våra vägar korsas, men möts aldrig. prolog/oneshot |
Elias bad mig att älska honom, jag försökte, som jag sa att jag skulle. Men det räckte inte, han var trots allt inte den jag ville att han skulle vara. Han må se ut som honom och pratar som honom, men han var inte honom. Jag har aldrig hatat någon, så jag vet inte ifall det är hat jag känner mot honom. Allt jag vet är att det inte är kärlek.
"Jag har gjort allt rätt", sa han.
Jag kunde höra hur hans hjärta slets isär medan mitt eget fortfarande var så gott som helt. Jag kände hans blick stirra ett stort hål på min rygg där jag stod uti fönstret och frånvarande kollade ut. Någon som jag inte kände skulle trott att jag stod där helt avslappnad, men ett tränat öga kunde se att jag var allt annat än avslappnad när jag lekte med korset som låg i halsgropen med min hand medan den andra vilade på armbågen.
"Ibland är det inte tillräckligt", förklarade jag, och det hade vi bevis till nu.
Jag vågade mig en titt på honom, men ångrade mig genast. Hans gröna ögon lyste av tårar, något som jag var skulden till.
"Vad kan jag göra?" frågade han.
Hans riktiga fråga var "hur kan jag blir mer som honom?". Svaret var att han skulle glömma bort att jag hade sagt till honom. Att han skulle glömma bort mina hemligheter som ingen borde veta. Det var därför jag aldrig skulle kunna älska honom. Han visste för mycket om mig, och jag kunde inte lita på honom. Utan tillit finns det inte kärlek. Hur kan jag ge mitt hjärta till någon som kan krossa det lika snabbt som han fått det? Det var också därför jag kunde älska Gideon, han visste inte mina mörkaste hemligheter, även fast han anade. Men han visste inte, och jag visste inte hans.
"Snälla", hans röst vädjade mig till att göra något jag inte kunde.
Aldrig har jag velat mer att ge mitt hjärta till någon men inte kunnat.
"Jag kan inte", sa jag till slut och avfärdade hans hand som försökte ta tag i min.
"Varför inte?" hans fråga hängde obesvarad i luften.
"Du borde nog börja gå", sa jag istället. "Det börjar blir mörkt."
Han tog ett steg mot mig, jag var beredd på att flytta på mig ifall han kom för nära. Han fick inte komma för nära, varken fysiskt eller psykiskt. Han var redan för nära. Jag släppte ut ett andetag när jag hörde han styra iväg sina steg och sedan hur dörren slogs igen så att fönsterrutorna vibrerade.
Jag visste exakt vad jag hade gjort, och jag mådde inte dåligt. Men jag visste att om jag rörde mig så skulle det slå ner vad som hade hänt. Han visste mina svaga punkter och han utnyttjade dom hela tiden. Till sin egen vinning.
"Det där gick ju bra", fnös min lillebror bakom mig.
Han kom runt mig och lutade sig mot fönsterarmen för att kunna se mig i ögonen. Vi var som spegelbilder, men samma stora bruna ögon. Jag slog ner min blick på golvet när jag inte kunde se hans besvikna blick.
"Hur skulle det annars gå?" frågade jag.
"Varför leker du med honom?"
"Jag leker inte med honom", fräste jag och blängde på honom. "Du är så oförstådd i sånt här. Du har aldrig älskat någon."
"Och det har du?" ifrågasatte han men minst lika arg blick.
Min käke spändes. "Du vet att jag har."
"Varför kan du inte lita på honom?"
Han lät som den oförstående pojke han var, men ändå var han så skarpsynt att han visste vart problemet låg.
"Det är såhär det blir när man inga hemligheter har." förklarade jag, men han såg bara mer förvirrad ut.
"Hur menar du?"
"Att när du har sagt allt som finns att säga så går alltid båda därifrån utan ett ord."
Han fick tillbaka sin arga blick. "Sluta prata din dumma gåtor och säg för en gångs skull hur det är."
Jag såg ledset på honom.
"Hur kan jag älska honom när jag älskar nån annan?"
OKEJ; Det här skulle egentligen bli en ONE-SHOT, men jag tänkte kanske fortsätta på den, det beror på vad ni tycker. Så, ska den vara klar här eller ska den forsättas?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Justmyfault - 18 okt 09 - 01:41- Betyg:  | | fortsätt :) |
|
|
|
