(M/M) I varje andetag - kapitel 17 |
Woho. Detta kapitel var egentligen klart i onsdags, men hade ingen möjlighet till att skriva in det på daton förrän nu. I alla fall, tack så otroligt för kommentarerna på förra kapitlet. De betyder så grymt.
Kapitel 17
”Hos familjen Jidberg, det är Hugo”
”Är Alex där?”
”Ja, det är han”
”Kan jag få prata med honom?”
”Nej”
”Och varför inte det?”
”För han vill inte prata med dig”
”Varför vill han inte det?”
”Det vill han inte säga, men han vill inte prata med dig”
”Det kan jag förstå att han inte vill, men jag vill bara få chansen att förklara mig”
”Han säger att han inte vill höra på någon förklaring”
”Tycker inte du att jag borde få förklara mig för honom?”
”Jag är av den åsikten att alla som förtjänar en chans ska få den”
”Och tycker du att jag förtjänar en chans?”
”Jag vet inte”
”Varför vet du inte?”
”För jag vet inte vad du gjort som har sårat honom så mycket”
”Så han har fortfarande inte berättat?”
”Nej”
”Stör det dig?”
”För att vara ärlig, så ja, lite”
”Kunde tänka mig det”
”Men jag ska gå nu, hej då”
”Hälsa Alex. Hej då”
”Visst, hej”
*
Den är den tjugoandra december, två dagar kvar till julafton och Christoffer går med händerna nedstoppade i sina grönfärgade jeans. Den grå jackan som han för tillfället har på sig klarar inte av att stå upp emot kylans påträngande armé. Inte heller fungerar ett par tygskor av märket Converse att stå emot den vita snöns minusgrader.
Trots att klockan inte är mer än fyra på eftermiddagen, så är det beckmörkt utomhus. Det ljus som gör att han ser var han ska sätta fötterna för att undvika att halka på en fryst vattensamling, kommer ifrån gatulyktorna, som står med jämna avstånd längst vägen. De elva minusgraderna gör sig synliga på så vis att när han andas ut varm luft bildas det vita rökmoln. Hela hans kropp känns som en enda jättestor levande isbit och han hackar tänder.
Den kyligaste dagen på mycket länge och han är ute och går i alldels för kall jacka och har varken en mössa på huvudet eller vantar på händerna. Hans mörkgröna hår är fryst i stripor eftersom han var korkad nog att duscha och lät bli att torka håret innan han gick ut. Men han fick väldigt bråttom med att kliva ut genom ytterdörren och beblanda sig med decemberdagens kyla, för hans telefon ringde. Personen i andra ändan sade att han skulle komma hem till honom om han hade lust att träffa honom och därför går Christoffer nu med raska steg mot Alex lägenhet.
Han tvivlar på att det är en bra idé att göra det, men han kan inte låta bli. Måste få träffa silverögonpojken och det är snart. Han klarar inte av att vara utan honom, inte nu. Nu vet han hur det kan kännas att uppnå äkta glädje och han vet hur det är att hålla armarna kring Alex kropp.
Vid de tankarna börjar hans ben gå betydligt mycket fortare. Dels för att han vill komma bort från kylan, dels för att få upp värmen medan han tvingas befinna sig i minusgradernas rike, men allra mest för att han vill känna Alex läppar pressandes emot sina egna.
Väl framme vid Skorpans och lillebroderns lägenhet stannar han i trappuppgången. Han vet inte om han ska vända om och gå hem igen, eller fortsätta hela vägen in till lägenheten, för han kommer på, för andra gången på mycket kort tid, att det kanske inte är så smart att träffa silverögonpojken ändå. Planen han lagt upp för sin framtid innehåller nämligen inte ett förhållande med en person av samma kön. Men planer kan ändras, tänker han tillsist och ringer på.
”Hej”, säger Alex lågt och ler mot honom. Ett oemotståndligt leende han utan att tveka besvarar.
”Hej.”
Den blonde pojken gör en svepande rörelse med ena handen – ett tecken på att han ska kliva in så att de slipper stå kvar i trapphuset. Så att alla kan se dem.
”Det är skitkallt ute.” Alex tittar menande på honom när han händer upp sin tunna jacka, som för att påminna honom om att när det är kallt så bär man en varm jacka.
”Jag vet.”
”Fryser du inte då?”, frågar silverögonpojken och en smula orolighet smyger sig in i hans blick.
”Jag känner mig som en vandrande isbit”, svarar han och skrattar till. Ser för sitt inre hur en isbit man plockat fram ur frysen plötsligt börjar gå iväg.
”Ska jag värma dig?”, undrar Alex och flinar. Christoffer svarar inte på det utan drar istället honom till dig, lägger armarna om hans midja och böjer på nacken för att gömma ansiktet i det ljusa håret. Alex lägger snabbt sina armar runt hans hals. Drar naglarna över hans nacke och Christoffer ryser till av välbehag.
”Jag vågar knappt erkänna det för ens mig själv, men jag har verkligen saknat dig”, viskar Christoffer lågt utan att röra sig en millimeter. Vill inte gå ifrån pojken i sin famn nu när han äntligen är där.
”Jag har saknat dig med.” Christoffer vänder upp huvudet och ser på Alex, låter hans ord sjunka in och placerar en lätt kyss på hans bleka läppar.
”Ska vi se på en film eller något sådant?”, frågar Alex lågmält och han bara nickar till svar. För honom spelar det egentligen ingen roll var de gör.
Inne i vardagsrummet sätter han sig ner i soffan. Drar täcket han hittar i möbelns ena hörn över sig. Kurar ihop sig och försöker bli av med kylan som tydligen kedjat fast sig med kedjor intill hans skelett.
”Vad ska vi se då?”
”Bestäm du”, svarar han och ser på honom. Alex är klädd i ett par svarta mjukisbyxor som har några fläckar av färg, som inte går att få bort, lite här och var. En enkel vit t-shirt utan något motiv sitter över hans bröstkorg. På fötterna har han två olikfärgade stumpor på sig. Den ena är helsvart och den andra grön- och rödrandig. Det ser lite lustigt ut och Christoffer undrar för sig själv hur det kommer sig att han stirrar på en annan människas strumpor. Därför att allt med silverögonpojken betyder något.
”Blir Bläckhjärta bra?” Han rycker till när han hör Alex röst. Har betraktat honom så mycket att han nästan glömt bort att människan kan framkalla fantastiska ljud i form av ord.
”Vad handlar den om?” Han ställer frågan så att Alex inte tror att han är helt ointresserad av att tillbringa någon timme med att titta på film.
”Öh… det är en barnfilm, men den är hur bra som helst, jag lovar och den handlar om en snubbe och hans dotter. När snubben läser högt ur böcker kommer vissa saker från historien ut till verkligheten…” Han skrattar till. ”… och ja, den är jättebra.” Vid beskrivningen av filmen börjar Christoffer le. Att det finns någon mer än honom själv som faktiskt gillar såkallade barnfilmer.
”Visst, en låter bra”, säger han och ler.
”Så du har inget emot barnfilmer?”
”Den som anser att barnfilmer är dåliga är konstig.”
”Sant”, håller Alex med om och lyfter upp täcket en bit så att han kan sätta sig ner bredvid honom och även han få ett värmande täcke över sig. Christoffer lägger ena armen kring den blonde, som precis efter det att han tryckt igång filmen, vänder ansiktet åt hans håll. Sträcker på sig något och den mörkgrönhårige pojken känner hur han skakar till av att bara ha några få millimeter mellan sina egna läppar och Alex mun. Snabbt, som om han ska dra sig tillbaka, kysser han Alex djupt. Låter deras tungor bekanta sig ordentligt med varandra.
Det är inte många minuter av filmen de ser, för de är nämligen alldeles för upptagna av varandra för det. Läppar möter läppar och händer vandrar på överkroppar under allt tyg. Inga smekningar vid de privatare delarna, bara mysigt hångel. Han behöver inte mer. Det räcker gott och väl och han vet heller inte om han skulle klara av att gå längre med Alex just nu. Det tvivlar han på.
”Det var i förrgår du var här, men det känns som en evighet”, viskar silverögonpojken lågt och ser in i hans ögon. Glitter av lycka strålar ut från dem och Christoffer kan svära på att hans egna gör likadant.
”Det är sjukt att det känns så egentligen.”
”Varför?”
”Därför att jag aldrig har känt sådär för någon tidigare och jag vet inte riktigt ifall jag vill känna den som jag känner för dig”, säger han och viker undan blicken. Skäms över sina egna ord, men vet om att han måste säga som det är till Alex.
”Vad är det du känner?”
”Jag vet inte. Dinosaurier hoppar runt i min mage varje gång jag ser dig, rör vid dig eller hör dig prata. Jag kan inte sluta tänka på dig och…”
”Och vaddå?”
”Och jag drömmer om dig. Hela tiden, varje natt.”
”Allt det där beror på en enda sak”, säger Alex och flinar.
”Vad för sak?”
”Du är kär i mig”, förklarar han retsamt och även om Christoffer egentligen vetat om det, så blir han chockad av hans ord. Att han är kär i en annan kille, i Alex. Det får honom att känna sig äcklad och på samma gång lycklig.
”Jag vet att du avskyr att vara kär i mig, att du anser att homosexualitet är helt fel, men du måste acceptera dig själv.” Alex ser på honom med en blick som tydligt talar om att han kommer hjälpa honom att lära sig acceptera sig själv.
”Och bara så du vet, så är jag väldigt kär i dig.” Alex ord får honom att dra efter andan. Motbjudande känslor väller över hans kropp till en början, sedan förstår han vad orden faktiskt betyder och han fylls med ett lugn som sprider sig i hela kroppen.
Kanske kan han lära sig att acceptera två pojkars kärlek till varandra så länge det handlar om sina egna känslor och Alex känslor. Kanske kan han klara av att berätta för Matteus om silverögonpojken med stolthet i blicken.
Christoffer ser på Alex vackra ansikte och tänker att ja, han kanske kommer att fixa det här. För att förlora Alex är inget alternativ.
Flurfshuengdkmsdltewksgqwasfjkmwoooooo <---- det där betyder att ni nu ska kommentera.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | idantica - 20 okt 09 - 12:44 | | åhåhåååå...aaah! kärlek på det här! det är så otroligt bra och du är så bra på att fånga ögonblick och jag älskar sättet som du målar bilder med dina ord och liknelser, så väldigt bra! | | EMORAiNBOW - 18 okt 09 - 22:31 | | Åh... åh... ÅH!! *överväldigad av känslor* ÅÅÅH så bra och åååh vad jag älskar dig just nu för att du, än så länge, fixat ihop dem!! Nu ska de bara hålla ihop också!! Åh, jag är alldeles varm i själen och fnittrig av lycka. Härliga tider <3 | Pumisa - 18 okt 09 - 12:39- Betyg:  | :3
så smart är jag
Men men... BRA! | | Jurrie - 17 okt 09 - 21:00- Betyg: | | Ååååååh :D Dom är så söta ^^ Bäst skrivet! 8D | | MoRoTpOwEr - 17 okt 09 - 20:26 | Nämen
Awwwwwwwwww *hoppar runt* | | thakiwi - 17 okt 09 - 15:27- Betyg: | Awwww! De är så otroligt söta!!
Men jag gillar inte början, jag tycker att de ska vara som de är nu föralltid och inte bli arga på varandra!! | | Andastyst - 17 okt 09 - 14:08- Betyg: | NAAAAAAAAAW!!! Åh vad jag älskar de små pojkarna!!
Sen måste jag ju passa på att påpeka att jag nyss läst klart
Bläckhjärta. :3 Det var min favoritbok när jag var i elvaårsåldern,
och nu har jag börjat läsa den igen och det är så otroligt mysigt!
Och Bron till Terabitia är ju så underbart fin och sorglig. :')
De här små gossarna bara MÅSTE vara mina själsfränder ju!
Men nu ska jag sluta snacka om det för att tillägga att DENNA NOVELL
ÄGER!! Som om du inte visste det. Åååh, det är så underbart mysigt
att sitta här och läsa med regnet piskande utanför.
TACK för detta underbara!! Och nu vill jag ha mer av den, så skriv
och skriv och skriv!!! <3 | | WalkingTheDemon - 17 okt 09 - 13:38- Betyg: | | Awwwwwww :'3 |
|
|
|
