Staden dör bakom min rygg. oneshot |
Jag andas ut ett tyst, vitt moln. En liten del av mitt liv, luft som har varit i mina lungor och gett mitt hjärta ett till slag.
Hela världen gnistrar i en blå nyans. Snön är tung på mina bara fötter.
Jag andas ut igen.
En rysning går igenom min kropp när jag slappnar av. Kylan får mina muskler att krampa till. Sedan sprids en värme längs ryggraden. Känseln börjar försvinna i mina fingrar och tårna har redan somnat.
Månen försvinner bakom tunna moln. Jag kan fortfarande se ljuset från den. Stenen som gör vintern blå. Plötsligt börjar jag nynna. Det låter inte som jag, tonerna blir spöklika när de bryter tystnaden.
Min puls stiger försiktigt. Från de långsamma 40 slagen i minuten till kanske 55.
Staden lyser orange långt borta. Stjärnorna blir osynliga på himmelen.
Jag går i motsatt riktning, jag har ingen aning om var jag egentligen är på väg. Det känns bara bättre att gå mot något okänt, bort från allt det gamla. Försöka börja om, och jag ska börja inifrån.
Jag sätter handen mot halsen, snuddar läpparna med de iskalla fingrarna och gråter ljudlöst.
Med tårarna ber jag natten att komma och låta mig somna. Inuti talar själen om döden och evig tystnad och stillhet. Jag kan inte riktigt tro på att det kommer bli så lätt.
Om döden var så underbar, vem skulle då vilja leva.
Jag vill egentligen inte dö, det är så extremt onödigt att slösa bort sin plats. Ingen kommer kunna ta den någonsin. Alla har sin tid och 16 år av en evighet är aldrig länge nog.
Jag låter fingertopparna smeka varje del av min kropp. Kanske är det så det känns att vara älskad.
Mina händer är lilablå av kylan och istället för att känna den pirrande känslan av berörning mot huden på min mage, känner jag hettan av kroppen i fingrarna och jag får gåshud.
När rysningarna börjar avta trycker jag in naglarna i huden och jag känner ingenting.
På morgonen vaknar jag svettig och öm med blåmärken. Är jag verkligen så våldsam i drömmarna?
I vaket tillstånd är jag lugn, näst intill apatisk. Min kropp är stel av brist på träning. Armarna och benen är raka, har ingen form. Jag har inget där en kvinna ska ha kurvor.
Ändå är det någonting med mig som gör mig attraktiv. Varje gång jag möter min spegelbildsblick blir jag deprimerad. Ögonen är tomma och kyliga. Näsan är liten och rak, hakan är en blandning mellan spetsig och mjuk och högt upp framträder kindbenen. Jag är blek med blåa läppar.
Självklart så är blicken grå.
Förra året färgade jag det blekblonda håret knallblått. Nu är färgen matt och glänser i silver. Det är ganska vackert, men underligt. Färgen är inte grå som om det vore åldrat och utan pigment, det är svagt blått, men i solljuset ser det nästan ut som man har flätat in silver i håret.
Det är dessa tomma ögon som blir den första blick jag möter. Helkroppsspegeln hånar min magra kropp och skrattar åt den vita hyn. Mina bröstvårtor är styva av kylan. Håret på armarna står rakt upp. En ensam tår rinner längst kinden.
Jag drar en stor tröja över kroppen, döljer det som inte finns. Jeansen är slitna och blåsvarta. Jag är mörk med mörkret och jag trivs så.
Säg den tonåring som aldrig funderat på att dö.
Allt jag egentligen vill är att vara kär. Det begäret driver mig till desperation. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för vem som helst om jag får lite ömhet eller närhet tillbaka.
Istället står jag blyg i ett hörn, oförmögen till att våga gå fram och lägga min hand mot någon annans hud. Så fort någon råkar nudda mig bränner det och jag måste anstränga mig för att inte skrika.
Och om någon säger ett ord till mig personligen byter mitt ansikte färg till ljust rött, och med orden jag tar emot försvinner mina egna.
Jag dör lite mer för varje dag som jag håller käft.
Måndag morgon och jag sitter längst bak i ett klassrum och har ångest.
Runt om kring mig hör jag bara vibrationerna från ljuden som andra ger ifrån sig när de berättar om helgernas äventyr. Kanske förnekar jag att andra har ett liv. På något sätt har jag blivit döv. Har min stumhet smittat av sig på alla andra som går nära?
Så fort lektionen är slut reser jag mig upp och går långsamt ut. Ingen pratar med mig för jag möter inga blickar. Det är egentligen det enda sättet att kommunicera. Om någon talar utan ögon finns det inget att lyssna på. I ögonen ser man orden som aldrig sägs, orden som kommer att sägas och orden som inte ens existerar.
Mina fötter går bortåt, skolan försvinner bakom hörnet. Staden dör bakom min rygg.
Dagen försvinner bakom mig. Natten är det enda som välkomnar mig, och mörkret blir ett med mig.
Snön faller över mina fotspår. Imorgon kommer ingen att kunna hitta mig för alla spår är dolda av vintern.
Av någon anledning, är kylan behaglig. Snöflingorna smeker mig, älskar med mig.
Jag tar av mig skorna och kastar dem så långt jag kan.
Framför mig glänser det vita. Snön skyddar isen som täcker sjön. Under är den sprucken, en metafor för min kropp.
Jag går ut, under fötterna känns allt mjukt. De har blivit trampdynor utan känsel.
Det knarrar till under min kropp och den ena foten skapar ytterligare en spricka. Jag ler och ansiktet är stelt.
På den blå sjön drar jag av mig resten av kläderna, lägger mig ner och gör en snöängel. Smälter ihop med min ängel. Låter min kropp bli till kylan som är vatten runt om kring mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 21 apr 11 - 02:08- Betyg:  | | det var underbart! jag älskar hur du skriver och jag vet inte, man känner igen sig i hennes situation på något sätt. Under tiden man läser så förstår man verkligen henne :) |
|
|
|
