På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Your Guardian Angel - 30

- Mörda mig inte nu för att det har tagit sån tid och delen har blivit så kort. (ännu en gång...) Och det är en tråkig del, ja. Men jag lovar att i nästa del kommer det hända grejer, RIKTIGA grejer. Om dem är positiva eller negativa tänker jag dessvärre inte tala om. Nu ska jag försöka knappra till del trettioett, sen ska jag iväg till träning. CIAO!

Del trettio
- I'll always be there for you

Fredagen blev till lördag, lördagen till söndag, men John låg kvar, fortfarande helt stilla i sängen och med sladdar kopplade till kroppen.
Det konstigaste med allt var att hans familj inte hade kommit förbi någon gång.
Visserligen visste jag inte vart dem bodde, eller om om dem ens var i livet, men han hade ju i alla fall sagt att han hade tre bröder. Borde inte åtminstone någon av dem ha kommit?
Sjukhuspersonalen lät mig för det mesta vara, men ibland hände det att dem kom fram och undrade om jag ville ha något, eller om dem skulle ringa någon. De hade redan gett upp hoppet om att försöka få med mig till en terapeut, så det brydde dem sig inte ens om att fråga mig om.
På söndagseftermiddagen, när jag var på väg till affären för att köpa min middag, ringde det i min mobiltelefon. Jag hade haft den avstängd nu tre dagar i rad, och när jag såg att det var min mamma och pappas hemnummer på displayen bet jag mig själv i underläppen.
För det första hade jag inte pratat med dem på ett bra tag, jag hade helt enkelt inte orkat höra av mig till dem.
För det andra, så visste dem ingenting om John, vilket inte var så konstigt med tanke på att jag inte hade pratat med dem på ett tag.
”Hallå” sa jag.
”Hej” sa min mamma. ”Varför har du inte svarat? Jag har ringt både hem och till din mobil flera gånger!”
”Mobilen har varit urladdad, och jag har inte varit hemma” sa jag, i hopp om att slippa förklarat allt om John.
”Jaha” Hon gjorde en liten paus. ”Vart har du varit då?”
”Hos en kompis” ljög jag. Min mamma var tyst. ”Ville du någonting särskilt?” Det var inte meningen att det skulle låta så oförskämt som det lät, det bara blev så.
”Ja... Du har inte hört av dig på så länge, jag blev lite orolig... Och sen när du inte svarade så...”
”Orolig?” frågade jag. ”Varför har du inte hört av dig tidigare, då?”
”Jag... jag vet inte...” sa min mamma lågt. ”Jag trodde att du kanske ville vara själv ett tag, för det har inte verkat som att du...”
Min mamma lät annorlunda. Hon brukade jämt låta så glad och pigg på rösten, men efter begravningen och min depression var det som att hon också hade blivit deppig. De gånger jag hade träffat henne efter begravningen hade hennes ögon sett så ledsna ut, de hade inte haft samma glöd som de brukade ha.
”Du mamma, jag måste lägga på nu” sa jag. ”Jag lovar att jag ska höra av mig snart, så kan vi bestämma en dag då jag kan komma hem till er och äta, okej?”
Hon svarade ja, och så sa vi hej då. Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och gick in i Ica-affären jag hade kommit till.
När min mamma hade sagt det där om att jag inte hade hört av mig hade jag fått riktigt dåligt samvete. Jag hade nästan börjat gråta, vilket var anledningen till att jag hade sagt hej då.
Efter att ha kollat in vad som fanns att välja på till middag i dag bestämde jag mig för att äta ute istället. Salladerna som jag hade kollat på var inte direkt några av mina favoriter, jag var jättehungrig.
Jag gick till en liten pizzeria som fanns i närheten och beställde en kebabtallrik. Det var tomt, sånär som på två killar i sextonårsåldern och så jag då. Jag satte mig vid ett bord, började pilla på mobilen i väntan på att maten skulle komma.
För inte länge sedan alls hade jag läst om en tjej som hade hamnat i koma när hon var i tjugoårsåldern ungefär, och nu, flera år senare, hade hon fortfarande inte vaknat. Hennes familj ville nu då att de skulle stänga av respiratorn som höll henne vid liv, för de tyckte inte att det var något liv att ligga i koma, men då hade landets kyrka protesterat och sagt att det skulle räknas som att ta en annan människas liv.
Jag funderade på det en stund, om det var rättvist eller inte, och så gled tankarna över till John.
Tänk om det gick flera år utan att han vaknade upp? Tänk om hans familj (om de nu skulle få för sig att komma förbi) valde att stänga av respiratorn? Fick man ens göra det i Sverige?
Jag kunde inte bestämma mig om jag var för eller emot det.
För tänk om personen mot all förmodan skulle ha vaknat upp kanske en vecka senare? Då är det ju försent. Men å andra sidan, tänk om personen inte skulle göra det? Att behöva besöka sjukhuset bara för att titta till en person som aldrig kan besvara dina frågor eller visa minsta tecken på att den lever... Det skulle bli för jobbigt, till slut.
Jag suckade.
Maten kom, och jag praktiskt taget slängde i mig den och skyndade sedan tillbaka till sjukhuset.
Ingenting hade förändrats sen jag hade varit där senaste gången, informerade kvinnan i receptionen mig om. Besviken gick jag till Johns rum, och satte mig ner på stolen. Jag hade lagom hunnit få av mig jackan, då doktorn som hette Tor Eriksson kom in genom dörren.
”Hejsan” sa han och log lite smått mot mig.
”Hej” sa jag, utan att le tillbaka.
”Jag ska bara kolla till honom lite här” sa han och gick fram till en apparat som jag inte hade en aning om vad den var till för. Han skrev något i sina papper, höjde blicken, och så skrev han igen. Han höll på så i kanske fem minuter, medan John låg helt stilla i sängen och medan jag satt och kollade på John.
Därför ryckte jag till lite då Tor lade en hand på min axel, för jag hade inte märkt att han hade kommit upp bredvid mig.
”Det är jobbigt, va?” frågade han och gav mig en medlidsam blick. Jag nickade sakta. ”Det är så typiskt, att något sånt här ska hända med någon som redan är sjuk” Han gav min axel en rätt tryckning och gick ut därifrån.
Vadå redan var sjuk? Jag kollade på John. Jag förstod inte alls vad Tor hade menat. Å andra sidan hade jag inte lyssnat så noga, jag kanske hade missuppfattat bara.
Jag drog stolen närmre sängen, lade märke till att Johns hår såg fräschare ut än vad det hade gjort de senaste dagarna. Hade dem tvättat honom, medan jag hade varit i väg?
Jag bestämde mig för att inte tänka mer på det. Jag tog Johns hand i min och satt och tittade på honom i kanske tio minuter, innan jag drog stolen ännu närmre och lutade huvudet mot sängkanten. Det var en riktigt oskön ställning, men jag var trött och ville inte släppa hans hand.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

LetMeJump - 18 okt 09 - 19:27- Betyg: