 80 om han hade otur. 89 var inte en så hög ålder… 80 år i ett levande helvete.
Kylan slog emot honom när han tog steget ut på skolplanen. Han slog armarna om sig och vände naturligt ner huvudet mot bröstet. Mest bara för att få det gjort huttrade han till och kände hur kylan faktiskt försvann lite, och började gå. I samma sekund som han försökte ta sitt första steg ven något förbi hans vitblekta huvud. Hans ljust smaragdfärgade ögon vändes uppåt på en mikrodels sekund och mötte de vita, intetsägande blickarna från den grupp människor han kommit att avsky så under de två år som gått.
Flinen som bredde ut sig över deras ansikten kunde han inte beskriva annat än som onda, sadistiska (’Bör en 10åring känna till det ordet?’ tänkte han med sitt, för åldern nästan onaturligt, ifrågasättande tankesätt) och han ångrade att han inte stannat inomhus.
De sade något, men han kunde inte för sitt liv uppfatta vad det var. Han visste inte riktigt ifall känslorna stormade och hotade att svälla över i bröstet, för det var starka känslor han kände. Rädsla, skräck, oro blandat med en oroväckande stor likgiltighet, som troligtvis var den känsla som fick stormen att hålla sig på en irriterande avlägsen nivå.
Han visste inte varför han inte brydde sig längre. Kanske orkade han bara inte. En framtid ville han inte, orkade han inte, tänka på. Hur han skulle klara sig igenom ett likgiltigt liv. Ett liv där han inte brydde sig. Såg på världen som man såg på en film.
Slagen kom, sparkarna kom, kylan när de tryckte in snö innanför hans kläder kom, även om han inte kände just den. Egentligen kände han inte något särskilt tydligt. Precis som resten av livet var allt frånvarande, icke-existerande.
”Varför är ditt hår mörkt i botten?”
”Vad har hänt med dina ögon?”
”Varför är din hy så brun?”
”Varför är du så konstig?”
Han såg skrämt från sin pappa och mamma, som höll honom i ett fast grepp, till de främmande människorna framför honom. Eller… helt främmande var de inte. Det var hans moster och morbror. Han kunde höra sin mamma snyfta till och hennes tunna kropp darrade mot hans.
”Måste vi verkligen…?” Hans pappa avslutade inte meningen. Morbrodern nickade tungt.
”Ni visste att det fanns i släkten,” sade han tungt. Som om själva innebörden av orden var en förbannelse. Han själv förstod inte. Vad var det som skulle hända? Varför grät hans föräldrar så fort de såg honom nuförtiden? Vad fanns i släkten? Hade han blivit född som något konstigt? Annorlunda…?
”Det är det enda ni kan göra. Jag är bara glad att han föddes hos er och inte hos några andra, mer… rättrogna,” fortsatte morbrodern och såg på honom med sorgsna, ljusblå ögon.
Morbrodern sträckte ut handen mot honom. Som den lilla, förvirrade pojke han var stirrade han bara på den innan nyfikenheten tog överhand. Vad väntade hos den ljust bruna handen, så lik hans egen och olik alla andras, som sträcktes ut liksom ett erbjudande mot honom.
Han log, utan att blotta tänderna, och tog morbroderns hand. Bakom sig hörde han sin mamma få en ny gråtattack samtidigt som hennes grepp lossnade. Försiktigt, men nyfiket, gick han över till sin morbror utan att märka den kalla blicken i sin mosters varmt ljusbeiga ögon.
|
| Kommentarer | | Vargvandrare - 19 okt 09 - 17:56 | | Ojojoj... Hemskt fin, utan varken upprepningar eller alltför mycket onödig fakta. MÅSTE få veta vad som kommer att hända! |
|
|
|
