och klockan tickar
så högt
att strupen krymper
ihop och liksom
kväver mig
och jag håller ett
krampaktigt grepp
om krokis
med mina skakande
fingrar
(jag fick han av Dig,
kommer du ihåg?)
det ligger små naglar
utspridda på golvet
omkring mig
där jag sitter
överallt ligger de
och brunrött blod täcker
den yta längst ut
på nageln
som en gång i tiden
var vit
och skinande
det är spår av mina
försök
att klösa mig ut ur
de trånga väggarna
som sakta men säkert
krymper rummet
i storklek,
hela tiden
och det finns långa
röda upphöjningar
över mina armar
och över ryggen, benen
över hela min
vitgrå hud
det är mina försök
till att klösa mig ut ur
mitt fängelse till kropp
men det fungerar
inte
nu har jag inga
naglar kvar
på mina knotiga
fingrar
och min
luftstrupe
har varit tilltäppt
alltförlänge
för att
kunna släppa igenom
nya andetag
jag antar att det här
är mitt "hejdå"
|
| Kommentarer |
| LikeBefore - 17 okt 09 - 09:18 |
0.0
alltså snälla rara. wow, de här är otroligt bra skrivet
men aj aj, den känns verkligen
<3 |
| magda87 - 16 okt 09 - 19:04 |
| wow...helt underbart skrivet!! |
| idantica - 16 okt 09 - 19:00 |
hjälp...det här är så sjukligt berörande...
hoppas av hela mig att det inte är ett hej då dock...jag finns här om du behöver någon, på riktigt, så du vet bara
men hjälp vad bra du skriver |
| ccooccaaccoollaa - 16 okt 09 - 18:58 |
| vackert! jättefint <3 |
