BRAVE = AFRAID [Kapitel 3] |
Fukten hängde tungt i luften. Hela ön låg vindstilla mitt ute på det gråa havsvattnet. Efter den stormiga natten var mark och sten kalla och likaså den kvava luften. Havet som föregående natt varit som ett girigt rovdjur var nu helt spegelblankt. Inte ens det viskande ljudet av långsamma vågor hördes. Allt var tyst på ön utom de enstaka pip och flaxandet man hörde ifrån fladdermössen som var påväg till deras mörka gömställen för att få sova efter en hel natts jakt och strid genom ovädret.
Morgonsolen började sakta att klättra upp från horisonten i jakt på andra sidan av himlavalvet. De vita moln som låg som ett duntäcke över världen nedanför kunde inte hindra den röda morgonsolen från att sträcka ut på sina orangea armar. Solstrålarna trängde sig envist igenom molnen och snuddade emot hav och jord. Ön blev av guld och havet var som en oändlig glasskiva med himmelen som en målning på vattenytan. Snart hade en spricka mellan molnen skapats och den röda solen kunde nu iaktta den värld som fanns nedanför henne. Ett skådespel av färger spelades upp ovanför varje levande varelsers ögon nu då halva himlavalvet var av stålgråa och vita moln medan de på andra halvan tonade ut sig i rosa och gult med violetta skuggor.
Sakta så började ön vakna till liv. Hjortar och rådjur började att komma ut från deras sovplatser. De välkomnades av fågelsånger. En efter en så började alla fågelarter som suttit halvsovandes på trädens grenar i skogarna att sjunga med i en oavbruten morgonsång. Men även så började öns rovdjur att vakna..
Kapitel 3
Lukten av förmultnade löv, fuktig mossa, bark och dimma kom som inandningsluft till Meena's lungor. Hon började nu att vakna till liv från hennes tunga sömn och blev allt mer medveten om ljud och lukter som fanns runt omkring henne men hon hade fortfarande inte orken att öppna ögonen. Det kändes jobbigt att gå upp nu. Hon hade inte sovit länge. Inte efter vad som hade hänt under natten. Kroppen var öm och frusen. Hur Meena än skulle göra så skulle hon fortfarande darra av kylan. Fundersamt så låg Meena kvar i den ihåliga stocken tills hon sakta satte sig upp och gäspade. Efteråt öppnade hon de bruna ögonen och hon såg sig om. Inuyashi låg fortfarande och sov, såg det ut som, en bit bort ifrån Meena intill stockens kala vägg. Ett litet övergivet spindelväv syntes vid stockens 'utgång' som ledde ut mot dungen av gigantiska tallträd. Dimmans fukt hade skapat vattendroppar längs varenda välgjord silkestråd. Dropparna hängde likt glittrande pärlor på väven. Det liknande som ett komplicerat halsband.
Efter att ha betraktat den vackra spindelväven så höjde Meena huvudet upp och lät hennes blick vandra med längs gångarna av kryp som funnits i stocken då den säkert var ett ungt och friskt träd. Dock fanns det ju inte bara småkrypens gångar inristade i den ljusa barken utan även de där märkliga rivmärkena.
Meena satt länge på lövbädden med blicken som gick från det ena inristade mönstret till det andra ända tills hon reste sig upp och vände sig om för att gå ut till gläntan utanför stocklyan. Hon försökte gå så obemärkt och tyst som möjligt förbi Inuyashi och vidare ut. Dock så prasslade de torra löven under hennes tassar och Inuyashi strök öronen bak mot henne. Hon var alltså vaken? Undra hur länge hon har varit vaken, funderade Meena tills hon äntligen kom ut. Grumliga vattenpölar syntes här och var i gläntan och floder av vatten från pölarna rann ut mot alla hörn och kanter. Marken var lerig och kall. Meena lät blicken vandra runt gläntan tills hon med en suck satte sig ner med huvudet hängande.
Raiden hade inte kommit tillbaka. Meena kände en oro hon aldrig tidigare kännt. Om inte Raiden skulle komma... Vad skulle hända med Meena då? Hon var bara en valp som aldrig sett den verkliga värld hon levde i och inte heller hur hela denna ö hon bodde på såg ut som. Allt hon kände till var denna glänta och hennes förra lya där hon och hennes familj bott i. Men hon visste inte var hennes födelselya fanns och hur skulle hon på egen hand hitta den igen? Raiden hade räddat Meena från de läskiga tvåbeningarna, tagit hand om henne, fångat mat åt henne och låtit henne få sova i hans lya. Till det bittra slutet hade han varit ett lockbete för tvåbeningarnas hundar för att kunna skydda Inuyashi och Meena. På vägen så hade han blivit skjuten. Det var vad Meena hade tolkat det som i alla fall. Hon försökte hålla hoppet uppe, men det blev allt svårare med dem baktankar hon hade.
Det hördes ett viskande läte ifrån gräs som trampades ner och sedan knaster av grenar som bryts av. Meena kastade sig upp på alla benen och såg ängsligt mot de tjocka buskar som stod på andra sidan gläntan. De vaggade fram och tillbaka av att något rörde sig inne i dem. Hjärtat bankade emot Meena's lilla bröst så det gjorde ont. Något mörkt rörde sig inne i buskarnas smala armar. Grenar knäcktes och päls mot taggar hördes raffsa inne i skuggorna där inne. Meena kunde höra hur varelsen sakta började ta sig ut men stod dumt nog kvar. Stel av skräck var hon. Det var dock förståerligt. Hon var ingen stridskämpe, varken snabb, stor eller stark. Hur skulle hon lyckas försvara Inuyashi som redan var allvarligt skadad då hon bara var en liten valp? Hon... kunde inte klara det utan Raiden...
Busken klyvdes. Taggar och kvistar föll ljudlöst ner på marken. Leran pressades under den stora varelsen högertass som tog det första steget ut ifrån buskaget. Meena kände all luft leta sig ut från hennes lungor. Hon kunde inte andas.
Kapitel 3
Den klibbiga leran dolde den toviga pälsens riktiga päls. Leran hade även dragit till sig smågrenar, taggar och vissnade löv från buskarna. På benen syntes några kardborrar, mellan tårna syntes några torra grässtrån och på ena baktassen hade även ett maskrosblad klistrat sig fast. Rivsår, från buskens skavande grenar och taggar eller från något helt annat var osäkert, syntes som mörka sträck genom den lervåta pälsen. Men hur smutsig och ärrad av rivsår kroppen än var så tog Meena inte fel. Det var Raiden!
Med vidöppna, chockade ögon stirrade Meena förbluffat på Raiden som haltade fram från buskagen. Men då Raiden plötsligt var nära att tappa balansen och falla till marken så återvände kraften att röra sig och tänka hos Meena, och hon rusade fram till Raiden och ställde sig tätt intill honom. Hon tryckte sin kropp med all styrka hon hade i benen mot Raiden's våta, kladdiga röda päls för att få honom att fatta fotbalansen igen. Med en sammanbiten suck så hävde sig Raiden upp och fortsatte framåt.
Meena suckade lättat av att få bli av med tyngden från Raiden innan hon trippade efter Raiden med blicken alltid spänt stirrandes upp mot honom. Hon svalde. Det brändes att göra det då halsen plötsligt blivit så torr. Hon öppnade munnen för att tala.
- "D.... Du.. Lever... Du lever?", stammade Meena fram och sänkte försiktigt huvudet och öronen av osäkerhet. Men Raiden såg inte ner mot henne utan fortsatte bara att gå emot hans trälya.
- "Jag är ganska säker på att jag fortfarande är det, ja.", svarade han i en ton som beskrev att han inte verkade ta så stor nottis om det som hade hänt eftermiddagen innan. Men han var utmattad det kunde man ju se på hans kropps skick. Dock hade han som alltid något känslolöst skal över hans ansiktsuttryck. Varför han alltid hade sådana tråkiga ansiktsuttryck förstod aldrig Meena. Någon gång måste man väl skratta och göra roliga grimaser? Tja, kanske inte i hans värld. Hur gammal var han egentligen föresten? Han såg ju så ung ut men ändå så uppförde han sig som om han hade varit Meena's farfar. Ja, enligt henne i alla fall. Men visst ja, Inuyashi! Hon måste ju få reda på att Raiden är här!
Skuttandes så sprang Meena mot lyan.
- "Inuyashi! Vakna nu! Raiden är här! Raiden är tillbaka!", utbrast hon och tvärstannade vid öppningen till lyan med svansen oavbrutet viftande. Men...
Meena's svans slutade att vifta och hon såg sig oförstående omkring. Hon var borta. Utan att ha hört minsta ljud av prasslande löv så hade Inuyashi gett sig av. Men till var? Meena gick nervöst runt i lyan och såg sig även om utanför, men hon var borta. Hon hade försvunnit så plötsligt.
- "Låt henne gå. Hon vill ändå inte vara här.", sade Raiden's röst bakom Meena. Meena nickade på huvudet och hon vände sig mot Raiden's håll. Hon hade blicken sänkt och en djup suck lämnade hennes små lungor. Men så spättsade hon fram hennes öron då en dov duns hördes och hon höjde huvudet för att se sig om vad som hade hänt. Raiden låg matt ner på den våta marken med stängda ögon och tunga andetag. Meena pep till och sprang i all hast fram mot Raiden med hjärtat bultande. Hon blåste lite varm luft på Raiden's nos när hon saktat ner och stannat framför honom. Han öppnade de trötta blodröda ögonen men gav sedan ut en suck och stängde dem igen. Meena gnydde på honom men han svarade inte. Meena sänkte sorgset öronen ner och gick fram till hans magsida. Hon klev över det brännskadade, kraftiga benet innan hon buffade på det och klämde sig mellan Raiden's båda framben. Han var kall och marken var våt av vatten och lera men Meena brydde sig inte om det. Hon la sig ihopkrupen intill Raiden's bogsblad och gav ifrån sig en frusen darrande suck innan hon sakta började att ge kroppsvärme åt sig själv och Raiden. Andningen blev tungare för henne och hon tog ett djupt andetag för att kväva en gäspning.
- "Lova mig att du aldrig ska dö från mig, Raiden...", var hennes sista ord som hon mumlade fram innan hon föll i sömn. Hon såg det inte, eller ens reagerade på henne, då hon redan slappnat av så snabbt och somnat men Raiden hade höjt sitt huvud och öppnat sina ögon som nu såg ner mot hennes lilla valpkropp. Försiktigt så la han sin brännskadade arm över henne som ett vindskydd innan han sakta la ner sitt huvud mot lermarken och hans blodröda ögon stirrade ut mot omgivningen framför honom tills hans ögonlock gav vika och även han föll i sin tur i sömn.
|
|
|
|
