På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

(m/m) we're gonna make it after all - del 3

jaa här kommer tredje delen då ;) hoppas ni gillar den :)
och ni vet vad ni ska göra ;) kommentera! :D

När min mobil började ringa ryckte vi båda till. Det var min syster.
”Hej.”
”Hej! Jag är ledsen att det tog sån tid! Men nu är jag klar. Var är du någonstans?”
Jaa vart var jag? I mitt ex lägenhet någonstans i London.
”Jag vet inte riktigt. Vart ska vi träffas? Så kan jag nog ta mig dit.”
Efter att vi bestämt plats reste jag mig upp och började gå mot hallen. Matthew var snabbt efter mig.
”Men, ska du gå nu? Logan.. jag vill.. hur länge stannar du?”
Det gjorde ont att höra hans underbara röst. Kanske var det här verkligen sista gången vi pratade.
”Jag åker hem igen nästa lördag. Så det blir väl en vecka”, sa jag och tog upp min bag.
”Vi kan väl träffas igen?” frågade han och lät nästan desperat.
”Varför? Vad gör det för skillnad?” frågade jag tyst.
”Du har inte sagt något om hur du.. känner. Har du träffat någon?” frågade han försiktigt. Jag tog på mig skorna och såg upp på honom.
”Så klart jag inte har. Jag har försökt gå vidare men det kanske inte funkat så bra trots allt.. så nej jag har inte träffat någon.” Jag tryckte ner dörrhandtaget och svalde lite.
”Har du kvar samma mobilnummer?” frågade han och såg plötsligt så ynklig ut.
”Jaa”, sa jag och öppnade sen dörren. ”Hejdå Matthew.”
När jag gick nerför trappen hörde jag honom ropa att han skulle ringa mig. Men jag hade hört det förut. ”Vi hörs varje dag Logan. Vi ringer och skickar mail. Jag lovar.”
När jag kom ut på gatan igen rann tårarna längs kinderna. Jag rörde försiktigt vid mina läppar med fingrarna. För bara en stund sen hade Matthew rört vid dom..

När jag mötte Jennie hade jag hunnit samla mig så pass mycket att jag såg ganska lugn ut på utsidan i alla fall. Hon la armarna om mig och kramade mig hårt.
”Vad kul att se dig Logan!”
Jag log och släppte henne.
”Kul att se dig med.”
Det var verkligen länge sen jag hade sett henne. Men hon var sig lik. Hon hade kanske färgat håret.. men annars var det inga större förändringar. Förmodligen hade hon tänkt på hur jag såg ut också för när hon öppnade munnen igen var det just det hon kommenterade.
”Har du inte slutat växa än? Du är ju ännu längre än sist!” flinade hon.
Vi gick förbi en affär och köpte chips, läsk och mat till ikväll. Sen gick vi hem till Jennie. Hennes lägenhet var fin. Väldigt ljus och öppen. Vita väggar, ljusblåa gardiner, en stor mjuk soffa, någon ull-liknande matta i vardagsrummet, stora fönster i köket som vette ut mot en gågata i stan, och så ett ganska stort kök med ett matbord i ljust trä med tillhörande stolar i samma färg. Hemma hos Matthew hade det varit lite mörkare. Men ändå mysigt. Fan, jag skulle ju inte tänka på honom.
”Ska vi ta bion imorgonkväll istället? Jag känner mig helt slut”, flinade Jennie och sjönk ner i den lila soffan.
Jag nickade och sjönk ner i det andra hörnet.
”Jaa vi kan väl se någon film här istället”, log jag och sträckte mig efter dosan.
Vi satt tysta en stund och tittade på teve innan Jennie öppnade munnen.
”Hur är det med dig då? Det var länge sen vi hördes.”
Jag log lite och nickade.
”Det är bra. Typ.” Jag hade inga stora nyheter att berätta.
”Och hur går det med kärleken?” frågade hon med ett leende och reste sig upp. Hon gick fram till glasskåpet i vardagsrummet och tog ut två glas. Varför skulle hon fråga just det där just nu för. Hon visste ju att jag inte träffat någon sen Matthew flyttade. Men hon trodde väl att jag hade gått vidare. Precis som jag trott.
”Det.. går väl dåligt”, sa jag tyst och undvek att se på henne. Jag hörde hur hon ställde ner glasen på bordet.
”Vad är det Logan? Har det hänt något?” frågade hon försiktigt och satt sig bredvid mig. Vi hade alltid kunnat prata om det mesta men på senaste tiden hade jag inte velat prata känslor och så med någon alls. Jag var rädd att jag skulle tappa kontrollen över känslorna om jag delade med mig av dom till någon. Jag ryckte på axlarna men sa ingenting. Jag var rädd att jag skulle börja gråta igen.
”Vi behöver inte prata om det. Men om du vill berätta så lyssnar jag”, sa hon och kramade om mig lite.
Och då berättade jag allt. Om hur jag trodde att jag kommit över honom, om hur allt rasade när jag träffade honom, hur lycklig jag känt mig, hur ledsen jag känt mig, om Susan, om hur fin Matthew hade varit.. Och hon avbröt mig inte en enda gång. När jag var klar öppnade hon munnen.
”Du kan klara det här Logan. Jag fattar att det måste kännas skitsvårt just nu. Men det går att fixa det här på något sätt”, sa hon och såg på mig. ”Sa han att han älskade dig?”
Jag nickade.
”Jaa. Och att han inte var förälskad i Susan.”
Hon nickade.
”Och.. älskar du honom fortfarande?”
Jag satt tyst en stund.
”Jaa. Jag älskar honom så det gör ont. Men vad spelar det för roll om jag skulle ha sagt det till honom? Det skulle inte göra någon skillnad.”
Hon hällde upp cola till oss båda och såg ut att fundera lite.
”Det kanske det skulle kunna göra. Hur som helst så är ju den där Susan ett problem som han måste ta tag i. Det är inte särskilt schysst av honom att vara tillsammans med henne om han inte älskar henne.”
Jag såg ner på mina händer och suckade. Allt hade varit lättare om jag inte hade träffat Matthew igen.
”Han kommer i vilket fall inte ringa igen. Så han får väl göra vad han vill med sitt liv”, sa jag tyst.
Men jag ville vara en del av hans liv.

Jag hade inte fattat så mycket av filmen. Jag hade haft tankarna på annat håll. Och det blev inte lätt att somna heller. Jag låg och vred mig i soffan i över 2 timmar innan jag kunde somna. Och det första jag tänkte på när jag vaknade var Matthew. Jag drog undan täcket och reste mig upp ur soffan och drog på mig ett par jeans och en t-shirt för att sen dra på mig en huvtröja över den. Jag hade inte orkat packa upp någonting än så kläderna fick ligga kvar i väskan så länge. Den goda doften som kom ifrån köket fick min mage att kurra till lite och när klev över tröskeln såg jag hur Jennie satt vid bordet med en kopp kaffe och en macka i handen.
”Godmorgon,” log hon när hon fick syn på mig. ”Mackorna i brödrosten är nog varma fortfarande.”
Jag nickade och bredde mig en macka och satt mig sen mitt emot henne vid bordet, fortfarande med Matthew i tankarna.
”Vad vill du göra idag? Ska du försöka träffa honom eller?” frågade Jennie och hällde upp lite fil. Men jag skakade på huvudet. Det var upp till Matthew nu.
”Nej idag vill jag se London. Alla dom där kända platserna”, log jag.
Och så blev det. Efter att vi hade ätit frukost tog vi på oss ytterkläder, eller Jennie rättare sagt, jag hade ju bara en sommarjacka hemma och den hade inte ens känt värd att ta med, så jag drog bara ner ärmarna på huvtröjan lite över mina händer och körde ner fötterna i skorna. När vi kom ut duggregnade det och vi började bege oss mot Buckingham palace.
Det var massvis med folk där och förklaringen var att det snart skulle vara vaktbyte. Så jag fick verkligen vara turist idag. Det fattades bara att jag skulle haft en kamera runt halsen.
”Vad kallt det är”, sa jag och körde ner händerna i mina svarta jeansfickor.
”Man vänjer sig faktiskt”, flinade Jennie. ”Vill du kika in på Harrods? Det är ju också ett måste om man är turist.”
Jag log och nickade.
”Visst, det låter häftigt.”

Det blev en riktigt trevlig dag. Jag hade köpt en t-shirt på Harrods men ingenting mer. Och vi hade varit på några fler kända platser i London, och nu satt vi på ett fik.
”Det kom ju en ny film igår.. jag kommer inte ihåg vad den hette nu men..” började Jennie.
”Men det är en romantisk komedi?” frågade jag retsamt.
Jennie flinade och nickade.
”Självklart. Men du skulle säkert gilla den.”
”Säkert.”
Jag gillade mer action så jag visste inte riktigt hur vi skulle komma fram till vilken bio vi skulle gå på. Men det skulle säkert lösa sig. Och så plötsligt ringde min mobil. Jag såg på skärmen och bet mig i läppen.
”Ska du inte svara?” frågade Jennie.
”Det är Matthew”, sa jag lågt.
”Han kanske har något bra att säga”, sa Jennie.
Jag suckade lite och tryckte telefonen mot örat.
”Hallå?”
”Hej.”
Hans röst fick det att kittla.
”Hur är det med dig?”, frågade han och lät lite nervös.
”Okej antar jag. Själv då?” frågade jag.
”Ganska skit. Vill du träffas? Jag skulle verkligen vilja det.”
Jag såg lite tveksamt på Jennie. Det kanske inte var någon bra idèe att träffa honom igen. Jag skulle antagligen bara bli mer ledsen. Men jag stog inte heller ut med tanken på att inte få träffa honom igen. Se på honom.
”Okej.. vart då?”
”Susan är hemma.. Så kanske ute någonstans?”
Jag gillade inte att höra hennes namn.
”Okej..” Jag kastade en blick på klockan. ”Om en timme?”
Vi bestämde plats och la sen på. Jag såg på Jennie.
”Jag är en idiot. Men jag ska träffa honom.”
Hon log lite.
”Det kanske går bättre än du tror. Du kan väl ringa mig när ni är klara? Jag litar inte riktigt på att du hittar hem”, flinade hon.
Jag log lite och nickade.
”Jag ringer.”

Jag såg mig om efter Matthew. Han kanske inte ens skulle komma. Han kanske valde att stanna hemma med Susan istället. Fast det var kanske taskigt att tänka så. Han hade ju sagt att han inte älskade henne. Och även om det var han själv som hade satt sig i situationen så kanske han hade det ganska jobbigt. Jag skulle i alla fall lyssna på vad han hade att säga.
”Logan.”
Jag vände mig om och fick syn på Matthew. Och precis som igår tog det ett tag innan jag fick fram något. Det var så ovanligt att se honom igen efter så många år.
”Hej”, sa jag och försökte stå emot vilja att krama honom.
”Det känns som vi skulle behöva prata lite mer. Ska vi.. gå lite?”
Jag nickade och vi började gå längs trottoaren.
”Ledsen att jag rusade iväg så där igår. Men det blev så mycket på en gång”, sa jag och Matthew nickade.
”Jag vet. Jag är också ledsen hur det blev. Men jag är samtidigt glad.. det var underbart att få vara nära dig igen”, sa han tyst.
Vi hade börjat närma oss en park och gick in där.
”Vad gör du för någonting nu? Pluggar du? Jag vet ju ingenting Matthew”, sa jag och såg på honom.
”Just nu gör jag ingenting. Jag vet inte vad jag vill göra. London känns verkligen inte som min plats. Jag är inte lycklig.”
Den där impulsen att krama honom dök upp igen och jag tog tag i hans hand. Jag kunde inte låta bli. Jag ville inte att han skulle vara olycklig. Han kramade försiktigt tillbaks min hand och såg upp på mig igen.
”Hur kunde det bli så här? Allt var ju så bra..”
Jaa, allt hade varit bra innan Matthew flyttade. Jag kände att jag borde säga något om vad jag kände. Matthew hade faktiskt sagt att han fortfarande älskade mig och jag hade inte ens svarat.
”Ska vi sätta oss?” Jag nickade mot en bänk en bit bort och vi gick dit. ”Om jag sa.. att jag också.. kände någonting för dig än.. skulle det då göra någon skillnad? Liksom, du bor här, jag bor i Jacksonville. Du har.. Susan”, sa jag och bet mig i läppen.
Vi hade släppt varandras händer men nu la Matthew sin hand på min axel istället.
”Jaa det skulle göra skillnad om du sa att du kände något för mig än.. Saker går att ändra på”, sa han och jag mötte hans blick. Jag hade så svårt att få ut orden. Jag var rädd för att berätta för Matthew att jag älskade honom och att vi skulle behöva skiljas åt igen.
”Prata med mig Logan. Snälla”, sa Matthew. ”Vad som helst. Hur har du det hemma? Hur var skolavslutningen? Hur är det med dina föräldrar?”
Jag såg på honom och öppnade munnen.
”Det är.. okej hemma. Ganska bra faktiskt. Även fast jag gick som i en dvala emellanåt, när jag försökte glömma dig”, sa jag och såg snabbt på honom. ”Och skolavslutningen var väl okej. Det var skönt att äntligen få sluta. Fast Joe, i vår klass du vet, hoppade av två månader innan vi skulle gå ut. Ganska onödigt.”
”Va? Är det sant? Han hade ju alltid bra resultat på proven och allting! Varför gjorde han det?”
Jag ryckte på axlarna.
”Vi fick aldrig riktigt reda på det.”
Vi satt en stund och pratade om ganska oviktiga saker. Men det var skönt att bara prata med honom. Han berättade lite om hur hans klass varit, om hur det gick för Peter på jobbet. Och jag berättade om hunden vi hade köpt för ett år sen och som verkade lida av personlighetsklyvning, om hur Jennie verkade trivas och om min lilla London-guidning tidigare idag. Men efter en stund kom vi in på känsligare saker igen.
”Jag började vara med tjejer bara för att jag visste att jag skulle jämföra varenda kille med dig annars”, sa Matthew. ”Men det känns fortfarande konstigt att kyssas med en tjej. Visst det kan vara mysigt men det är inte som med kill.. jaa som med dig.”
Jag visste att jag var den enda killen Matthew hade varit med.
”Och jag har inte kysst en enda person sen du flyttade. Jag skulle inte ha klarat av det”, sa jag.
Vi hade verkligen haft olika metoder till att försöka komma över varandra och ingen av dom verkade ha funkat särskilt bra.
”Jag tycker faktiskt att Susan verkade lite.. fin av sig.” Jag kunde inte säga snobbig. Matthew kanske skulle bli sur.
”Fin av sig? Gud hon är en diva. Hon kan vara riktigt dryg. Hon har massa planer för lägenheten men det är bara jag som ska fixa allt. Och det kan hon ju glömma. Men det är i alla fall hennes föräldrar som står för typ allting, dom är asrika.”
Jag kunde inte låta bli att skratta lite.
”Ni verkar inte passa så bra ihop.”
Han skakade på huvudet.
”Nej.. vi gör inte det.”

Vi satt så länge i parken att det hann börja mörkna till och med. Och efter en stund började det regna också.
”Du måste ju frysa jätte mycket”, sa Matthew och såg menande på min huvtröja.
Jag ryckte på axlarna. Jag hade inte ens hunnit tänka på det.
”Jag borde nog gå snart. Jag och Jennie ska på bio”, sa jag.
”Okej. Vad kul.”
Men jag såg på honom att han var ledsen att jag var tvungen att gå. Och fastän jag inte riktigt ville erkänna det så hade jag inte haft något emot att bjuda med Matthew. Jag gillade tanken på att sitta bredvid honom i biomörkret. Men det skulle kanske bli lite konstigt. Och Susan kanske skulle vilja följa med och då skulle det verkligen bli konstigt.
”Vi kan höras något mer i veckan kanske”, sa jag och reste mig upp.
Det kändes skönt att vi hade pratat igenom en del. Jag visste i alla fall lite mer nu om vad Matthew haft för sig sen vi slutade prata. Och han hade fått veta en del om vad jag gjort också. Även om jag fortfarande inte fått fram att jag älskade honom. Men han hade sagt att ”Saker går att ändra på.” och att det spelade roll ifall jag sa vad jag kände. Och jag ville träffa honom igen. Hur dumt det än var. Matthew reste sig också upp och kramade mig. Han pussade mig snabbt på kinden och log lite.
”Jaa det kan vi göra. Hittar du tillbaks till lägenheten eller ska jag hjälpa dig?”
Jag såg mig lite omkring. Jag skulle absolut inte hitta. Men jag skulle ju ringa Jennie. Fast å andra sidan, Matthew kunde ju hjälpa mig..
”Om du vill så kan du väl visa då”, sa jag och efter en stunds funderande kom jag på gatnamnet och sa det till honom.
”Då går vi dit. Jag vill ju inte att du ska virra bort dig”, flinade han lite retsamt.
Och för en stund kändes det mesta bra igen. Det här var den Matthew jag gillade. När vi kunde skämta och ha kul.
”Du gick säkert runt med en karta hela första året”, flinade jag tillbaks.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

xXfreaKo - 19 okt 09 - 20:17- Betyg: