(M/M) I varje andetag - kapitel 16 |
Mojhoj. Ett nytt kapitel och vad har det gått, tre dagar? I alla fall. Jag är stolt över mig själv, muhu.
Till de som hoppades på ett kinky-kapitel kan jag redan nu krossa era drömmar - det blev inte så. Men jag är nöjd med det här, för det är så fint. Tycker jag.
Tackar otroligt för alla kommentarer och ja, nu får ni börja läsa.
Kapitel 16
”Alex Jidberg”
”Jag pratade med din mamma för någon dag sedan”
”Eh… jaha. Vad sa ni då?”
”Jasså nu funkar det att lyssna”
”Sluta. Vad sa hon?”
”Att jag skulle komma hem till er någon dag”
”Det gör du inte”
”Varför inte det?”
”För jag vill inte ha något med dig att göra. Fatta det någon gång”
”Och du måste förstå att så fort jag fått förklarat mig så lämnar jag dig ifred”
”Snälla, snälla sluta”
”Ge mig fem minuter”
”Nej”
”Vad är det du är rädd för?”
”Vad skulle jag vara rädd för?”
”Det är det jag också undrar. Varför vågar du inte höra på min förklaring?”
”Jag vågar, men vill inte”
”Skitsnack”
”Tro vad du vill”
”Jag tror inte. Jag vet. Jag känner dig”
”Du känner mig inte längre”
”Alex, låt mig få förklara”
”Nej, ring aldrig mer. Hej då”
”Vi hörs i morgon”
”Hej då!”
*
”Är det okej att jag sätter mig här?”, viskar en röst på hans vänstra sida och han vänder sig lättat om, slipper för en sekund titta på den ensamma tjejen på scen.
”Visst, det är ändå ingen som sitter där”, svarar han personen, som han är säker på att han borde veta namnet på, för han känner igen henne så bra.
”Du kommer inte på vem jag är, va?”, flinar hon som om hon kan läsa hans tankar.
”Nej, men jag borde det, eller hur?”, påpekar han och skrattar till. Ett hyschande ljud hörs bakom honom och han undrar vem som egentligen uppskattar den kråkröstssjungande fågelskrämmaliknande tjejens förskräckliga sång.
”Det behöver du inte göra, vi har endast träffats en gång innan det här”, förklarar hon och han blir, om möjligt det vill säga, ännu mer förvirrad.
”Om jag säger skåp, svart kajal och knallgult linne, vet du då vem jag är?” Trots den lite smått komplicerade ledtråden tar det honom nästan en minut innan han förstår vem det är som sitter bredvid honom på vänster sida. Cornelia.
”Du ser…” Han gör en paus och studerar hennes kläder. Helvita jeans med en ljusrosa tröja, någon klädkunnig skulle veta att det är en blus, med ett tryck av småblommor i någon nyans mörkare än resten av tyget. Håret är utsläppt, bara luggen är uppsatt med ett vitt hårspänne i form av en blomma. Ögonen är endast inramade av ett tunt lager av svart mascara och på ögonlocken är en ljusrosa ögonskugga ditmålad. Munnen glänser av ett genomskinligt läppglans. ”… annorlunda ut.”, slutar han.
Ja, alltså, jag slog vad med en kompis. Han trodde inte att jag skulle våga gå klädd såhär, så, ja. Man måste ju bevisa att man inte är någon fegis”, säger hon och ler. Ett par ovanligt raka tänder blir synliga, vilket troligtvis beror på några års användning av tandställning.
”Okej, för du hade inte precis den där klädseln sist”, svarar han och ler tillbaka.
”Nej, inte direkt”, avslutar hon och de båda vänder blickarna mot scenen, som äntligen blivit av med fågelskrämman och istället står en ensam stol mitt på scenen med ett mikrofonställ med tillhörande mikrofon framför.
Han kommer plötsligt ihåg att det var Cornelia som slängde iväg ordet ”puss” under deras första och hittills enda konversation på MSN. Att han irriterade sig onaturligt mycket över det. Bryr sig inte om att säga något till henne om den saken nu. Dumt att dra upp något som hände för så länge sedan. Men egentligen är det inte länge sedan alls. Bara det att silverögonpojken fått honom att tappa tidsuppfattningen något.
”Känner du några som ska vara med, eller?”, frågar Cornelia när det visar sig att människan som ska sjunga härnäst behöver ytterligare några minuter till innan han är redo att komma ut och framföra sin sång.
”Ja, eller jag känner en, Matteus”, svarar han och stoltheten, över att han faktiskt känner just Matteus, i rösten går inte riktigt att dölja.
”Det är han, snubben med skitljust hår och som du ofta brukar känga med, va?”
”Yes”, säger han och flinar i hemlighet för sig själv. Att hon vet om att han brukar vara med Matteus betyder faktiskt att hon haft honom under uppsikt, eller så beror det på att han och Matteus alltid är tillsammans när det finns möjligheter till det.
Ut på scenen liver hans allra bästa vän och Christoffer riktar all sin uppmärksamhet emot honom. Ser hur han nervöst drar högra handen, den som inte håller i någon gitarr, över låret på sig själv. När han slår sig ner på stolen och låter toner från instrumentet svepa över aulan är det som om allt annat upphör att existera för Christoffer. Allt småprat runt omkring honom, det försvinner. Och då Matteus öppnar munnen och börjar sjunga tvekar han inte en sekund för att allvarligt mena att Matteus sjunger som en gud. Rösten lämnar strupen och ut kommer en hesaktig stark röst.
Det tar inte Christoffer ens en sekund innan han vet vilken låt det är och tanken på låtvalet gör att han fylls med så otroligt mycket ömhet och kärlek. Matteus spelar och sjunger deras låt. Den låt som är ett tecken på två bästa vänners starka vänskap.
When you feel all alone
And the world has turned it's back on you
Give me a moment please to tame your wild wild heart
I know you feel like the walls are closing in on you
It's hard to find relieve and people can be so cold
When darkness is upon your door and you feel like you can't take anymore
Let me be the one you call
If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone
When you feel all alone
And a loyal friend is hard to find
You're caught in a one way street
With the monsters in your head
When hopes and dreams are far away and
You feel like you can't face they day
Let me be the one you call
If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone
Because there has always been heartache and pain
And when it's over you'll breathe again
You'll breath again
When you feel all alone
And the world has turned its back on you
Give me a moment please
To tame your wild wild heart
Let me be the one you call
If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone
“Det där gick ju hur bra som helst ju”, säger Christoffer och hans hjärna beordrar ena armen att lägga sig över Matteus axlar.
”Jag vann ju inte. Kom inte ens tvåa.” Att Matteus är besviken är det inget snack om. Han har pratat om den här talangjakten i flera veckors tid och han hade verkligen hoppas på att han skulle lyckas på den nivån han själv anser att är lyckat.
”Att vinna är inte allt.” Han brukar inte själv ta åt sig av dem där orden, men de passar väldigt bra att dela med sig av dem till Matteus just nu.
”Nej, kanske inte.”
”Trea är ju hur bra som helst det med. Var otroligt många som deltog ju och du sjöng helt fantastiskt. Fick gåshud över hela kroppen.”
”Så säger du bara för att du är min bästis”, flinar Matteus och han flinar tillbaka. Ordet ”bästis” är något som de alltid tyckt varit lika roligt att använda sedan de hörde en gammal tant säga det om sin jämnåriga väninna, att hon var hennes bästis.
”Jag lovar att den där tanten var över åttio”, skrattar Matteus och ännu en gång får han det bekräftat för sig själv att de väldigt ofta tänker på samma sa, eller samma tant i det här fallet.
”Det måste hon ha varit”, instämmer han med mungiporna vinklade uppåt i ett brett leende.
Resten av vägen går de i tystnad. Behöver inte säga så mycket mer till varandra. För tystnaden som uppkommer mellan dem är ändå väldigt bekväm. Vid korsningen, som delar sig i tre och åt vänster ligger Christoffers hem medan Matteus ligger åt höger, blir de tvingade att gå åt två olika håll. Innan de skiljs åt stannar Christoffer upp och säger:
”Bra låtval förresten.” Matteus stirrar på honom ett ögonblick och sedan kan man nästan se hur polletten ramlar ner och han ler.
”Du vet, det var den enda låt jag kände att jag skulle kunna sjunga. När man sjunger inför sådär mycket folk så måste låter betyda något och ja, du betyder så obeskrivligt för mig och därför blev vår låt ett självklart val”, säger Matteus och innan han går iväg med löftet om att de ska höras av imorgon, kramar han om Christoffer hårt.
Hemma i sitt rum har han placerat sig på stolen som står vid skrivbordet. Datorn framför honom är påslagen, men det är allt. Han använder den inte just nu. Sitter med blicken fäst på ett fotografi som är uppsatt på väggen ovanför skrivbordet.
Bilden förestället honom själv klädd i svarta stuprörsjeans och en helvit långärmad skjorta. Håret är nyfärgat i svart och ögonen, som alltid, inramade av svart smink. Bredvid honom står Matteus och hans ena arm ligger slängd över Christoffers axlar. Matteus ben är täckta av ett par ljusblå jeans och överkroppen har krupit in i en likadan skjorta som Christoffers, bara det att Matteus är mörkgrön.
Fotografen har tryckt av på avtryckningsknappen i exakt samma tillfälle som de båda börjar asgarva. Skrattet i deras ansikten, det glittriga i ögonen och breda leenden som visar väldigt många tänder, ser inte ut att vara fast i ett kort. Bilden är levande. I alla fall ser det ut som det. Det är nästan så att man kan känna glädjen som strålar ut genom fotografiet.
Bilden är tagen för lite mindre än ett år sedan, på juldagen, och det är hans absoluta favoritbild. Den visar verkligen hur otroligt mycket de betyder för varandra och den visar att han är som lyckligast i Matteus sällskap. För det är ingen som förstår honom så som Matteus gör. Ingen som märker av att något är fel lika lätt som honom. Han skulle verkligen inte klara sig utan honom. Det skulle inte gå.
Därför inser Christoffer att han måste ta risken och berätta om silverögonpojken för Matteus snart. Annars kommer deras vänskap att sättas på spel.
Låten som var med: Savage Garden – Crash and Burn
Morf. Jag gillar Matteus. Jag gillar honom (ochdetärsååååånormaltattgillasinaegnakarakt ärerohyes)
Kommentera så får ni... eh... kinky-kapitel i framtiden xD
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 17 okt 09 - 09:43- Betyg:  | D: *hämtar stekpanna att slå Cornelia i huvudet med*
Give me nästa del NUUUUUUU!!! | | idantica - 16 okt 09 - 19:38 | | AAH, vad du är bra människa! det här är så fantastiskt! | | WalkingTheDemon - 15 okt 09 - 16:11- Betyg: | | Awwww :'D <3 | | Pumisa - 15 okt 09 - 07:21- Betyg: | Sista meningen du skrev fick mig att bli hypeeeer XD
Du skriver sjukt bra, underbart! Hahahaha ge mig meeer att läsa, t.ex. nä'sta del? hehehehhehe
Jag skriver det här så snabbt det gå för herregud så hyper jag blev XDDD
åh nej jag överanvänder xD D:
D::::
hahahha flera ögon
nej men seriöst
*tar ett djupt andetag*
Du skriver underbart och jag längtar tills nästa del :3 (skrivet i normal takt) | | NeMriA - 14 okt 09 - 22:16 | sdlkhjl. jesus, moses är kär i det här kapitlet.
... KINKY-KAPITEL 8D
okej förlåt -.- | | Jurrie - 14 okt 09 - 21:19- Betyg: | | Massa bra! :> | | EMORAiNBOW - 14 okt 09 - 21:13 | Du har rätt: det här var verkligen fint. Vänskap är verkligen den typ vackraste kärleken som finns, iaf när den är så ren som den mellan Matteus och Chris (jag kallar honom det xD). Och Chris har rätt: han borde berätta om Alex....
Men jag är faktiskt inte besviken över att det inte blev ett snuskigt kapitel; det här var så perfekt. Vänskap <3 |
|
|
|
