våra vägar korsas, men möts aldrig. (1) |
Det var alltid mörkt ute nu, ljuset sken aldrig igenom molnen. Jag förbannade dom eftersom dom inte ville försvinna. Mitt folk förtjänade inte det här eviga mörkret. Vi förtjänade sol och lycka, istället fick vi nöja oss med det där mörkret och hatet.
Sällsynt var det ifall man kunde lära sig att älska, jag var sällsynt. Det visste jag, men jag visste inte att kärlek skulle göra ont. Kanske om jag hade lyssnat mer på historierna så hade det kanske framstått. Men nu när jag går igenom det så finns det ingen ledtråd om smärta, kanske är jag mer sällsynt än vad jag trodde jag var?
"Hanna", viskade Elias.
Han är tillbaka, som han alltid är. Han försvinner aldrig, han är som en ständig skugga. Går inte att få bort, och för det mesta oönskad.
"Gå din väg", sa jag som ett barn, faktum är att det var längesen jag var ett barn.
"Du menar det egentligen inte", tyst som en skugga smög han upp bakom mig.
Men jag är beredd, jag vet hur han tänker, tyvärr.
"Rör mig och du kommer att ångra dig", fräste jag och gick iväg från honom.
Jag har tröttnat på den här leken. Varför försvinner han inte? Jag vet att jag har sårat honom mycket, och jag hatar mig själv för det. Men varför försvinner han inte? Varför kommer han tillbaka för ännu mer när han vet att allt jag kan ge honom är smärta. Och det är inte vad han vill ha.
När jag vänder mig om för att möta hans ögon så ser jag hur mycket jag har förstört honom.
"Varför är du här ens?" frågade jag surt och slår armarna om mig.
Hans läppar darrade smått. "Jag kan inte lämna dig."
"Klart du kan, det är bara att gå ut genom dörren och inte komma tillbaka."
Även jag vet att det inte är så lätt att lämna någon man älskar. Men det går, jag kunde ju lämna Gideon, och då var det kärlek från båda hållen.
"Du kan lära dig att älska mig", sa han och räcker ut en hand.
Men avsmak i blicken stirrar jag på hans hand och försöker inte ens ta den. Han tar tillbaka den skamset och ser på den som om den är pesten.
"Man kan inte lära sig att älska, det vet du", svarade jag och satte mig ner i den stora bruna läder soffan bakom mig.
"Man kan visst", sa han emot och jag blängde till på honom.
"Du säger att du vet mer än mig? Att du egentligen borde vara överhuvud?"
Han såg skärrad ut. "Åh nej! Aldrig! Du vet att jag alltid har gjort som du har sagt. Varit din vän."
Jag skrattade ett humorlöst skratt. "Min vän."
"Ja, jag är din vän."
Han förvånade mig med den starka rösten, som visade att han verkligen trodde på det. Jag hade inte hjärta till att säga att han hade fel. Att vi aldrig hade varit vänner. Men jag hade redan nog förstört honom.
"Gå nu, jag är trött", jag viftade iväg honom.
Han nickade och gav mig en sista lidelsefull blick innan han lämnade rummet och försvann uppför trappan.
Nästa person som kom in var Anna. En ung flicka som hade sökt om audiens hos mig. Jag gillade henne, hon var naiv och trodde att jag var som Gud. Den största som existerade, existerar och som kommer att existera. Men hon var ändå smart och visste vad hon skulle göra för att finnas kvar här i världen.
"Jungfru", hälsade hon och neg mot till mig med en hand på lungan.
Jungfru, jag var allt annat än jungfru, men det var så det funkade här. Dom hälsade och höll en hand över lungan. "Jag skulle ge mitt sista andetag för dig."
"Sätt dig ner", sa jag och hänvisade till en stol mittemot soffan.
Den kvällen bevisade hon varför hon skulle bli min högra hand.
Gillas?
|
|
|
|
