[TwilightFF] - Ett hastigt farväl. One-shot. |
Jag skrev en kort oneshot om hur det gick till när Renee lämnade Charlie med Bella ^^ Vet inte om den blev så bra då men..
Kommentera gärna :) Renee POV
"Renee, du kan inte göra såhär"
Jag stod i vårt, nåväl, Charlies sovrum och packade den sista väskan med mina kläder.
"Varför inte?"
Charlie stod i dörröppningen och tittade på medan jag stängde väskan och hängde den över axeln.
"Snälla.."
Jag ignorerade honom och gick förbi honom ut i hallen, och sedan in i Isabellas rum. Vår dotter, som bara var några månader gammal och som inte hade en aning om vad som hände, låg och sov i sin säng. Jag skulle precis bära upp henne i min famn när jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och såg Charlie stå alldeles bakom mig, med tårar i ögonen.
"Ta henne inte ifrån mig. Hon är allt jag har om du.."
Han svalde en gång.
"Om du har bestämt dig för att lämna mig"
Jag vände mig om mot spjälsängen igen och lyfte försiktigt upp Isabella i min famn. Jag lindade filten runt henne, innan jag tittade upp på Charlie igen.
"Jag tar henne inte ifrån dig. Men jag tänker inte åka någonstans utan min dotter"
Jag såg en gnista av hopp tändas i hans ögon.
"Stanna, då"
Jag höjde ena ögonbrynet.
"Skulle knappast tro det. Hur kan du ens vilja bo här? Den här staden är hemsk!"
Jag visste att han älskade Forks, staden som han bokstavligt tvingat mig att flytta till. Och jag hade försökt, jag hade verkligen försökt tycka om den. Jag hade försökt att trivas. Men regn och kyla var inte riktigt min grej. Jag hörde hemma i solen, och värmen. Jag hade försökt ytterliggare för Isabellas skull. Jag hade själv växt upp med skilda föräldrar och jag ville inte att hon skulle göra det. Men jag hade inget val längre, jag var tvungen att åka härifrån.
"Forks har sin charm, om man låter den visa en det"
Han följde efter mig när jag gick ut ur Bellas rum och ner för trappan.
"Om du bara öppnar ögonen och ser. Försök lite till.. Annars kan vi flytta"
När jag kom till nedervåningen vände jag mig om och såg på honom.
"Du skulle aldrig flytta härifrån och det vet du"
Han log och ryckte lätt på axlarna. Det var det där leendet som jag älskade, som jag hade blivit fäst vid första gången vi träffades. För bråkdelen av en sekund ville jag kasta mig i hans armar, och stanna där. Föralltid. Men det skulle blivit ett fängelse tillslut, precis som Forks skulle bli. Jag behövde vara fri. Och han visste, som sagt, lika bra som jag att han älskade den här staden för mycket för att kunna flytta härifrån. Det här var hans hem.
"Jag skulle göra det. Om det var det enda som fanns att göra för att ha er hos mig"
Jag staplade bort mot hallen, utan att svara honom. Vad fanns det att säga? Jag visste hur mycket jag sårade honom, jag visste att jag tog ifrån honom allt han hade, men det var inte meningen. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag sparkade på mig skorna innan jag svarade honom.
"Det är försent"
Jag öppnade dörren och sprang ut i regnet, mot bilen. Jag skyndade mig att kasta in väskan, innan jag satte Isabella i hennes bilstol. Jag spände fast henne försiktigt, för att inte väcka henne.
"Sådär ja. Mamma kommer snart tillbaka, älskling"
Jag smekte försiktigt hennes kind och hon log i sömnen. Undra om det där oskyldiga leendet hade funnits på hennes läppar om hon visste vad jag höll på att göra. Om hon visste att hon inte skulle få träffa sin pappa mer. Inte lika ofta iallafall. Jag tänkte inte vara en sån som vägrar låta min dotter träffa hennes pappa. Jag skulle aldrig hålla dem ifrån varandra, det lovade jag mig själv. Jag stängde dörren och sprang snabbt tillbaka till huset för att hämta de sista väskorna. Charlie stod bara och tittade på mig medan jag sprang in och ut genom dörren med väskorna. Men när jag tog den sista och skulle gå ut med den, tog han tag i min arm.
"Jag ber dig Renee, gör inte det här. Stanna. Lämna mig inte.."
Tysta tårar rann ner från hans kinder nu. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag stod bara där och tittade på honom.
"Snälla.."
Han sträckte ut sin fria hand mot min kind och smekte den försiktigt, innan jag tog bort den.
"Låt mig bara gå, Charlie!"
Jag slet mig loss ur hans grepp, vände på klacken och gick ut genom dörren en sista gång. Jag vände mig inte om medan jag sprang mot bilen, men jag kunde höra Charlie gråta bakom mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | loppan24 - 15 okt 09 - 21:28- Betyg:  | Asså vad bra!
Du hittar verkligen dem lite annorlunda intressanta grejjerna att skriva om.. Bra! :) | | Sandra353 - 14 okt 09 - 19:38- Betyg: | Aww ;__; Naae nu bidde jag jue ledsen.
Men gud vad bra du skriver <3 | | Joseephineh - 14 okt 09 - 16:02- Betyg: | naw :(
guud vad braaaa ! :D |
|
|
|
