Alices syster kap. 2 (Twilight fanfic. ?) |
Till skillnas från förra så blev denhär väldigt lång, men jag hoppas att ni orkar läsa :) Jagär mkt trött just nu, så vissa saker är lite dåligt formulerade o så. Ge mig mktmktmtk kritik, både bra o dålig! :):):)
Matthew klev ut ur bilen, så det gjorde jag också.
Ut ur det stora, vackra huset kom en blond vampyr som hade ett väldigt vänligt ansiktsuttryck.
- Hej, jag heter Carlisle. Vilka är ni?
Jag spände mig och hukade mig i försvarsställning.
- Jag heter Matthew, och det här är min dotter, Phoenix.
Carlisle log av någon anledning jag inte kunde förstå, men jag slappnade av.
- Välkommen. Hur hittade ni oss?
Nu var det Matthews tur att le vänligt.
- Vi hörde att det fanns några av vår sort här, och vi blev nyfikna.
Ordet "vi" stämde inte riktigt. Det var bara Matthew som hade varit nyfiken, jag hade inte vetat något.
- Skulle vi kunna få stanna här i några dagar?
- Ja... Det ska väl gå bra. Carlisle såg lite tvivlande ut. Det finns några villkor.
- Jaha, okej. Jag lyssnar. Matthew log.
- För det första, vi vill inte att ni jagar i närheten, närmast femtio mil härifrån.
Matthew nickade.
- Tja, det var nog det enda. Kom in, så ska ni får träffa min familj. Några är och jagar för tillfället, men de får ni säkert träffa senare.
Jag och Matthew följde efter Carlisle mot huset.
Jag vädrade i luften, i huset fanns det fyra vampyrer, alla med sin egen speciella doft.
Det fanns också en okänd varelse, lite mindre än jag kunde bedöma av ljudet som kom när "det" rörde sig över golvet.
Och sen något... hemskt. det stank verkligen. Det var en djurisk, skogsaktig doft, som jag inte gillade alls.
Vi kom in i huset. Allting var väldigt ljust, och allting var i olika nyanser av vitt.
Vid den stora, ljusa trappan stod hela familjen i en ordentlig rad.
Något som fångade min blick när jag blygt studerade den ovanligt stora familjen, var en liten flicka i en av vampyrenas famn.
Hon var den okända varelsen, och det var den vackraste, sötaste flicka jag någonsin sett.
Hennes hår var bronsfärgat, och ögonen var som flytande choklad, de hade exakt samma nyans som mjölkchoklad.
Hon såg ut att vara ungefär sex-sju år, men samtidigt såg hon så ung och liten ut.
Jag sneglade på Matthew. Han stirrade på flickan, som om han hade sett ett spöke. Han flämtade till, och han såg rädd ut.
En vampyr med samma färg på håret som flickan, och med samma gyllene ögon som de andra, gick fram till Matthew och sträckte fram handen.
- Hej, jag heter Edward. Hon är inte vad du tror, snälla, låt oss förklara.
Han såg vänlig ut tyckte jag. Matthew däremot, såg ut at vara påväg att springa till Kina vilken sekund som helst.
- Är ni galna ? Vet ni vad Volturi gör med er om de får reda på det här?
- Ja, vi vet. Vi har redan konfronterat dem. Snälla, låt oss berätta vår historia.
Edward såg bedjande ut. Jag förstod ingenting. Vad var Volturi för något? Varför var Matthew så rädd för den lilla flickan?
- Jag ska svara på dina frågor, om du låter oss berätta historien för dig.
Jag blev lite chockad. Pratade han med mig? Hur kunde han veta vad jag tänker på?
Edward log.
- Jag har en gåva. Jag kan läsa folks tankar.
Okej, konstigt.
Så du hör precis allt jag tänker? Snälla, förklara hela er historia för oss. Matthew ser ut att kunna flyga ut genom dörren vilken sekund som helst.
Edward log igen.
- Jag ska, men låt oss presentera resten av familjen först.
Jag gav Matthew en menande blick.
- Matthew, jag tror att vi kan lita på dem. Låt dem bara förklara sin historia, så kan vi åka så fort dem är klar med den, om du vill.
Matthew såg väldigt tvivlande på mig.
- Jaa... Okej då.
Carlisle, som hade ställt sig vid sidan om, tog ett steg fram.
- Jaha, det här är Esme, min fru. Han pekade på en liten vampyr med kolafärgat hår, som log åt oss.
- Roligt att träffa er. Hennes röst var väldigt vänlig.
- Det här är ju Edward. Edward log igen. Hur gammal kunde han vara? sjutton, tjugo?
- Jag är sjutton. Han log igen.
Carlisle fortsatte vidare, och pekade på en väldigt stor, mörkhårig vampyr som påminde om en björn.
- Emmett, Min son och Edwards bror. Emmett log busigt åt mig. Han såg nästan lite läskig ut, han var utan tvekan familjens starkaste.
Nästa på tur var vampyren med flickan i famnen.
- Bella och Renesmee. Bella är Edwards fru, och Renesmee är Edwards och bellas dotter. Nu såg Matthew förvånad ut. Flickan, Renesmee, vinkade åt mig. Hur kunde Matthew vara så rädd för henne? Hur kan hon vara Bellas och Edwards dotter?
Vampyrer kan väl inte få bran, eller?
Bella log bara lite svagt. Bella hade mörkbrunt hår, och hennes ögon var inte riktigt lika gyllene som de andras, de var lite mer bärnstensfärgade.
En ung vampyr alltså.
Brevid Bella och Renesmee stod den andra mystiska varelsen som luktade så förfärligt.
Hans hud var rödaktig, och hans hår var långt och svart, han hade det i en svans på ryggen.
Han stod nästan lite framför Renesmee, och han såg lite orolig ut, nästan överbeskyddande. Märkligt.
Bella knuffade undan honom lite.
- Jag vet, visst luktar hunden hemskt? Det är Jacob, han är varulv.
Jag såg förvånat på Edward. Varulv?
- Det ingår i historien.
- De som saknas just nu är Alice och Jasper, och Emmetts fru, Rosalie.
- Inte länge till, de är på väg. Självklar var det Edward som visste det, men det förvånade mig att han kunde höra dem, de måste vara jättelångt bort om de inte jagade inom femtio mil?
- Vi är lite... Annorlunda, vi jagar bara djur, inte människor.
Matthew spärrade upp ögonen.
- Går det?
Carlisle svarade.
- Ja, vi har tränat väldigt länge, och nu kan vi motstå människodoften ganska bra.
Men vi undviker människor utanför skolan och jobbet.
- Det gör vi också, men jag lever ändå på vanligt blod. Fast, Phoenix lever på människoföda.
Carlisle såg lite förvånad ut.
- Jaså, är hon inte en av oss?
- Nej, hon är lite lik Nessie på några sätt. Självklart visste Edward det...
- Sa du att du hette Phoenix? Bella tog ett steg fram.
- Ja, sa jag, lite förvånat. Bella hade inte sagt ett enda ord tills nu. Jag blev ju förvånad hela tiden.
- Jag bodde där ett tag. Hon log.
- Okej. Jag log blygt tillbaka.
-Nå, ska vi börja med våra historier? Carlisle gjorde en gest åt oss att gå in i vardagsrummet.
Emmett gick först.
- Vi tar vår först, för jag tror att den är längst. Emmett flinade.
Matthew hade slappnat av, och gick efter Emmett.
- Jag vill gärna veta historien om flickan först.
Bella tittade tvekande på Edward, och han nickade.
Hon gick fram till mig och Matthew.
- Går det bra om Nessie får visa själv? Hon har sitt eget sätt att kommunicera.
Renesmee log.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mimz_an - 25 okt 09 - 13:53- Betyg:  | Mycket bra :)
Mejla mig när nästa kommer ut:) | | Sandra353 - 18 okt 09 - 21:11- Betyg: | Ohh så bra verkligen.
Håller med mano det där med enter och ajg tror jag sa det redan i första delen också. men annars är det riktigt brA :) | | Papa_Noel - 18 okt 09 - 17:38- Betyg: | guuuud så bra, vill ha meer! jag får abstinens-damp här borta!
AAARGH, aja iaf ^^ mejla nästa! | | mano - 18 okt 09 - 15:45 | gulligt :)
Något jag tycker är lite irriterande är att du har tryckt på "enter" så många gånger så att texten liksom delar upp sig. Låt den flöda på istället :) Men bra annars |
|
|
|
